fredag 24 december 2010

Day 24 – Something that makes you cry

Jag ber om ursäkt för mitt utbrott härom dagen. Det var kanske lite väl mycket svordommar. Paketet är lokaliserat,och förhoppningsvid finns det kvar när jag kommer hem till Tuna igen.

För tillfället befinner jag mig i Småland. Hemma hos mamma och pappa i kära gamla Barnarp. Allt är sig likt, nästan. Lekplatsen har fått en ny ställning, någon granne har målat om huset, på den nivån är det. Ingen big deal.

Eller just det, dom bygger golfbana för fullt också. Gräver gator i gamla åkrar och sånt. Fast nu snöar det mest, så arbetet ligger väl på is. Så att säga. He he.

Makkan befinner sig inte i Jönköping. Han är långt borta i nordnorge. (typ, nordligare än sydsverige i alla fall.) Och det får mig att gråta. På riktigt. Ibland när jag somnat vaknar jag och är alldeles kallsvettig för att jag drömt att han dött.

Min största rädsla är att tvingas åka tillbaka hem till lägenheten alldeles ensam. Gå igenom hans saker. Somna ensam, utan någon i hela världen att ty sig till.

Sen somnar jag igen. Och på morgonen öppnar jag världens finaste julklappar och då är jag inte ledsen mera.

God jul!

onsdag 22 december 2010

Day 22 – Something that upsets you

Posten. Som ska slarva bort mina julklappar. så jävla taskigt. Speciellt som jag inte har för vana att vara rädd och saker, eller komma ihåg grejer. Så givetvis slarvar jag bort avin som gör att paketet är osökbart. Den trevliga kvinnan jag pratade med idag ( till skilldnad från alla andra jävla rövhål jag pratat med de senaste dagarna, jag hatar posten!) ville verkligen hjälpa mig. Sen gav hon upp, jag hörde verkligen hur hon försökte hålla modet uppe, men sen bara : Då är nog paketet borta borta. Inte bara borta, utan borta borta.

Jävla röv. Dessutom var det bra julklappar från svärföräldrarna. Hur förklarar jag det?. Visst jag tappade bort avin, men paketet försvann först! Jag är världens mest oansvariga person, men jag älskar er son, eller vadå. Fitta.

söndag 19 december 2010

Det här...

är exakt det som jag tycker om. Sånt som ger mig gåshud och får mig att stanna upp med det jag håller på med, och förälska mig i musiken.

Day 19 – Something you regret

Att jag aldrig lärde mig spela gitarr ordentligt.
Att jag sket i spanskalektionerna på gymnasiet.
Att jag aldrig lärde känna min farfar.
Att jag på allvar hade rosa byxor med coola flames.
Att jag sålde Navid.

torsdag 16 december 2010

Day 15 – Your dreams

Ibland drömmer jag om storstäder, paris, new york och london. Eller bara större städer som Göteborg, Oslo och Stockholm. Ibland drömmer jag om stugan. Att flytta ut permanent till huset vid vattnet för att skriva mina böcker. Eller så drömmer jag vardagliga, realistiska och nära drömmar. Jönköping, Västerås eller Trondheim.

Det spelar ingen roll var jag befinner mig, men där finns alltid min studio. Det är sådär skandinavist ljust och fräsch med utsikt över vatten eller höghus. Trägolv. Stor datorskärm och svarta hyllor på väggarna med dagens moodboards och massa färgglada post it-lappar överallt. Kreativt kaos. Gärna så stort att jag kan lägga ut ritningar på golvet och ha meterstora canvastavlor som bara står lutade där, som om dom väntar på att jag ska lära mig måla på dom. Eller klistra tidningsutklipp. Vad jag gör där är egentligen inte så viktigt, bara jag skapar någonting.

Ibland drömmer jag mardrömmar. Då är jag tillbaka på fabriken efter de här tre åren. Eller mcDonalds. Jag fick aldrig nått drömjobb och allting går i svartvitt. Och inte den bra sorten...

måndag 13 december 2010

Day 13 – This week

.. börjar jag en ny kurs. Eller, den började idag och fortsätter i veckan. För första gången på ett tag nu känns det roligt att gå till skolan. Forskningsmetodik och vetenskapsfilosofi läggs på hyllan (eller lämnas tillbaka till smarta klasskompisar som köper böcker!) och fram kommer inspirationsmagasin och indesign. Det är det här jag borde hålla på med hela tiden. Klippa och klistra, skissa och leka i våra bästa, stora fina macdatorer. Första stoppet är en moodboard till första uppgiften. Som ett collage av material för att kunna pitcha sina ideér. Jag ska ha musik i alla fall!

