ljuvlig morgon.

Idag vaknade jag till underbart vackra Worried about you med Heikki. Det är en gammal Rolling Stoneslåt från tributeskivan We love you. Jag ska aldrig mer dricka igen, för det är så underbart att vakna utvilad utan minsta spår av bakfylla...

... att du gråter när vi bakisglor på disneymatinér.

Jag har berättat ett par gånger här att jag nyligen fick tillbaka all den musik jag lyssnade på från det att jag var kankse 15 tills jag började köpa skivor. Ett par tusen låtar som jag spenderat de senaste veckorna med att lyssna på, minnas, radera eller spara. Jag har inte saknat Eminem men det finns en hel del musik som jag helt glömt bort att jag älskar, låtar som representerar en tid i mitt liv, eller en känsla, som Allt du är.

Det är en sex minuter lång jazzhistoria av en artist som heter Loke ( som tydligen ska vara ett riktigt svin enligt flickvännskällor. Och han är egentligen inte alls en bra artist förutom denna lilla låten som bitit sig fast i mig ) som kan vara den mest ... hemska, men samtidigt vackraste kärleksförklaringen jag vet. Den är rak och innehåller fraser som "jag älskar dina ögon, jag älskar din röst, jag älskar dina nästan obefintliga bröst", "Jag kankse fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt" och "Jag bara älskar allt du är, men inte dig"

Det är en historia om en man och mängder av kärleksförklaringar till vad som verkar vara den perfekta flickvännen. Han radar upp egenskap efter egenskap som han älskar hos denna kvinna med obefintliga bröst och hud som är onaturligt vit. Allt verkar vara perfekt, tills kvinnan i fråga kliver in i hans lägenhet och berättar att hon är kär. Jag älskar varenda stavelse av denna låten, jag skulle kunna citera strof efter strof, som "Mellan välbekanta dofter, mellan välbekanta lakan, som om vi någonsin varit ett par"

Låten speglar så väl hur jävla svårt det är med relationer . Man träffar någon som man har attraheras av, som man har sex med, vi kan kalla det vänner med förmåner. Snart upptäcker man att det är lite mer än så ändå. Man sover ihop, man vaknar ihop och trivs i varandras sällskap. Man finner någon att fly vardagen med och man ägnar dagar åt att bara försvinna in i varandra. Efter en tid avslutar man varandras meningar och gör allting som par gör. Men ändå. Man är inget par. För båda vill inte samma sak, någon blir kär och förstör förtrollningen av oberoende och frihet. När man väl uttalat det där orden blir ingenting detsamma igen. Och det värsta är att ingen egentligen vill lämna den andra, men man liksom måste.

"Jag älskar den del av oss som själva kärleken förstör."

tråkigt...

Thåströms Stå aldrig still är försenad från förlaget. Inte förens den tredje februari släpps den. Jag som sett fram emot slutet av veckan...

Tips.

Det här är bra. Väldigt bra.

Home is were the recordplayer is

Idag har jag haft en underbart produktiv dag. På förmiddagen var jag borta i skolan, och sen städade jag hela lägenheten, diskade, damsög överallt ( till och med under sängen ) och moppade golven. Möblerade om lite och tände doftljus. Jag till och med rensade lådor och skåp. Allting till tonerna av Winnerbäck. Bara för att känna mig riktigt hemma. Så nu luktar det storebror av alla rökelser och i badrummet luktar det nystädat som hemma på Klockljungstigen hos mamma och pappa.

Jag har varit så trött på min lägenhet. Den känns så trång och är alltid stökig. Jag har velat flytta och har kollat hos hyresvärdar nästan varje dag. Men jag bor för billigt för att ha råd att flytta på mig, och att det är stökigt beror nog mest på mig själv om jag ska vara ärlig. Idag känns det hemma här, jag trivs för här kan jag spela mina skivor och sitta i min soffa. Mer än så behövs inte egentligen.

Dessutom hittade jag äntligen blandet från Oskars begravning. Jag var rädd att det försvunnit i flytten, men det låg i en ouppackad låda. Jag älskar bilden på framsidan, och inuti finns textrader som jag alltid kommer bära med mig. Nu sitter han i mitt fönster och vakar över mig. Överlag börjar min ikeakatalog/apbur kännas mer och mer personlig, mer som ett hem. Mina skivor, mina böcker, mina snodda thåströmposters från Hultsfred 2006 och nu Oskar gör att jag älskar att komma hem. Jag stannar nog här ett tag till, för det spelar ingen roll hur många kvadrat man har för; Home is were the recordplayer is.

