meh!

Det är nu ni ska ringa, maila, rycka tag i mig på stan kommentera här och bara överösa mig med komplimanger och fjäsk. Allt för att jag ska forsätta blogga. Ni älskar ju mig, ni kan inte leva utan mig.

Vafan.

ett långsamt farväl

Det börjar bli dags att avrunda här. Inte än, men snart. Jag jobbar på mitt sista (och bästa inlägg).

Jag känner att jag gjort mitt, och ni har gjort ert. Jag har växt ifrån Winnerbäck, skivsamlingen står instängd i ett skåp och nu ska jag sluta blogga. I alla fall för den här gången. Jag ska göra det så osentimentalt jag kan. Alltså lipigt och dramatiskt precis som vanligt.

Den närmsta framtiden kan ni läsa mina fantastiska texter i tidskriften Moatje som håller på och rullar igång nu. Om du befinner dig i Västerås vill säga.

Jag ska ta med metalgrabben på di leva nu i vår. Kanske hinner ni läsa en recension av denne fantastiske man (di leva alltså, inte metalgrabben, som i och för sig är mer än fantastisk), kanske inte. Vi får se. Tack för nu.