För första gången på länge känner jag mig riktigt inspirerad och sätter mig för att plugga första dagen på en kurs! äntligen!

söndag 12 december 2010

Day 12 – What’s in your bag

Igår var jag och metalgrabben i Stockholm. Vi skulle köpa julklappar, äta brända mandlar och allmänt komma bort lite från Eskilstuna. Inatt har jag drömt om bomber och terrorister.

Det är otäckt när det kommer sådär nära , när man ser alla brandbilar, pikébussar och ambulanser och när man måste välja en annan väg på grund av avspärrningar. Det är otäckt när man inte vet vad som hänt. Det var många teorier igår när vi bara hörde alla sirener och såg alla stressade poliser. Nobel, tunnelbanan, järnvägsstationen eller folkmassorna på sergels torg. Det finns många ställen att smälla bomber på i Stockholm. Jag blev rädd, men pojkvännen (som sett alla avsnitt av CSI och var medic i norska lumpen) tyckte det hela var ytterst spännande. Hade vi varit på ordning och reda en halvtimme senare hade det varit han som berättat för tidningarna om bortsprängda magar och palestinasjalar.

Men! Det var inte det jag skulle säga. I Stockholm köpte jag grejer till två av mina nördigaste "specialintressen", eller "hobbys". Vi köpte skosnören, bara för att de låg i en så praktisk förpackning som vi ska gömma, eftersom vi brukar nörda oss med världens största skattjakt. Den ligger alltså i min väska.

Där ligger också några garndockor. Ja. Jag erkänner. Jag broderar. Det är jävligt oglamoröst och jävligt pensionärigt. Men det är skönt. Avkopplande och kreativt. Jag tror kanske att jag tog mig lite vatten över huvudet. Jag har redan lagt ner flera heldagar på tavlan jag håller på med. Alltså 6-7 timmar i streck kan jag sitta med mina korsstygn och brodera Super Mario figurer. Ja, jag har alldeles för mycket fritid.

lördag 11 december 2010

Day 11 – Your siblings

(Jag försökte skriva ihop ett inlägg igår. Hur förnedrande, men ändå befriande det kan vara att gå på ica i trasiga ( och oidentifierbart fläckiga) mjukisar. Men det blev inge bra, så eftersom jag är boss här så sket jag helt enkelt i det. Sorry för er som satt som bänkade igår för att öppna lucka.)

Jag har ett syskon, en fem år äldre bror. Technobrorsan. Jag säger så för att han tills för inte så längesen hade dreadlocks som hände långt ner på ryggen, svarta rejvbrallor med neongröna påsydda ränder och ordnade fester ute i skogen vid vår stuga. Då brukade grannarna ringa polisen för att de trodde det var jordskalv, fast det bara var deras bas som vibrerade lite.

Jag har min storebror att tacka för mycket, och minst lika mycket att skylla honom för. Det är till exempel hans fel att jag inte längre kan njuta av att ligga i bagageutrymmen på gamla bilar. När vi var små ville han visa att han hade lärt sig att stänga bagageluckan inifrån, och fick oss båda instängda en ganska bra stund. Det gick bra tills han bad mig sluta andas för att luften höll på att ta slut, då var det inte riktigt lika roligt längre. Annars brukade han mest låsa fast mig, låsa in mig, hoppa på mig eller få mig att kasta cola på helt, helt nytapetserade väggar. Det kan inte varit lätt att vara mamma och pappa. Eller mig.

Lite lättare blev det när jag gick på mellanstadiet. De obligatoriska mellanstadiediscona blev alltid bäst när det var 4, 5 eller 6 gul som annordnade dom. Min bror var hela skolans coolaste dj. Alla dansade när han sa att man skulle dansa och älskade hans hemmabyggda rökmaskin och laserljus som gick i takt till musiken. Det var häftiga grejer för 12åringar.