Novell

Jag har en tuff månad framför mig. Jag och mina tre följeslagare på studentjavlar.se ska under februari månad leva på så lite pengar vi bara kan. För mig betyder det inga skivor, ingen dipp, ingen alkohol och inga dyra magasin på tåget.

Jag fuskade lite idag, och köpte på mig det sistnämnda eftersom "tävlingen" inte startar förens imorgon. Jag köpte bland andra ett magasin som heter Novell, en reportagetidning om musik. Jag har inte läst den innan, men det verkar som en bra kombination för mig, och förhoppningsvis räcker den iallafall några kvällar när jag inte kan dricka vin eller andra saker som kostar pengar.

Jag blev otroligt nyfiken på en författare som heter Gunnar Ardelius, när jag bläddrade igenom tidningen på väg hem från Metalgrabben tidigare idag: 7

" "au soleil, sous la pluige, á midi ou á minuit Il ya tout ce cue vous voules aux Champs-Elysses"

Och huden knottrar. Det låter så Vackert,. Tjejernas ljusa röster medan Åsa står och gungar i tank med musiken.

Hon svarar efter en halvtimme: "Det är en fin tanke men den fungerar inte i praktiken"
Han smsar igen: "Jag fungerar inte heller i praktiken" "

( här uppstod ett problem. Jag ville markera citat, i mitt citat, men betvivlar starkt på att man kan ha dubbla tecken. Jag har letat efter min svenska skrivregler, men den är fan borta. Detta ska lugnt med till skolan och alla glada textare. Hur fan gör man? )

Underbart. Vacker och nära på något vis.

P3 Guld

Fan vad svenska folket har dålig fantasi. Jämt, jämt, jämt ska den där tråkiga Lars Winnerbäck få Guldmicken. Jag älskar honom, det hör faktiskt inte hit, men tycker vi verkligen att han ska få pris för bästa liveakt? Va?

Tacka vet jag Johan Person som syns alldeles för lite i Tv .

Don't you let me go

Sprang precis över detta på min vän Elines blogg. Detta är en otroligt vacker låt, och just den här versionen tilltalade mig verkligen. Den är lite kort i orginalversion, och bra låtar förtjänar att vara långa. Men jag vet inte hur lång tid det ska ta innan jag kan lyssna på låtar som innehåller ord som lämna och låta gå utan att den där sorgen som bott i mig så länge ska krama om alla organ i min kropp och göra det svårt för mig att andas, svårt att röra på mig.

Jag vill bara somna, somna och drömma de där drömmarna jag drömde veckorna efter olyckan. När han kom tillbaka och kysste mig på pannan och berättade att han hade det bra, att han var stolt över mig, över oss alla. När han bad mig ta hand om Jennie, när han berättade att det inte gjorde ont, inte alls. Att han visst såg mig på begravningen, att han var med mig hela tiden.

Men sen den sista natten har jag inte sett honom mer, när han sa att han var tvungen att åka, att han inte fick stanna mer. Att han skulle vänta på mig. Det är snart fyra år sedan, fyra år och jag kan fortfarande inte andas vissa dagar. För jag saknar honom så jävla mycket. Det gör fortfarande ont. Jätteont till och med.

Det elektriska ljuset har dödat all fantasi.

"Det elektriska ljuset har dödat all fantasi", så sa min lärare idag när vi hade introduktion till retorik och berättarteknik. Han berättade om sin farmor som brukade sitta med sin familj och kura skymmning på eftermiddagarna. Tiden på dygnet när det var för mörkt för att kunna fortsätta arbeta, men fortfarande tillräckligt ljust för att tända lyktorna med det dyra, exlusiva fotogenet var hennes favorit.

Sedan släckte han allt elektriskt ljus och tände ett stearinljus och läste en saga för oss. Mys bland 85 andra studenter i en tråkig, kall industriliknande lokal, det händer inte varje dag. Ljus påverkar en så mycket mer än vad vi tänker på. Jag älskar mörker. Inte kolsvart, kompakt mörker. Men skumt ljus, där fantasin kan få avgöra vad som finns där ute, ljus som liksom inte riktigt avslöjar sina konturer. Jag älskar att släcka lamporna och sätta på någon av mina skivor, stänga av så många sinnen som möjligt och fokusera på hörseln och känslan i musiken.

Jag längtade hela dagen efter att få krypa ner under täcket, släcka lamporna, kankse tända några ljus och sen bara ligga där och lyssna. Jag funderade länge där på lektionen, men bestämde mig för att gå hem och bläddra bland de där små plastbitarna och hitta den perfekta måndagskvällsskivan.

