Jag står aldrig still.

Jag känner mig lite som ett fetto. Ett fetto som har bestämt sig för att nu, äntligen, ska hon ta tag i sitt liv och bli av med dom där 70 kilonas övervikt. Sluta dricka Cola som vatten och börja äta riktig mat. Gärna GI, eller kankse nått som viktväktarna rekommenderar. Eller bara vanlig mat, som inte värms i mikron 7-9 minuter. Nu ska hon minsann kunna ha jeans igen! Ett fetto som klarar sig i två dar, och sen är så nöjd med sig själv att hon smäller i sej tre pizzor på en halvtimme. Och unnar sig lite chockladpudding till efterätt,

I själva verket är jag inget fetto. Jag är bara så sjukligt lat. Jag vill springa, jag vill träna. Men jag jobbar ju ( tre timmar om dagen ) och jag har faktiskt lite ont i benhinnorna ( som var inflammerade 2002 ), och det är så himla jobbigt när det är så mycket pollen ute( som jag inte är ett dugg allergisk mot ).

Jag försöker verkligen låta bli att leta bortförklaringar. För när jag väl tränar så älskar jag det. Verkligen. För att träna, är ett väldigt bra sätt att lyssna på musik.

Jag brukar träna Ki, som är en form av låtsaskampsport till musik, och jag blir alltid lika förvånad hur bra dom får ihop det. Vem hade kunnat förseställa sig att den bästa musiken att göra armhävningar och rygglyft till, skulle kunna vara Dileva? Jag ska ta mod till mej och fråga instruktören om man kan få en låtlista. Eller, håll i er nu, en blandskiva. ( se, det är därför man borde vara vältränad, ofta en ganska snygg träningsinstruktör pratar med nån som är lat och slapp) Jag ska också göra en djupare undersökning i varför varenda gruppträningspass jag någonsin varit på, (vilket ändå är tillräckligt många för att det ska störa mig ) innehåller minst en Scooterlåt. Fortfarande! Vem lyssnar på Scooter 2009?

Men, skitsamma Idag regnade det för första gången på ett tag, och jag passade på att springa lite. ( Med betoning på lite ) och för en gång skull fick jag själv ihop en riktigt bra låtlista. Det var den jag tänkte dela med mig av här, och därav rubriken.

Och nej, jag har inte tagit bort pinsamma låtar, jag har bara samma kondition som en åttioåring.
Tre låtar blev det, så sammanlagt kanske jag sprang 9 minuter plus minus nån minut? Det är nog personbästa på den här sidan 2000-talet.

Så, listan. I sin helhet:

En sekund - Kolportörerna ( fungerar ingen annanstans än i skogen, men ändå )
Stå aldrig still ( Knädjup mix ) -Thåström
Mr Brightside - The killers ( Ha så jävla kul på hultsfred föresten, verkligen! Röv)

Let's just fall in love

De senaste veckorna har jag pendlat mellan absolut lyckorus och att vara bitter och trött. Trött på inget, trött på allt, som Herr Winnerbäck så sant uttrycker det i underbara över gränsen. Fast mest är man nog mest trött på sig själv.

Winnerbäck, som för första gången någonsin ( vad jag vet, i alla fall ) fått en bra recension. Fyra plus. Inte tre, inte okej. Utan fyra alldeles egna plus. Aftonbladets Marcus Larsson kände tydligen inte igen karln, påstod han. Jag är inte bitter alls att jag missar alla spelningar på Hultsfred nästa vecka. Inte ett endaste dugg.

Gårdagen var i i alla fall till stor del lyckorus. Det var vin med hemkomna, saknade vänner. Det var gamla pojkvänner, klasskompisar, barndomsvänner och killar med allmänt snygga skivpåsar.

