polyphonic spree

Jag älskar min ipod. Och främsta anledningen till det är att jag återupptäckt, eller kanske snarare upptäckt ett otroligt bra band, The polyphonic spree.

Ett band som, enligt dom själva, är en form av symfonisk rock/popgrupp med en himla massa körsång. Har jag inte helt fel så är dom tio stycken och musiken är vädligt lätt att ta till sig samtidigt som den har så många dimensioner och varje gång man lyssnar en låt så hör man nya instrument eller inslag i texten som man inte hört innan.

Tyvärr så äger jag ingen av bandets tre album, utan dom har legat och skräpat i mappen mottagna filer i säkert två år. Anledningen är förmodligen att dom gjort filmmusik till världens bästa film Eternal sunhine of the spotless mind, och varit med i ett avsnitt av serien scrubs som jag bokstavligen knarkade under en tid.

Ipod Nano

Jag har aldrig ägt en ipod.Det är nästan lite pinsamt, jag har haft mängder av mp3er, och nu senast en walkmanmobil. Men det var först idag som min ipodoskuld togs. En liten, fin, blå nano. Det känns ganska roligt faktiskt. Så nu ska jag börja arbetet med att föra över min skivsamling till datorn.

Den samling som förövrigt utökades med the smiths Meat is murder idag.

Så jag hade tänkt att jag skulle jag börja springa, promenera och åka buss, hela tiden ackompanjerat av min favoritmusik.

När jag slutat bränna 1400 på krogkvällar ska jag köpa mej en riktig stereo också, men just nu ska jag njuta av musiken i hörlurarna.

Julafton

Jag har ingen julkänsla alls. Igår kom julen smygande på mig i en microsekund hemma hos G, det luktade julgran och hans lillasyster är fortfarande barn.

Men just nu så är det alldeles för fridfullt för att vara jul hos familjen Pettersson/Karlsson. Det är ingen som skriker, ingen Carola någonstans och ingen mor har sagt åt varken mej eller pappa att vi inte kan gå klädda såhär på julafton.

Jag har precis infört en ny jultradition. Vara själv på julaftons morgon/ sova förbi frukosten och kom ikapp dom andra lagom till Kalle. Sjukt värt.

Så i väntan på technobrorsan så jag firar jul med Another episode of blonde från Costellos album When I was cruel och sörjer att jag inte kan lägga snygga stämmor i refrängen. God jul.

Dan före dan.

Imorgon är det julafton. Jag hade kunnat bry mej mer. Men, nånstans inne i mej så vaknar ändå ett litet barn när jag ser julgranen och julklapparna. Lite, lite mysigt är det ändå. Men, Carola, Amy och Peter Jöback är fortfarande vidrigt. Därför bjuder jag nu på mina fem favoritjullåtar.

5.Everyting but the girl- come on home

4. Someone likes you - Van Morrison

3. Glasvegas - please come back home

2. The hives & Cindy Lauper - A christmas duel

1. (Givetvis.) Fairytale of new york - Pogues

God jul mina vänner.

...that's what friends are for.

Jag hade en grym lördagkväll trots allt. Dricka vin direkt ur flaska, snacka festivalminnen och lyssna på jazz, Andrea Bocelli och den underbara låten Ever fallen in love, med buzzcocks från 1978 (som för övrigt finns i massa andra grymma versioner också, som med Nouvelle Vague och billy Talent), mycket bättre blir det nog inte just nu.



Men för att vara väldigt tydlig och referera till någonting välkänt så vill jag tillägna låten That's what friends are for med Dionne Warwick, Gladys Knight, Elton John och Stevie Wonder, från 1985, till min vän A. Jag är här. Alltid. Och munspelet är otroligt vackert.

Som hönan och ägget...

"What came first, the music or the misery? People worry about kids playing with guns, or watching violent videos, that some sort of culture of violence will take them over. Nobody worries about kids listening to thousands, literally thousands of songs about heartbreak, rejection, pain, misery and loss. Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?"

Nick Hornby är lite av ett geni. En av de personer som jag beundrar mest av alla.
Hans sätt att skriva på är så underhållande, men utan att bli ytligt eller tramsigt. Jag älskar nästan alla hans böcker, och har du inte läst High Fidelity eller Fallhöjd så har du missat nått! läs läs läs!