Så kom jag hem, behövde plugga, betala räkningar och städa inför galakvällen imorgon. Tiden rann iväg och precis som jag skulle stänga ner alla måste och påbörja min kvalitetstid upptäcker jag en lapp, jag kommer inte ha någon ström på nätterna. Inte på kvällarna heller för den delen.

Så, man kanske ska vara careful what you wish for ändå. De tog mitt elektriska ljus, och ställde in mina tåg. Så här får jag sitta här i mörkret, utan någon som berättar sagor för mig.

Kentland

Vissa fenomen skulle man kunna tala om i evigheter. Vissa band också. Kent är ett sådant band. Jag har om jag ska vara ärlig ingen egentligen relation till vad som så ofta kallas Sveriges enda rockband. Visst, jag äger i stort sett alla deras skivor ( jag köpte boxen på rea förra julen), jag har sett dem live ( de spelade på Hultan -06 ) och jag älskar Ingenting och Utan dina andetag ( i Carolina Wallin-Perez versioner). Det räknas inte.

Men så flyttade jag till Eskilstuna. När det fortfarande var varmt stod gatumusikanter på gatorna under mig och sjöng deras sånger, och min första textkurs bestod bland annat av att läsa recensioner av nya albumet. Jag har aldrig hamnat i så mycket diskussioner om ett enstaka band som efter att jag flyttat hit till Kentland. Jag kännde mig liksom tvingad att bilda mig en åsikt och en relation till Jocke Berg och hans kumpaner.

Det som är intressant är ju att alla verkar har en bestämd åsikt om fenomenet Kent. Antingen så älskar man dem, alltså verkligen älskar dem, senast i lördags såg jag en kvinna med textraden Så nära får ingen gå tatuerad längst med ryggraden. (Det är både läskigt och vackert att man kan älska någonting så mycket som jag ändå fantiserar om att man gör om man tatuerar in något så konkret). Eller så gör man det inte , och inte deras fans heller.

I helgen hade jag besök från Jönköping, två grabbar, varav en av dem tillhör de där fansen. Ett besök för honom i Eskilstuna var tydligen en riktig upplevelse, och en tur till Hagnesta Hill var ett måste. Där och då förstod jag, jag bildade mig en åsikt.

Länge har jag tyckt att personer som gillar Kent ofta är lite väl entusiastiska och inbitna, och de citerar texter för ofta för att man ska orka med dem en längre tid. Själva musiken har jag tagit för tråkig och lite för svår för sitt eget bästa, bra texter men ändå, intetsägande. Men när jag satt där i Gustavs gamla Ford, och lyssnade på Ingenting på hög volym när vi passerade Hagnesta Hill och de identiska husen, var det som ett rus. Det slog det mig hur bra de är ändå. Musiken är inte alls så platt och trist som jag kom ihåg den, tvärt om. Och minen på min vän påminde mig om första gången jag själv var i Linköping och besökte Vidensjö och Berga och gick i Herr Winnerbäcks fotspår.

Så jag antar att jag blivit en del av den här stan till sist. Vi blev som de andra.

Grabbar och sladdar...

Vissa tjejer vill ha män som kan bygga altaner. Andra vill ha män som kan laga mat. Jag vill ha en man som kan koppla sladdar mellan högtalare, tv, dvd, dator och vinyl. En man som kan skilldnaden på Rca-kabel och en vanlig kabel. Som talar om för mig att jag behöver Ria och Aux och 3.5 mm och scart och vad man nu kallar sladdar nu för tiden.

Jag skojar inte när jag säger att det är som porr för mig. Grabbar och sladdar. Tack vare en såndär grabb har jag numera ljud i min finfina numarkspelare ( som jag iof redan verkar ha pajar nån inställning på, så precis just nu låter den inte, men imorse gjorde den det). Och det faktumet att jag fick ligga och titta på honom när han kopplade och muttrade och fixade gör att jag kan ignorera hans behov av att spendera lite för mycket tid framför youtube och Bmxcycklar. Lite teknisk fingefärdighet är allt jag behöver i en man, det och fint hår.

buenos pero fríos

I been thinking of this for a wile now, and I think it's time for me to show all of you who doesen't understand swedish what's going on here. I know i'm not that good with laguage, so it's not the words thats important tonight. I'm just going to try to sum some of my thoughts here.

I spent the last cuple of days reading what i wrote, 'cause I so often forget. The mening was from the begining with this blog to write about music. I wanted to share, and inspire to new artist. But it seems like i just compare my life, my friends, and people that I meet with different songs. People are like songs I swear, as the swedish singer Annika Norlin, hello saferide, says in the wounderful I wonder who's like this one.