Kvällen avslutades på allra bästa sätt. Det var som hämtat ur Marit Bergmans underbara låt, Let's just fall in love. Jag lämnade bitterhet, kläder och fylla på stranden och kastade mig själv rakt ner i en inte allt för kall insjö klockan tre på natten. Tillsammans med personer som jag helllre än någon annan ville vara med just då. Det var så skönt att vi åkte in till stan och doppade oss i vättern också, bara för sakens skull.

Let's jump of sky-high buildings
Let's believe that we can fly
Let's do it cause we wan't to
Let's do it cause we can
Let's laugh our very heads off
Let's do it once again

The end of an summer

Okej, jag vet att det inte ens är juli än. Men...

Inatt sov jag hos Spotify och framåt småtimmarna låg han och jag mest och lyssnade på musik.
Vi lyssnade bland annat på Impossible med Shout out louds. Den och andra låtar som ( när jag tänker efter använde jag uttrycket lite för mycket ) "Är så vackra att dom gör ont". Romeo and juliet, I väntan på stormen och Don't look back in anger. Fyra låtar som väldigt bra representerar hur jag känner mej nu för tiden.

För inat kom den där känslan krypande igen. Att nu är det snart slut... Precis som i låten, nu är det The end of an summer. När sommaren är över så är jag någon annanstans. Och det är klart att jag längtar. Jag vet att det här kommer bli de roligaste åren i mitt liv. Men jag lämnar lite för mycket bakom mig, och med min separationsångest så kommer inte det bli lätt.

Redan nu har konstanta personer i mitt liv förflyttats till periferin. De skaffar nya flickvänner, nya killar och börjar liksom suddas ut. De planerar för en egen framtid. Vissa av dom på andra sidan jorden. Och det är inte så man kan inte slutar sakna människor, man byter ut dom. Men här har jag ändå lyckats bygga upp några få men väldigt stabila, fasta punkter. Det här har ändå varit mitt hem i tjugo år. Och om två månader bor jag själv, i en ny, främmande stad.

Det jobbigaste är att jag har så svårt för att förhålla mig till saker här hemma nu. Jag går mest och väntar på att allt ska ta slut, mer än att jag försöker göra det bästa av den här sommaren. Jag är lite rädd att släppa människor, och projekt nära, för jag måste lämna dom. Jag konfronterar inte människor, jag går inte in i konflikter. Jag åker ju snart ändå.

You're just like your mother
I'm just the same as the others

När jag blir rik.

På insidan av min garderob sitter det ett gulnat papper. Det har suttit där länge, så länge att jag inte minns när jag satte upp det. Jag ser det där pappret ett par gånger om dagen och har slutat bry mig, imorse läste jag för första gången på väldigt länge vad som stod där.

Det var en lista. En lista på skivor. Skivor som jag saknat i min samling och tänkt köpa så fort jag blivit rik. Den var skriven för kanske två, tre år sen. Och alla skivor, utan en, står stolt i min hylla idag.

Jag rev ner listan, lät den bli en del av mitt förflutna och stoppade den bland kort, biljetter och andra listor i min dagbok. Istället skrev jag en ny lista. Inte på skivor, men på artister. Artister som jag tycker om, men har för dålig koll, eller nya artister som jag borde lyssna in mig på. När jag blir rik, eller skaffar spotify.

Några av artisterna på listan blev Laakso, Milow, Regina Spector, Deportees, ( som spelar på Vätterfesten här i stan i Augusti, som verkar vara de enda i musikväg som jag kommer ha möjlighet att gå på den här skitsommaren) och The libertines. Och det är faktiskt ett skämt att jag inte lyssnat på Cobra Charlie.


Nu kanske det finns ett samband här, men det låter jag vara.

Resten av dagen kommer jag ägna åt Veronica Maggio, som är alldeles för underskattad.

alla möts via Håkan.

