opepp

Jag känner mig lite omotiverad just nu. Just exakt nu kan det bero på att det är söndag och jag just sovit bort två av fem timmar tvättid. Jag och framförhållning är inte bästa kompisar som bekant och jag äger inte ett par rena trosor. Men annars kan det bero på att jag hatar att vara pank, eller veta att jag blir pank om jag gör av med mina pengar. Det skulle också kunna bero på att jag är sjukt trött på min apbur till lägenhet. Eller så kanske det beror på att jag borde plugga, men inte får tummen ur, eller så beror det på att jag aldrig lyssnar på nån bra musik längre.

Det där beror nog mest på att min inneboende fått välja musik obehindrat den senaste veckan, och att min pojkvän till Metalgrabb ( oj, oj, oj. Här kommer det; relationsstatus på facebook och outande på bloggen. Nu finns det visst ingen återvändo längre ) är ungefär lika kär i Mike Patton som jag brukade vara i Winnerbäck. Jag har ju annars en tendens att efter ett par månader dela favoritartist med pojkvänner. Det var så jag upptäckte Winnerbäck, det var så jag upptäckte Modena City ramblers och det var så jag upptäckte shout out lounds. Jag har inte blivit frälst än, men bli inte förvånade om de kommer ett hyllningsinlägg till Faith no more och just Mike Patton någon gång den närmaste framtiden.

Jag har de senaste veckorna dessutom missat / struntat i flera spelningar. Thåström är det jag sörjer mest och hästpojken minst. Jag glömmer liksom hur mycket jag älskar att stå och svettas med främlingar och sjunga mig hes framför scenen. Igårkväll blev jag bjuden ( om det nu heter bjuden om man måste betala 65o spänn + resa själv? ) på Green Day i Göteborg. Det är inte riktigt samma sak, dels för att de blev tråkiga för typ 10 år sen, och dels för att arenakonserter är inte riktigt, riktigt min grej. Om det inte är nån väldigt intressant som spelar. Vilket det sällan är. Om jag får jobba tillräckligt och blir rik lagom till sommarn kommer jag förmodligen gå ändå.

Så om du känner att du har en skiva, ett band ( som i grupp, inte kassetband, jag äger tyvärr ingen bandspelare längre ) eller en låt som jag skulle gilla, snälla tala om det för mig. Annars så ägnar jag dagen åt att lyssna på digilistan och se om jag finner nån inspiration. Även om chansen inte är så himla stor kanske...

god morgon

Den dåliga smaken bara fortsätter att hagla här hemma. Igår var det fjortismusikal och idag ( här får man ytterst gärna inbilla sig själv en imaginär trumvirvel, bara för att öka spänningen såhär på morgonkvisten ) står det 90-tals disco på schemat.

Kanske inte så väldans självvalt eftersom det är musikredaktörerna på Morgonpasset som valt att förgylla min morgon med gamla underbara I like to move it. Det är bara att tacka och ta emot. Detta kommer blir en bra dag!

glee-torsdag

Jag ber om ursäkt för min inaktivitet här. Jag har fått nytt jobb och reser runt samtidigt som jag försöker hinna med att fundera på att plugga. Det händer inte så mycket i musikväg i mitt liv just nu med andra ord. Men det kommer... jag lovar.

Idag slappar jag med min nuvarande inneboende hemifrån med nördunderhållningen Glee på fyran. Det är sådär nördigt och klyschigt så att det blir bra... Jag borde skämmas. Jag vet.

Men det är nått visst med musikaler. Som Mamma Mia, det är ingen bra film, men man blir alltid sjukt lycklig.

Shout out louds

Jag fick Work idag. Och jag är ledig. Och skivan var fin i papper och innehöll texthäfte. Idag är en bra dag!

Sj och itunes alltså...

Min mer eller mindre konstanta sambo / soffslacker till kompis har förstört min helg. Inget illa menat, men så som han skryter med sina coola teknikprylar, macdatorer popcornhours och stora tvapparater förtjänar han att bli offentligt uthängd som ett jävla pucko.

Han kom när jag som mest stod och målade läppstift och kännde mig allmänt snygg efter väl genomfört slutseminarium. Han la sig på soffan som vanligt och gjorde ingen nytta. Jga tänkte därför att eftersom jag ska åka tåg en himla massa hela helgen kan han ju fylla min älskade ipod med lite ny musik. Göra nånting bra för samhället för en gång skull.

Väl på väg till stationen upptäcker jag att det enda som finns kvar är fyra avsnitt av pang prego. Varav jag redan lyssnat på tre. Ingen musik alltså. Inte ett enda spår, inte en endaste not. Allt är borta. Tack för den. Verkligen. Shysst.

Nu snöar det ju i och för sig, så jag kankse inte behöver min trogne vapenslagare, för tågen lär ju inte gå förens i mars igen.

sladdar och knappar.