So, that's pretty much what I do. I hear a song, quote a line, and then tell you about my life. About how I spent the last three years dealing with the fact that a love of mine died and some of my best friends moved across the world and never got back, wile i was stuck here in -20 degrees. I write about boyfriends and what songs I listened to when someone i thought i was gonna spend my life with just didn't love me no more. About heartache and about missing something that doesn't exist any longer, and that never did ( "So of course I miss you, and I miss you bad. But I also felt this way when I was still with you", Whitest boy alive). Everything In my life can me said with a single line from a song. Some people loves music, I just love songs.

It might sound like i'm always depressed, always writing about things that's hurting. That's only half true. I do write about things that makes me happy too. About records. Physical cds and vinyls, conserts, afterpartys that last until the sunrice and music that makes you wanna dance at seven in the morning, before you go to shool, like It's not my name with Ting Tings.

But mostly I write about Lars Winnerbäck. A swedish singer/songwriter that has had to much affect in my life when I think about it. Everyday is one of his songs, and every song is a feeling. Todays was När sommaren kommer ( when the summer comes) and that's something i never think about, that's just the way it is. Everyday. I meet him back in 2005. I fell in love and we spent the last five years together. We broke up a cuple of weeks ago, and the wounds are still fresh, but I hope that when the hearache goes away, we will still be able to be friends.

Occasionally i write about moments. Beautiful moments that i hope i get the chance to remember for the rest of my life. Like this summer when I meet someone so fucking special, and spent hours and hours just sitting in my garden in the middle of the night comparing Mikael Wiehe with Modena City Ramblers drinking red wine, or when I saw Shout out louds for the first time in a small festival in the middle of the dark forest of Småland on one of those summernights when the sun never goes down.When i was walking 5 km in peeptoe-high heels on new years in snow and -25, or lying on the floor with your best friend creating naked girls out of newspaper on a monday ( I love the drunken mondays, like this one) But not only moments from the past, but moments that will come. Right now I'm looking forward to having my Partner in crime, Gustav, back. Cause I write about my life. And this is my life in Eskilstuna, the city that did no good exept for KENT. And this weekend were gonna go to Hagnesta Hill...

Jag glömmer att jag älskar...

mornar ibland. Jag ligger alldeles för ofta och drar mig. Jag borde alltid gå upp när klockan ringer, det är så mycket mer kvalitetstid att få dricka te en halvtimme och lyssna på morgonradio än att snooza.

Jag borde egentligen vara trött denna morgon. Jag har gått in i en period när jag inte kan sova. Två sömnlösa nätter av två möjliga. Men vad gör det när radion spelar It's not my name? Jag är på bra humör, jag känner mig motiverad att gå tillbaka till högskolan, min klass, mitt liv och min vardag.

Den låten kommer nog alltid symbolisera det gångna året för mig. 2009. Det har varit ett tema för inte mindre än de tre personer som stod mig väldigt nära under året. Två av dem har lämnat Sverige, och den tredje skulle kunna ha gjort det utan att jag märkt någon skillnad. Det här är låten som är förknippad med ett bra uppvaknande för mig.

Ett erkännande

Jag är tillbaka. Detta är ett inlägg för mina tre mest trogna läsare. ( ni vet vilka ni är ). Jag vill erkänna en sak, nej, två saker. Ett, ja, jag är full på fulvin en torsdag. Två, jag är inte hälfren så cool som jag känner mig.

Det finns en logisk förklarining. Ja, fulvin är billigt. Och två, man får gilla skitmusik om man vill . Om man motiverar det! Jag vet att Ok computer ligger och väntar på mig på det där företaget som kallades posten när vi va små. Men ikväll vill jag lyssna på jennifer Rush. För det är okej, jag tycker om henne, nej, jag älskar henne. iallafall denna låten.

Sofia ( jag önskar jag kunde komma på ett bra namn som technobrosan eller vinsprängan att kalla henne här, men hon är inte min bror och hon spränger inte vin ) jadu, nu glömde jag vad jag skulle säga. men jag är med henne. Just nu alltså, det är även hon på bilden. Det är jag som gömmer mitt fula ansikte bakom en ashet kropp. Jag vet att du vill ligga med den, så jag tänke inte ens be om ursäkt ( förlåt!!! jag är full. ) Iallafall, välkommen. Det här är mitt liv, och du kan inte ha det. ( oj, björn interskämt kopplat till metalica. Eskilstuna hatar mig ) puss

lycka och inspiration

Idag har jag gjort någonting jag längtat efter otroligt länge. Jag satt länge idag och gick igenom gamla filer, bilder och musik från en dator mina föräldrar just slängt. Jag hittade ett projekt som brukade kallas ...och den fula flugan flög. En roman. En numera namnlös roman, men vad som tidigare var lösa fragment och ett par sidor är numera ganska konkret. Jag har börjat skriva igen.