Okej, midsommar blev kanske inte som man planerat eller hoppas, men såhär i efterhand var det ändå ganska trevligt. Jag åt färskpotatis, jag plockade blommor,jag var full och jag dansade fuldans. Vad mer kan man begära sig, egentligen? Det skulle vara att verkligen sova i tältet som folk ändå hade ansträngt sig för att ställa upp då. Men måste man kräkas, så måste man kräkas. Soffor har väl också sin charm antar jag.

Jag har dom senaste dagarna tänk på en grej. PÅ Håkan Hellström närmare bestämt. Och hur alla jag känner ( med några få, få undantag) kan enas och samsas kring hans musik.

Som häromdagen när jag satt i en bil, åtta timmar, med en vän vars musiksmak inte riktigt harmoniserar med min. Inte så att vi har något emot varandras favoritartister, jag lyssnar gärna på Phoenix, och han stod ut med Saferide. Men helst av allt vill man verkligen lyssna på musik man kan, och som man verkligen, verkligen gillar. Vår gemensamma nämnare blev Håkan Hellström. Ibland är livet faktiskt nästan perfekt. En Roadtrip och allsång i en bil på väg mot sitt nya liv, var en sån stund.


Eller som midsommardagens morgon, jag försöker komma i stämning inför kvällen och försöker komma överens med mor vad som ska spelas här hemma hos Pettersson/Karlsson. Kraven är att det är somrigt, och svenskt och att hon kan det. Jag spelar Visa Vid Vindens Ängar, från EPn Luften bor i mina steg, och alla blir mer än nöjda.

Det var också Håkan som stod för mesta dansen igår, midsommarafton. Både på festen, och grannfesten.

Man kanske inte alltid vill gilla håkan, för man önskar ibland att folk för en gångs skull ville sluta bete sig som de klyschor som dom är. Men det går inte komma ifrån, att det finns få artister som kan göra så många människor på humör. Samtidigt.

the big reorganisation

Lite då och då går jag igenom nått som skulle kunna liknas vid en musikalisk identitetskris. Inte sällan är dom perioderna tätt förknippade med uppbrott i olika former. Förhållanden tar slut, kärlekar går bort eller så flyttar vänner runt halva jorden. Jag hanterar motgångar med musik. Projeserar problem på saker som är lättbegripliga, som skivor.

Genom åren har mitt dom här kriserna sett lite olika ut. Jag har haft perdioder där jag suttit instängd på mitt rum och bara lyssnat och lyssnat. Andra gånger har jag bytit smak helt, försökt hitta nya vägar, som aldrig fungerat utan bara fungerat som återvändsgränder. Vanligast är att jag sorterar skivor och söker mig tillbaka till mina riktigt personliga favoriter. Dit in i samlingen som pojkvänner aldrig riktigt kommer kunna tränga in och förstöra.

Men nu börjar jag bli lite, lite rädd. Jag känner inte igen mig själv riktigt. Jag borde vara förbannad och lyssna på punk. Men jag förvånar mig själv, allting är bara så annorlunda, men samtidigt precis som vanligt. Som igår, för det första så har jag skitkul på krogen, nykter ( efter att jag varit ute och sprungit, för fjärde gången på en vecka! ). Jag följer med en kille hem för att "se på film". Sen ser jag på film och åker hem.

Sen, på vägen hem plockar jag upp två liftare och kör två mil mitt i natten. Bara för att vara snäll. ( Det var i och för sig en väldigt trevlig utflykt, eftersom männen jag plockat upp visade sig vara riktiga Tom Petty fan, så jag fick mig en liten lektion där på motorvägen. Men dom kunde varit våldtäktsmän och mördare )

Men ändå, ingenting av det hade hänt för ett halvår sen. Då hade jag som sagt lyssnat på punk och varit aspackad i stort sett hela tiden. Vilket hade lett till väldigt mycket bittra fyllemess. Eller så hade jag suttit hemma och överanalyserat varje steg någon tog inom en mils radie från mej och lyssnat på winnerbäck.

Jag måste nog ta tag i mitt sorterande så jag kan bli mig själv igen.