Fan vad jag älskar prylar och läskiga tenikstuff jag inte kan nått om. 1800 spänn var visst att ta i ( lita aldrig på folk som säger att du måste köpa nya högtalare när det finns sladdar för 29.90 på Claes Ohlson, dom ljuger om det mesta. ) några hundralappar, sen kan jag spela vinyl igen.

... gratis är gott.

Den 24de släpper Shout out louds sin nya platta Work. Jag är pank och satt och surade lite tills jag kom på att jag redan köpt den. Förhandsbokat och betalat. Jag är bäst vissa dagar. Jag vet att jag just hade fått pengar från skivbolaget och unnade mig en beställning på över tusenlappen från bästisen Bengans. Jag vet att jag köpte Radiohead och som sagt, shout out louds . Resten kommer bli en grym överaskning.

Om det nu inte råkar vara så att allt är på vinyl. Jag kankse, kankse har råkat paja nålen på min älskade skivspelare. Jag är tacksam för technobrorsans givmildhet och sådär, men jag tänkte att han fattade att man inte kan ge mig julklappar som är ömtåliga där resevdelarna kostar 1800 spänn.

Highway..

Efter ett par jobbiga dagar av projektarbete börjar vi ro i hamn. Jag har skickat in mina texter, artefakterna är gjorda och vi har en grym redovisning på gång. Jag vill inte förstöra för mina kära kursare, men det kommer innehålla AC/DC . Och kankse kommer det avslöjas hur jag såg ut när jag var åtta år och asglad för att jag skulle få läsa om nordisk mytologi i skolan. Eller inte.

Ni har nått att se fram emot iallafall.

bekräftelse.

Jag har ett enormt bekräftelsebehov. I grund och botten tror jag alla har det, vissa mer än andra. Jag har ju uppenbarligen ett behov av att lägga ut mitt privatliv här, på facebook och lite överallt. Jag gick in i en svacka för några dagar sedan och sitter här och tycker synd om mig själv.

Iallafall, jag är så trött på allt. Så får man ett sms, ingen stor grej, men det gör mig så glad. Jag känner mig uppskattad. Någon litar på mig, läser vad som skrivs här och har uppenbarligen fått ett bra intryck av mig.

"Hej, har du lust att introducera mig för lite ny musik i veckan?
jag lyssnar alltid på samma och börjar tröttna lite."

Genast får mina dagar ett nytt mål, jag ska återigen göra världens bästa blandskiva, målgruppsanpassad och spännande. Tack, Tack, Tack.

jag har hittat nått att göra fram tills dess.

Jag är så glad att jag har hittat rätt. Det är läskigt att flytta hemifrån. Det är ännu läskigare att flytta till en ny stad, helt själv. Det finns dagar när man längtar hem och inte orkar. Skolan känns tung och man liksom glömmer bort varför man plågar och pressar sig själv.


Men så upptäcker man en fredag att man fuldansar til Winnerbäck, dricker glögg med rom på köksgolvet klockan tre och viftar med sina armar och beskriver drömmar för människor som vill åt samma håll. Det känns bra, jag har stora planer på gång, det har jag alltid haft. Men nu har jag hittat rätt människor och rätt kompetenser för att i alla fall ta ett steg på vägen. Det här är bara början.

Precis som jag.

...annars går jag mest runt och städar, väntar på bästa vännen från hemma. Någon som inte all alkohol i världen skulle kunna förstöra. Josef Zackrison försöker trösta mig, i den värsta bakfyllan sedan flytten, genom att tala om att jag inte är ensam ; Lys min väg /jag lovar, jag ändrar mig/det vänder nu/jag ångrar o jag byter ut/jag har förstått att jag måste nu/precis som du.

Stå aldrig still...

Jag har haft en dålig dag. Eller, en dålig natt kankse. Jag vet inte, jag har bara inte riktigt varit på humör bara. Sitter hela dagarna och stirrar in i dataskärmen och försöker finna inspiration och tillräckligt mycket fantasi för att skriva ner det som ska skrivas ner.

Jag får inget gjort, när jag gör någonting annat mår jag bara dåligt för att jag inte anstränger mig tillräckligt. Så jag kan inte koppla av ändå. Och mitt vin är gammalt.

I alla fall så tog jag mig en välbehövlig paus idag, och bäddade ner mig i soffan med duntäcke och Stå aldrig still som, som sagt, damp ner i brevlådan häromdagen. Jag älskar den. Den består av recensioner, intervjuer och reportage om Thåström och hans karriär. Det är otroligt intresant att se hur han förändrats sen Rågsved och Ebba Grön. Dessutom är det intressant att se hur journalistiken och stilen i artiklarna skiljer 70-talet från 10-talet. Idag är det som skrivs om musik i magasin ofta väldigt, väldigt välskrivet. Då verkade det inte vara så himla viktigt hur, och vad man skrev. Och rent instinktivt känns det som om dåtidens rockskribenter var betydligt yngre än de 40plussare som dominerar de flesta redaktioner idag. Jag älskar artiklar ( och muntliga föredrag på mellanstadiet ) som börjar "Nu ska jag skriva lite om anti-rockbandet Ebba grön..."

