en utmaning

Häromdagen hade jag en diskussion angående surfande och obloggande med en av mina största förebilder. Inget konstigt med det, det var inget Idde-Shults-på-raw-moment direkt, för det här är en person jag är privilegierad nog att träffa nästan varje dag. Det är därför jag lider så mycket dessa dagar.

Vänner. Jag vet hur det känns, tro mig. Jag har varit med på flera till synes segertåg som spårat ut och legat för att ruttna och mögla någonstans i skogen mellan två orter som ingen någonsin hört talas om. Jag minns dagar när jag och mina kumpaner på den blogg som skulle bli Sveriges största hade över hundra klick om dagen. Lär av våra misstag! Våga vägra bloggdöden.

För ni har alla förutsättningar! Snyggt domänamn. En gedigen utbildning under pågående och Västkustblod i ådrorna.

Att försöka skylla på höst och depression är inte bara lågt, det är ganska korkat också. För som jag förstått det kommer all sann konst ur lidande, sorg och misär.

Så, kära hur jag träffade din pappa. Skärpning för helvete!

( se detta som en utmaning. Ingen går säker innan ni återigen fyller mitt stegrande bloggbehov. Sådetså. )