Det är väl dags för "The big reorganisation" nu i dagarna.

Tom Petty

För ett par dagar sen berättade jag att jag just köpt en platta med Tom Petty, utan egentligen veta vad jag tycker om honom, och hans band the heartbreakers.

Nu vet jag. Jag mer eller mindre älskar hans musik. Jag har en thing för amerikanska rockmusiker som inte är Bruce Springsteen. Det är underbart att veta att jag har hittat en ny artist som släppt runt 15 skivor, så att jag kan upptäcka nya låtar en lång tid framöver. Skivan jag köpte, Into the great wide open var från tidigt 90-tal, så jag ser verkligen fram emot att höra debuten från 1976, som förmodligen kommer vara både annorlunda och bättre.

Det känns som den här sommaren kommer bli en sommar med 70-talsrock i mina högtalare. Och det börjar med en Roadtrip till vad som förmodligen kommer bli min nya hemstad, och tillika Kents födelseort. Eskilstuna.

mobillåtar

Härom dagen köpte jag en ny mobil. En billig variant som förmodligen kommer gå sönder relativt snart, och som inte har några roliga funktioner alls ( förutom det underbara spelet quadrapop ). Den är egentligen ganska kass, jag har inte lärt mig vända på bilder, och jag kan inte öppna sms för dom är ofullständiga.

Men i vilket fall som helst, det är en ny mobil. Och det är dags att välja ringsignal och väckningssignal. Jag tycker att det är otroligt roligt att sitta på bussen, höra en ringsignal och försöka lista ut vem den tillhör, för det säger ändå ( iallafall vill jag gärna tro det ) ganska mycket om personen, vilken musik han lyssnar på. För det är väl så man väljer ringsignal? Om man nu inte, som exempelvis min mamma, har nån väldigt "rolig" signal därnån liten kille skriker att han slagit sönder sin pappas bil.

Jag var säker på när jag satte mig vid datorn idag att jag skulle ha Rock 'n Roll med Sounds. Men introt till den låten är inte riktigt mobilvänligt, lite för långsam och lågmäld. Man vill ha nått pepp, och gärna nått som gör att folk i ens närhet blir mer glada än irriterade, och det får gärna leda till nån form av disskussion.

Jag tror jag ska prova att ha Peggy Lejonhjärta. Att dansa och slåss har ett ganska trevligt intro som förmodligen inte fastnar i bruset. Sen ska jag nog vakna till Radioheads Everythings in the right place.

Sen vill jag bara tala om att jag varit sjuk, och arbetat 136 procent i snart fyra veckor. Att gå från att vara arbetslös till att jobba 13 timmarsdagar kan vara lite sådär halvjobbigt. Så jag har inte prioriterat min blogg, om nu någon skulle saknat mina uppdateringar.

Men nu är jag tillbaka.

underbara dag!

Det är lite, lite skrämmande att jag just upptäckt att en bra dag för mig, är när jag får konsumera. Idag är en underbar dag. Kanske inte bara för att jag gjort grymma second handfynd, köpt en ny mobil och utökat min skivsamling med två plattor. Men förmodligen mest därför.

Jag var som sagt och köpte en ny mobil idag, en med knappar! ( den jag hade innan saknade av nån mystisk anledning den praktiska funtionen. Trots att det inte var nån flashig tuch, det vara bara.. hål. ) Därför befann jag mig på ett elektronikvaruhus. Och i den här tråkiga stan är det nästan uteslutande där man kommer i kontakt med cd skivor i större mängder.