Nu i julhelgen när jag är förbjuden att spela musik, eftersom mamma hävdar att man bara får spela julskivor så ska jag låsa in mej på rummet och läsa massor av böcker. Förutom Nick Hornby så ska jag även ta mej an Chuck Klosterman och Tony Parson. Världens bästa författartrio helt enkelt.

Mitt rockhjärta

... har inte mått så bra på sista tiden. Eller, det har nog inte mått alls, det hade nästan slutat slå helt, när det gjorde en volt i mej idag, bara för att göra sig påmind innan det la av.

Det var mitt i arbetspasset som det högg till i bröstkorgen på mej. Sen jag bytte skift har Rix Fm bytts ut mot Bandit hela tiden ( jaja, jag vet, samma ägare, massa reklam bla bla bla) och Idol-ola är utbytt mot Alice Coper. Helt plötsligt spelades Wind of change, och det tog mej säkert tio minuter innan jag kände igen Klaus Meines röst. Typ, I lost my heart to rock 'n Roll. Fast utan rock 'n rollen.

Egentligen är det nog en långsam process som lett fram till den insikt jag snart ska avslöja för er. Som härom veckan. Det är förfest, och jag ska verka cool och säger : åh, Metallica är mitt favoritband.Jag älskar dom! ( Jag överdrev lite, kankse. Metallica kommer kanske på ungefär 131 plats i min älska-band-lista).

Någon synar min bluff och frågar,
- Vilket är ditt favoritalbum?

Fan! I mitt huvud ser jag ett svart skivomslag, men inget namn. (hade jag varit nykter så kankse, kankse hade jag förstått att det var för att det helt enkelt inte finns nått, men jag förstår ingenting och blir arg på mitt minne). Jag sitter med munnen öppen en stund och ser dum ut när jag försöker säga nått smart, för att visa att jag inte bara lyssnat på nothing else mathers .Om jag bara kan komma på ett album så kanske jag kan slippa ur situationen med någon form av stolthet. Men jag påstår att St Anger är min favoritplatta och mitt rockhjärta dör lite.

Det fanns en tid när jag älskade gitarrsolon och kunde namedroppa alla medlemmar i säkert 10-15 rockband, utan att blinka. Idag kan jag kanske komma på sångarna i 5, om jag får lite betänkningstid.

Därför blir mitt nyårslöfte iår att nära och älska mitt rockhjärta.
Jag ska ge det nya skivor,och spela mina (pappas och Peters) gamla queen, Scorpions, och AC/DC-plattor för det. Jag ska ta med det på konserter och utan att vara rädd för frågor om favoritalbum ska jag bära min skitsnygga Stones-tshirt med stolthet.

Omorganisering...

... i min skivsamling blev det idag. Nördigt, javisst. Men alltid lika kul att gå igenom varenda liten skiva, lyssna på band som man glömt att man älskar. Upptäcka att skivor man sågat inte är dåliga, bara annorlunda mot vad man förväntade sig. Jag vet att jag är tråkig och enkelspårig, men ingen är som Winnerbäck.

Jag vill be Daugava om ursäkt, jag vet att den inte är Vatten under broarna. Men den är bitvis otroligt vacker, bara lite mindre konsekvent.

En tätort på en slätt är söndermarken, fast 2007. Tidvis är "du hade tid" fast efteråt, när tiden är slut och det verkligen är över.

Att resa genom min skivsamling är att resa genom tiden, och mitt liv. Man kan följa min resa från Carola och Gyllene tider till Winnerbäck och Navid, via Cornelis och Fred Åkerström.

Varje skiva har sin egen berättelse, för väldigt sällan har jag hört en låt på radion, och sen köpt albumet. Oftast är det mer intresant än så. Det är kärlekar, festivaler och bröder och döden som väglett mej. Låtar kommer med dofter, känslor och dagboksinlägg som försvunnit långt in i garderober som väntar på att få befrias.

Det är skönt att ha nånting som bara är mitt. Ingen annans, bara mitt eget. Jag tror att musiksmaken säger otroligt mycket om en människa. Den och dagböckerna.

Julmusik...

... är det värsta jag vet. Iallafall top fem. Få saker gör mej så förbannad som Peter Jöback och Amy Diamond. Därför blev jag sjuk glad häromdan när jag hörde den här jullåten på radion.