Det började som ett sorgarbete, som terapi. Jag behövde skriva av mig, och när dagböckerna var fulla och jag inte orkade känna efter mer, började jag skriva någonting annat. Det mesta jag skrev då, hösten 2006 är dåligt, känslosamt och rent patetiskt stundvis, precis som man kan förvänta sig av en 17 åring utan någon form av livserfarenhet alls. Men det finns trådar som jag vill dra i. Om så bara för att ha någonting att göra när jag vaknar mitt i nätterna och inte kan sova, fortsätta mitt arbete och min terapi.

Jävla feber

Det är inte kul att vara sjuk. Det här är mer eller mindre sjätte dagen med feber för mig. Sex dagar under täcket, sex dagar med dvdbox, sex dagars kattklappning.

Jag ligger mest och ser på tv, läser tidningar och lyssnar på musik. Men så vaknar man en morgon och tycker att jomen, nu är jag frisk och åker till Stockholm. Men så visar det sig att det är den kallaste dagen på året och så kommer man hem ännu mer sjuk än man var från början. Och jag ska tala om hur sjuk jag är. Jag är så sjuk att jag inte ens njöt av att traska runt inne på Bengans i Stockholm. Jag är så sjukt att jag inte köpte en enda liten singel ens.

Och bara för att klaga lite extra liksom så har jag fortfarande inte hittat nått sätt att få ljud ur min vinylspelare. Det känns som jag behöver ett par högtalare med auxingång, men det sägs att det finns adaptrar och Usbgrejer som är ett par tusenlappar billigare. Men min pappa är så bestämd och hävdar att det måste finnas nått som förstärker signalen. Det är inte det att jag inte njuter av att titta på de män/grabbar som varit här och dragit lite i sladdarna och kommenterat att det är ju bra grejer du har här, Nej, det handlar mer om att nu måste datorn stå på köksbordet om jag ska få ljud i mina högtalare, och mitt köksbord står långt bort från sängen. Och jag har alldeles för mycket Italiensk kärleksmusik för att jag ska kunna shuffla sådär som jag egentligen vill. Sa jag förresten att jag hade feber?

lycka är...

Morgonpasset i p3 är synonymt med lycka för mig. Om du lyssnar på radio innan klockan tio på morgonen betyder det oftast att ;

1. Du har gått upp, utan att behöva stressa. (för att jag ska kunna lyssna på radio måste jag slå på datorn och få igång Internet, en process som tar ungefär 7 minuter på morgonen, vilket är två minuter mer än mina sammanlagda morgonrutiner en vanlig vardag.)

2. Du är på bra humör. ( är jag på dåligt humör orkar jag inte lägga 7 minuter på att starta en jävla skitdator. )

Jag har insett att jag alltid borde gå upp lite extra tidigt på morgonen och lyssna på radio när jag går omkring och gör nyttiga grejer som att duscha extra länge, dela en riktig frukost tillsammans med någon jag tycker väldigt mycket om och sitta i sängen och dricka fin-te tillsammans med katten, metalgrabben och Martina, Kodjo och Hanna. Sådana dagar kan liksom inte bli dåliga dagar. Speciellt inte eftersom jag ska till Stockholm med Vinsprängarn senare idag.

nytt år

Återigen, en mycket lyckad nyårsnatt. Ibland är det bara skönt "to be in the right place, with the right person, at the right time" som en av mina nyfunna vänner så fint talade om för mig när vi stod och skålade i vin i minusgrader och kände oss lite för nyktra för vårt eget bästa. Den låga alkoholhalten i mitt blod hindrade mig dock inte från att ha en väldigt trevlig sista kväll på det underbara året 2009 och 2010 tackade mig när jag vaknade imorse alldeles utan bakfylla.

Kvällen bestod bland annat av detta:

Om inte annat är det en väldigt dålig men underbar ordvits. Och sådana älskar vi. De nya bekantskaperna som visade mig detta är Mexikaner så jag fick öva mina icke existerande kunskaper i deras vackra språk. Jag blir lika förvånad varje gång jag upptäcker att jag både kan beställa öl. tala om vilken färg folk har på sina kläder och att Jönköping ligger i mitten av landet när jag är har druckit. Så idag lyssnar jag på Santana på vinyl, bara för att.