Jag hade kunnat spendera ett par timmar där, men min plånbok, och mina ögon ( som höll på att frätas sönder av lysrören i taket ) tillät mej bara att stanna en kortare stund. Men trots det fick jag med mig två skivor hem, båda utländska. ( jag börjar lära mig! )

Lily Allen för 40 kronor. Och en samlingsskiva med Tom Petty and the Heartbreakers. Ett band som jag tror att jag gillar, men egentligen inte har en aning om. Jag bara vet att folk i min omgivning brukar fråga om jag tycker om musiken, och jag har sett plattor hemma hos mer eller mindre nära vänner som har ( till viss del iallafall ) liknande smak som mig. Så det ser ut som om denna underbara dag, kommer att bli lite extra underbar nu ikväll.

Äntligen!

I onsdags fick jag äntligen The Sounds efterlängtade, tredje skiva, Crossing the Rubicon. Det var en bra dag, jag gick med ett leende på läpparna hela tiden. Mitt Favortitband har släppt nytt, efter tre år, klart man blir glad av det!

Tyvärr är jag nog lite besviken, ( jag vet att den kommer växa, eller jag hoppas det iallafall ) för den är inte riktigt så bra som jag hoppats på. Öppningsspåret, no one sleeps when I'm awake, är underbart, och precis sådär pepp som Sounds ska vara, men resten är spretigt och konstigt och ovant.

Men eftersom jag sa samma sak när första singeln började spelas på radion, att det var en besvikelse, så finns det ändå hopp. För den växte. Jag ska bara ge den lite tid. För visst är det bra, egentligen. Det är som sagt bara lite ovant och inte så likt de dom gjort tidigare. Men Maja Ivarssons röst, tillexempel, är bättre och tajtare än förut. Förmodligen för att den gör sig bäst på lite lugnare låtar.

Trots att jag fick skivan i onsdags har jag inte riktigt, riktigt kunnat lyssna igenom den. Ordentligt. Först nu har jag tid att lägga in den i min ipod.

Så nu ska jag ta en promenad till Valurnorna och låta den växa.

2006

Idag läste jag lokaltidningen, precis som vanligt, innan jag begav mig på jobbet. Min blick fastnade på första sidan, och jag fick en konstig, inte alls obehaglig, bara ovanlig känsla i magen. Som att jag glömt någonting, någonting viktigt.

I helgen har Rix Fm festival varit i stan. Jag var inte där. Jag gillar inte Rix Fm. Har aldrig gjort. Jag är för gratis musik, mitt i stan. Jag är för valfrihet. Men jag är emot dålig musiksmak. Det är ganska sorgligt att det skapar rubriker, och drar så pass mycket folk som det trots allt verkar göra.

Men iallafall, det var nånting med den där bilden på första sidan i lokaltidningen. Ett publikhav, en lycklig ung kvinna på en lycklig ung mans axlar. Jag kunde inte förstå varför bilden kändes så bekant, för jag har aldrig sett människorna innan.

Efter ett par timmar kom känslan i magen tillbaka. Och den spred sig till huvudet, och strax började jag minnas. Och du ska förstå att jag var så lycklig att jag fortfarande kunnde minnas, att han fortfarande finns kvar hos mig.

2006 satt jag på en ung mans axlar, jag var lycklig. Jag var på Rix Fm festival. Det var inte därför jag var lycklig. den kvällens stora dragplåster var, om jag inte minns fel, en kvinna vid namn Velvet. Det säger rätt mycket. Ingenting musikrelatetar hände den kvällen som är värt att minnas, bara massa halvkända idoldeltagare som mimade mer eller mindre dåligt på scen.

Men ändå, jag satt på Hans axlar och lyssnade på Eric Gadd. I efterhand kan det slå en hel del riktigt bra musikupplevelser. För ibland kan ett bra sällskap vara bättre än en bra spelning. Inte alltid, men ibland.

Jag önskar så att jag kunde få åka tillbaka till 2006 och stanna där. Jag hade gärna genomlidit hur många Rix Festivaler som helst för att kunna se honom igen. Ändra på allt. Få honom tillbaka. Dra mina fingrar genom hans nyrakade hår. Det är konstigt att en av den finaste tiden i mitt liv ligger under en gravsten i Habo.