I was drunk as a skunk ( iallafall på min låtsasengelska, orka kolla texten. det är kul iallafall ) Mer sånt!

nu ska jag äta julpizza med G, han verkar hata julen lika mycket som jag, och det är nog därför vi kommer så bra överens.

Tidig morgon

Fick precis ett glädjande samtal. Jag fixar det. Tack, jag älskar när saker blir fixade.

Just nu handlade det om att någon annan fixade, någon annans, biljetter. Jag har varit så snäll och gått upp för att sätta mej i biljettkö till Coldplay, som jag själv inte ska se. Nu får jag gå och lägga mej igen och de ska bli skönt.

Jag hoppas dom får tag på biljetter, det är alltid kul att se band man tycker om.

CD-skivans försvarstal

Så, hemma igen efter en helbra helg i Örebro. Dagen började inte så bra, men framåt eftermiddagen så fick jag ändå min efterlängtade biljett till snoddas på stora dans, hulsfredsfestivalen 2009, och jag blev på bra humör igen. Tack för det, vännen.

Någonting annat som alltid får mej på bra humör är skivbutiker. Där jag bor kan man bara köpa skivor på äckliga, alldeles för ljusa, überkommersiella elektronikvaruhus, och därför blir jag alltid överlycklig när jag kommer till städer med riktiga skivaffärer.

Tyvärr är inte dessa butiker så bra för min ekonomi, eftersom jag omöjligt kan kliva in i en sådan lokal utan att komma ut med en skiva eller två i handen. Jag älskar att komma hem och lyssna in mej på nya skivor. För det finns inget bättre sätt att konsumera musik på.

Det finns flera anledningar till varför jag föredrar fysiska, dyra skivor framför nerladdade filer. Här kommer min egen lilla topp 3.

1.Ljudet. Jämfört med att exempelvis fildela så är ljudet som det ska vara. Man vet att man får kvalitet. Sen att man kan ladda ner bra kvalitet om man betalar för det bryr jag mej inte om, min dator är kass, men min sterero ( eller för tillfället pappas,) är grym.

2.Känslan. Det är en helt annan känsla att köpa en skiva, med omslag, låttexter och foton. Sen vill jag att all musik jag lyssnar på ska vara värd. Alltså värd ansträngningen det är att leta igenom samligen, ta fram skivan, gå till stereon och trycka på play. Livet är för kort för att ägna åt musik som bara är värd om den råkar ligga på spellistan i datorn eller ipoden.

3.Samlingen. Jag älskar att komma hem till nya människor, och gå igenom deras skivsamling. Lära känna någon genom hans eller hennes musiksmak och disskutera och jämföra. Det är otroligt sorgligt att färre och färre samlar på skivor, och jävligt tråkigt.

Jag köpte iallafall en liten box med glasvegas första skiva, och deras nya Ep, A snowflake fell ( and it felt like a kiss), den såg så juligt vacker ut och killen i affären mer eller mindre tvingade mig att köpa den. Sen köpte jag Kleerups skiva från tidigare iår som jag tänkt köpa länge men aldrig kommit mej för.

Besvikelse

Sitter just nu på ett studentrum i Örebro och är grymt arg, ledsen och besvikven.
Idag släpptes biljetterna till Snoddas på hultsfred, vilket kan vara den häftigaste återföreningen jag någonsin brytt mej om. Men jag kan inte köpa någon så sitter jag här utan biljett lika bitter som en såndär jävla mandel.

Jag funderar på att strunta i julklapp till bror för att kunna köpa en biljett på tradera sen, om det dyker upp några där, jag hade aldrig släppt taget om min om jag haft någon.

Helvete.

Snoddas till hultsfred!

Så, tydligen ska man till hulsfred 2009.
http://www.rockparty.se/
Återförening kan bli grymt!

Musik att förälska sig till

Idag är en underbar dag. Det var längesen jag kom hem till ett tomt hus, och kunde njuta av ensamheten utan att ha massa att-göra. Snällt också av Tv 3 att visa mitt favoritprogram just nu, how I meet your mother, precis när jag sätter mej i soffan.

Anledningen till att dagen känns så bra är förmodligen att jag slapp jävulskanalen på jobbet. Istället för morgon zoo ( jag är för harmonisk just nu för att tala om vilket skämt jag tycker att Gerts utmärkelse till årets programledare, eller nått, är ) var det morgonpasset för hela slanten. Jag har verkligen, verkligen saknat det dom här månaderna när jag jobbat natt och sovit bort varenda morgon.

