Don't you let me go

Sprang precis över detta på min vän Elines blogg. Detta är en otroligt vacker låt, och just den här versionen tilltalade mig verkligen. Den är lite kort i orginalversion, och bra låtar förtjänar att vara långa. Men jag vet inte hur lång tid det ska ta innan jag kan lyssna på låtar som innehåller ord som lämna och låta gå utan att den där sorgen som bott i mig så länge ska krama om alla organ i min kropp och göra det svårt för mig att andas, svårt att röra på mig.

Jag vill bara somna, somna och drömma de där drömmarna jag drömde veckorna efter olyckan. När han kom tillbaka och kysste mig på pannan och berättade att han hade det bra, att han var stolt över mig, över oss alla. När han bad mig ta hand om Jennie, när han berättade att det inte gjorde ont, inte alls. Att han visst såg mig på begravningen, att han var med mig hela tiden.

Men sen den sista natten har jag inte sett honom mer, när han sa att han var tvungen att åka, att han inte fick stanna mer. Att han skulle vänta på mig. Det är snart fyra år sedan, fyra år och jag kan fortfarande inte andas vissa dagar. För jag saknar honom så jävla mycket. Det gör fortfarande ont. Jätteont till och med.