"Det elektriska ljuset har dödat all fantasi", så sa min lärare idag när vi hade introduktion till retorik och berättarteknik. Han berättade om sin farmor som brukade sitta med sin familj och kura skymmning på eftermiddagarna. Tiden på dygnet när det var för mörkt för att kunna fortsätta arbeta, men fortfarande tillräckligt ljust för att tända lyktorna med det dyra, exlusiva fotogenet var hennes favorit.
Sedan släckte han allt elektriskt ljus och tände ett stearinljus och läste en saga för oss. Mys bland 85 andra studenter i en tråkig, kall industriliknande lokal, det händer inte varje dag. Ljus påverkar en så mycket mer än vad vi tänker på. Jag älskar mörker. Inte kolsvart, kompakt mörker. Men skumt ljus, där fantasin kan få avgöra vad som finns där ute, ljus som liksom inte riktigt avslöjar sina konturer. Jag älskar att släcka lamporna och sätta på någon av mina skivor, stänga av så många sinnen som möjligt och fokusera på hörseln och känslan i musiken.
Jag längtade hela dagen efter att få krypa ner under täcket, släcka lamporna, kankse tända några ljus och sen bara ligga där och lyssna. Jag funderade länge där på lektionen, men bestämde mig för att gå hem och bläddra bland de där små plastbitarna och hitta den perfekta måndagskvällsskivan.
Så kom jag hem, behövde plugga, betala räkningar och städa inför galakvällen imorgon. Tiden rann iväg och precis som jag skulle stänga ner alla måste och påbörja min kvalitetstid upptäcker jag en lapp, jag kommer inte ha någon ström på nätterna. Inte på kvällarna heller för den delen.
Så, man kanske ska vara careful what you wish for ändå. De tog mitt elektriska ljus, och ställde in mina tåg. Så här får jag sitta här i mörkret, utan någon som berättar sagor för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
det är väl bara tillfälligt va? :O
Skicka en kommentar