Det var en trailer för kvällens P3 live på morgonen, Musik att försälska sig till sa dom. Vilket betyder Shout out louds från popaganda. Och det slog mig att deras musik verkligen är så, förälskelse. Speciellt Impossible. Den låten är så otroligt fin och jag kan verkligen känna igen mig i den. När man försöker hålla fast i nånting som inte finns mer, eller nått som håller på att försvinna. The end of the summer.

Jag fick upp ögonen ordentligt för bandet -07 på Emmaboda, och det var verkligen den där där känslan. The end of the summer. Och jag önskade att jag kunde frysa tiden, stoppa alla intryck i en liten burk att ha regniga november kvällar när ingenting fungerar.

Tänk en burk med impossible, underbara vänner, sorlet från festivalen runt omkring, solnedgången och någon som håller dej i handen, någon som du saknat så mycket att du trott att du skulle gå sönder. Det skulle nog vara världens bästa burk.

hemmakväll

Jag har haft världens sämsta vecka, jobbat ihjäl mig och inte vilat upp mej alls. Inte konstigt då att fredagkvällen blev som den blev och jag sitter här med den värsta bakfyllan jag slutade nian, eller nått.

En av fördelarna med att vara hemma en lördagkväll är att jag hinner kolla ikapp alla svt-repriser jag missar på kvällarna när jag har jobbat. Ett program som jag önskar att jag sett mer är Dom kallas oss artister. Ett mysigt program som passar helt okej när man saknar musikbyrån lite för mycket. Jag såg avsnittet med Håkan, men tappade intresset när jag insåg att följande avsnitt skulle handla om Per Gessle. Reprisen ikväll hade Petter som huvudrollsinnehavare. Jag har alltid gillar honom egentligen, även om hiphop inte är mitt förstahandsval direkt. Men han har gjort mycket bra musik, så klart spelades flitigt hemma hos mej när den kom, och logiskt tillsammans med Annika Norlin är helt underbar.

Men höjdpukten var helt klart den akustiska versionen av mikrofonkåt som Teo Holmer gjorde. http://www.youtube.com/watch?v=SrCjWnjQI0Q

Därför hatar jag Rix FM

Jag hatar rix fm. Jag vet att hata är ett stark ord, men det är verkligen det jag känner, hat. Hade jag fått välja hade jag aldrig lyssnat på den skitkanalen, utan hållt mej till kvalitetsradio. Men jag jobbar, i tre dagar till jobbar jag, och jag har helt enkelt ingenting att säga till om när det kommer till val av radiostation. Dessutom jobbar jag natt, och jag tror att det gör det hela snäppet värre.

För det första spelar dom jävligt dålig musik. Allting man hör är från idol eller melodifestivalen. För det andra spelar dom samma dåliga musik hela tiden.

Men det allra värsta är att dom ljuger. Flera gånger i timmen står dom där och ljuger. Dom påstår att dom spelar Bäst musik just nu, att det är nytt och fräscht, och det är jag jävligt skeptisk till. För under dom timmarna jag jobbar, vilket brukar vara ungefär sju, har jag upptäckt en grej. Dom artister som spelas mest är, (trumvirvel) Shakira och enrique Iglesias(!), vilket är jävligt mysko eftersom ingen av dom, vad jag vet, har släppt nått nytt dom senaste två åren. Och om det är så så är det ändå inte det som kanalen spelar. Och om du trodde att jag med mest menar att dom spelas två-tre gånger på en natt, så har du fel. Jag överdriver inte när jag säger att det aldrig gick mer än fyra låtar innan någon av ovanstående spelades. Alltså aldrig mer än säg, en kvart. Det går fyra kvartar på en timme, och fyra gånger sju är 28! 28 gånger, det ger ganska lång tid att tänka ut vilket sätt man helst vill dö på, för efter tre månader så börjar döden kännas som en befrielse.

Det har gått så långt att jag känner mej lobotomerad. För efter ett tag så börjar man uppskatta musiken. Det är en skrämmande upplevelse när man märker att man en dag står där och rör sig i takt till musiken, och efter ett tag till och med sjunger med!

Så när jag tänker efter är det kanske inte så konstigt att folk ringer in när det är önsketimme, och önskar idol-ola eller Takida, dom kan helt enkelt inte hjälpa det. Dom har också blivit hjärntvättade på sina arbetsplatser, för det kan väl inte vara så att någon egentligen vill lyssna på det egentligen?