Sen är det inspirerande att läsa vad Gurra, Fjordor och Thåström själva lyssnade på. Mycket är musik som förmodligen inte räckte ända in i 2000-talet, eller i alla fall hem till mig. Men mycket är musik som jag själv lyssnat på, och inspirerats av. Att dom sen spyr galla på flera av mina favoritartister är väl sånt man får ta.

Men det är inte utan att man blir lite bitter. Här sitter jag uppvuxen med Aqua, Spice Girls och Britney Spears. Och så läser man recensioner av 15åringar som sett Ebba Grön vara förband åt Elvis Costello. Och då pratar vi 1970-talets Costello, my aim is true-Costello...

LL4L?

Jag är inte alls avundsjuk på det grabbgäng som i detta nu förmodligen öppnar sina första öl och börjar förbereda sig inför kvällens stora händelse. Jag är inte alls lite bitter över att jag sitter här med sjukt mycket projektångest och inte riktigt får ihop tiden. Inte alls. Idag skulle jag suttit på ett tåg ner till Lund för att återförenas med lite Jönköpingsfolk och beundra geniet Thåström. Istället måste jag skriva sagor om Oden. Ungefär lika kul, eller inte.

Det fina i kråksången ( som om det skulle gå att jämföra ) är att jag lämnat WO i snålhetsmånaden, och gått till systemet för att köpa finvin att dränka mina sorger i. Och nya jeans. Och nytt smink. Och gourmetmat. Och nya underkläder. Och lyxshampo. Den som säger att man inte mår bättre av att slösa pengar kan försöka hålla i sina slantar när dom sålt sin bästa vän till en äkta kattdam som halvvägs ut genom dörren säger : ja just det, jag tänker döpa honom till Boris.

...but then they grow on you

"People are like songs, it's true
Some seem dull at first but then they grow on you"

Som Jonatan Johansson. Han stod där på scenen på Apt någon gång förra året, i alldeles för stor mössa och var faktiskt ganska tråkig. För att inte tala om nya, aldrig ensam, som jag tyckte var gnäll. Rent jävla gnäll. Men han växer. Och jag börjar förstå varför folk orkar lyssna på honom. Det är bra.

lycka

Efter ett par dagar i Jönköping, en tågresa på nio timmar och en Söndag hos Metalgrabben är jag äntligen hemma på taket igen. I brevlådan låg den där efterlängtade Stå aldrig still, så dagen kommer att spenderas med mängder av te och en resa genom Musiksverige. Från 1978 till Kärlek är för dom.

Fredagkväll

En fredagkväll spenderar jag helst med på spåret, lite mat, eventuellt ett glas vin och trevligt sällskap. Detta upptäckte jag igår, och jag antar att det officiellt gör mig till en glad pensionär. En stolt sådan.

Jag älskar På spåret. Och mest älskar jag musikinslagen. Igår spelade Augustifamiljen Men bara om min älskade väntar, som förmodligen är en av de vackraste sångerna jag vet. Tillsammans med Anna Järvninen blev det kanke i tråkigaste laget, men jag hade en mycket trevlig kväll där jag tävlade tillsammans med pappa och mamma. Sen gick jag och la mig . Den här helgen har jag inte gjort någonting egentligen. Och det är så underbart. Oftast känner jag mig stressad när jag kommer ner hit, det är så många man vill träffa och så mycket man vill passa på att göra. Men inte den här gången. I två dagar har jag sovit, ätit och badad badkar. Idag ska jag åka på roadtrip, och sen dricka mängder av te innan jag sätter mig på tåget hem. Hem till Eskilstuna.

Underbart onödigt.

Sånt här hade jag lagt mina pengar på om jag varit rik.

Jävla takida.

För en gångs skull hade jag tänk gå och lägga mig tidigt för att vakna utsövd. Men så väljer okänt antal av mina korridorsgrannar att ha fest. Jag har verkligen ingenting emot att dom har fester på tisdagar, för jag är nog den som stört mest i den här korridoren kan jag tänka. Eller, jag har i alla fall stört på mest olämpliga tider, nu är ju klockan bara knappt 11.

Men fan va dålig musiksmak man kan ha. Jag kommer nog aldrig bli kompis med någon som gillar takida, eller tillåter det att spelas på otrevligt hög nivå. Skäms dom inte?

Funderar på att sätta upp min första arga lapp. Jag älskar lappar. Härom veckan hade vi inte mindre än 5 lappar på dörren. Nästan alla vara snälla, vi bjöd in varandra på varandras fester och spelade inte takida. Det var tider det...