Jag vill passa på att tacka Mattias på skiftlag 1, som förgyllt några av mina nätter med sin favoritkanal. Jag tänker inte kommentera musiken, men däremot deras slogan som är så otroligt befriande och härlig.

Bandit Rock - Vi spelar vad vi vill.

Det där som är evigt

Det finns en artist som har gjort musik som betyder mer än något annat för mej. En artist som jag följt i många år, som jag kan varenda textrad till varenda låt av. Hans namn är Lars Winnerbäck och jag ska försöka förklara varför han betyder så mycket för mej.

Jag upptäckte hans musik första gången sommaren 2004, jag var kär och kärleken spelade några av hans tidiga låtar, som kom änglar och timglas, och jag blev helt förtrollad. Jag laddade ner allt jag kunde hitta med honom och lyssnade sönder varenda skiva han gjort.

Samma höst släpptes albumet Vatten under broarna. Det är enligt mej ett av dom bästa svenska albumen som gjorts ( iallafall de här århundradet), om inte det allra bästa. Varje låt för sig är helt okej, men det är just sammansättningen av de där 10 låtarna som gör det så mästerligt. Det är så storslaget samtidigt som det är rent och avskalat.

Följande sommar såg jag honom live för första gången, på gränsö slott i Västervik. En otrolig upplevelse för en besatt 15 åring. Och att träffa Winnerbäck själv i hög person och få min tröja signerad var det största som hade hänt mej fram tills dess. Kärleken varade inte, men det gjorde han.

Idag är Lars Winnerbäck en sorts trygghet för mej. Nu när jag inte har nån skola eller nått jobb att gå till, när jag får somna ensam och vännerna bor på andra sidan jorden, då finns hans musik kvar. Och det är något visst med den, varje dag kan jag säga; idag känner jag mig som Mareld, eller idag är allting En svår och jobbig grej. Vissa dagar vill man gråta till vänner och andra vill man dansa till elden.

Tyvärr så är det inte riktigt samma sak längre, jag kan inte identifiera mig med 14-åringarna som står med mascararandiga kinder längst fram på spelningarna, och skriker sig igenom alla låtar som skrevs innan 2000, som dom inte kan. Och hans nya skiva är faktiskt inte något mästerverk.

Vissa dagar vill att allt ska vara som förr, jag vill vara 16, kär och höra hovet spela kom änglar.

Jag vill vara en av alla dom.

morgonmys

Klockan är ungefär fem i sju ( det verkar inte som om det stämmer med tiderna när mina inlägg publiceras, ska ta och se över det där) och jag sitter här nyss hemkommen från jobbet. I vanliga fall så brukar jag ligga i min varma säng och sova vid den här tiden, men idag är det tisdag och jag har haft möte med chefen och nattskiftarna som vanligt. Det verkar bli en bra dag, jag slapp skrapa rutorna. Alltid lika uppmuntrande att kunna sätta sig i bilen och köra raka vägen hem. Speciellt idag.

Skivspelarn var nämligen laddad med ett av lördagens fynd. Låt nummer fem, I should have known på robyns gamla album don't stop the music. Jag är absolut inget fan av henne egentligen, men smålänning som jag är kunde jag inte låta bli att köpa en skiva som kostar fem (!) kronor. Just den här låten har spelats ett par varv nu och jag blir lika varm i hjärtat varje gång. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, låten i sig är inget direkt märsterverk. Men den är varm och mysig och passar perfekt i vintermörkret. Det är få människor som kan få ordet fucking att låta så vackert.

Nu ska jag krypa ner i sängen och låta katten varma mina frusna arbetarfötter, godnatt på er.

Min största sorg

... i livet är den att jag inte är musiklalisk för fem öre. Om det hade varit så att jag förstod varför hade det varit lättare att acceptera att jag aldrig får turnera jorden runt, eller vräka ut mig om min skiljsmässa i hänt extra. Men jag antar att det helt enkelt är så att gud, allah, buddah eller dileva har större planer för mej.

Jag borde, rent geniskt, bestitta nån form av begåvning. I min familj har musiken alltid varit en stor grej. Mamma har en helt okej sångröst och sjunger gärna och ofta, Pappa har ett förflutet som basist i de världsberömda banden pipeline,x-hale och foreinger och Bror gör musik som han spelar lite här och var, dessutom spelade han gitarr när han var yngre. Jag spelade också gitarr på kommunala musikskolan i fem-sex år. Men när jag märkte att jag inte hade lärt mej någonting, gav jag upp och accepterade att jag helt saknade den där genen. Kankse är jag adopterad.

Idag är Jag otroligt medveten om att jag inte har nån sångröst och försöker undvika att sjunga när jag vet att någon kan höra. Men hon vet inte det, hon den där som tar över i mej så fort de ska drickas minsta lilla alkohol. Hon tror verkligen att hon kan sjunga. Ska det spelas rockband tar hon utan tviveln rollen som sångare och sen börjas det. Inte nog med att hon tror att hon kan sjunga, hon tror att hon kan dansa också, och vet inte att hon i själva verket inte ens kan gå i takt. Hon älskar att göra häftiga rock- och porrposer också, och varje söndagmorgon med träningsvärk i låren hatar jag henne lite, lite mer. Om ingen av hennes vänner rycker ner henne från bordet så står hon kvar där tills det är dags att gå hem, och inte ens då kan man vara säker på att hon kliver ner. Är det riktigt illa så kankse hon börjar klä av sig också.

Jag hatar henne, men ibland kan jag inte hjälpa att jag älskar henne. Hon är så nära rockstjärna jag någonsin kommer bli.

Göteborg roadtrip

Som sagt så tillbringade jag ett par timmar i Göteborg idag. Jag och två män satte oss i en vit ford och gjorde oss redo för en informativ dag på svenska mässans Utbildning och Framtid. Tyvärr så gav det väl inte så väldigt mycket, jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra av mitt liv.

Istället blev höjdpunkten avstickaren till majorna för ett besök på mynt & musik. En väldigt speciell butik som verkar drivas av en man som ser ut att höra hemma på långvården. Han är både långsam och arrogant och verkar inte alls trivas med sitt jobb, som jag förövrigt hade gjort ungefär vad som helst för att ha. (men bara ungefär, jag har faktiskt mina gränser.) Där finns iallafall lite musik, lite film, lite böcker och mycket porr. Några mynt däremot, det har jag inte sett.

Om man bortser från att det luktar illa och de mesta i musikväg är repiga cd med Aaron Carter och Westlife så kan man göra lite fynd om man ger det lite tid. För 75 kronor fick jag med mig fyra nya skivor att ställa i samlingen. Jag har nyligen upptäckt att Nina Person har en otrolig röst, så hennes soloprojekt a camp blev min för en tjuga. Det är lite lagom billigt.

Syftet med ljudligt

Tänkte jag skulle presentera mej själv och syftet med ljudligt, mest det sistnämnda kanske. Jag hade nämligen inte tänkt skriva så mycket om mej själv, vad jag äter till frukost, vilket shampo jag använder eller var jag köper mina underkläder. Som namnet kankse antyder så är det tänkt att den här bloggen ska handla om mitt stora intresse, musik.

Jag hade tänkt berätta varför jag blir smått självmordsbenägen varje gång jag tvingas lyssna på rix fm ( ja, man kan bli tvingad! ) eller varför jag envisas med att köpa riktiga skivor i riktiga skivaffärer trots att jag inte är 65, har tillgång till internet och faktiskt vet hur man laddar ner, eller vilken musik som passar bäst en lördagmorgon kl åtta.

Jag kommer också att skriva om olika spelningar, skivsläpp och annat som gör en glad.

Dagens låt får bli Snart dör bob dylan med Navid Modiri och gudarna.
Den har helt klart höjdpunkten på onsdagens spelning, och den låt som bäst representerar min dag när jag ska gå på samma gator som Navid på Sveriges framsida, Göteborg.

debuten

Man skulle kunna tycka att jag är sent ute, att skulle jag blogga så skulle jag börjat för två år sedan. Men som nybliven singel och blivande arbetslös så kommer jag ha snuskigt mycket fritid i fortsättningen, förmodligen alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag har tröttnat på maraton i dvdbox och den där romanen som jag skulle skriva, det är bara inse att den inte kommer bli skriven. Vi får väl helt enkelt se om den här bloggen kan fylla det kreativa tomrummet jag har känt sedan jag lämnade gymnasiet bakom mig.