Men nu är han inte 12 eller 16 längre. Inga dreads och inga rejvbrallor så långt ögat kan nå. Som av en händelse råkar min lilla storebror fylla 26 år idag. Grattis på dej!

torsdag 9 december 2010

Day 09 – Your beliefs

Jag tror inte riktigt mitt budskap gick fram där igår, det blev visst lite väl melodramatiskt. Det var inte bättre förr, absolut inte. Det var bara annorlunda. Och ibland kan en liten kommentar som det där var länge sen på någon dum bild på facebook som man egentligen inte bryr sig så mycket om röra till det i huvudet. När saker känns nära och jätte jättelångt bort på samma gång. Men ja, jag saknar Jönköping. Och ja, jag saknar gamla vänner som jag tappat kontakten med.

Men tro.
Jag tror inte på gud. Jag tror inte så värst mycket på karma heller. Bra saker händer även dåliga människor. Speciellt dåliga människor som ljuger bra. Vissa får saker de inte förtjänar och andra förtjänar miljarder gånger mer än de får. För den skull inte sagt att man inte ska göra bra grejer, eller jobba hårt för det man tror på.

Jag växte som sagt upp i en ganska kristen miljö. Kyrkan har alltid funnits där. Scouter, kyrkans ungdomsgrupper, kör, konfirmation, dop och inte att förglömma svenska kyrkan som delar ut kaffe och fyllemat på helgnätter. Och på kanelbullens dag fick man alltid en kanelbulle och guds välsignelse av kristna skolföreningen. En av mina vänner har både en prästmamma och en prästpappa, och ingenting av det där har jag funderat så värst mycket över.

Men som sagt, jag tror ändå inte på gud. Jag skulle vilja hävda, som vissa ibland gör, att det är för att jag är för smart för gud. Att det är för ologiskt och att jag tror på evolution och bla bla bla. Men skitsnack! Jag tror visst att man kan vara både smart och kristen, man kan visst tro på aporna och gud samtidigt.

Men jag har liksom aldrig behövt det där, något större. Jag vet inte varför och jag bryr mig inte. Men ibland önskar jag att jag kunde tro på gud. Att ha någonting att luta sig mot, be om hjälp. Jag önskar att jag kunde tro att de jag älskat som gått bort finns hos herren i himlen och sådär.

Jag minns Oskars minnesstund som hölls i en frikyrka. Det fanns vissa personer där som hade ett slags lugn i sig. De var absolut inte mindre ledsna, de hade inte mindre sorg än någon annan, men de var trygga på något obeskrivligt sätt. De visste att han var på en bättre plats, och när de tröstade varandra med just de orden så gav det just tröst. Jag själv blev bara mer ledsen, mer arg och mer allting.

Man kan säga massa saker om religion. Det kan gå jävligt illa om det sköts fel, och i de flesta fall så tror jag att världen skulle klarat sig mer än bra utan den. Men jag skulle ge vad som helst för den trösten som det kan ge, och den där styrkan.

onsdag 8 december 2010

Day 08 – A moment

Tiden går så jävla fort. Jag känner mig gammal och tråkig som konstaterar det. Men det är sant. För en sekund sen satt jag på trappan till Stationen i den här staden och försökte ta reda på var skolan låg. Jag var nervös, glad och jävligt rädd på samma gång. Sen har det genast gått mer än ett och ett halvt år och ingenting är samma längre.

Det där ögonblicket när allt liksom ändrades. Vi satt där, min dåvarande bästa vän och jag, och så sa vi att vi aldrig skulle skiljas åt. Det är bara 28 mil bort. Sen åkte vi de där 28 milen tillbaka, stannade vid en brygga på vägen hem (eller var det en annan gång, jag minns inte längre) rökte våra älskade cigaretter och lovade varandra massa saker, menade dem verkligen men glömde bort dem ganska snart på de där 28 milen när det blev på riktigt och jag tog med mina möbler.

Jag känner mig sviken, men vet att jag är den som svikit mest. Inte bara personer, men städer, familjer och mig själv. Fast jag aldrig menade nått illa. För jag menade allting jag sa den där kvällen, men omständigheterna förändras och vi kan inte göra någonting åt det. Bara minnas de där ögonblicken.

tisdag 7 december 2010

Lika som bär


Pappa Magnus? Niklas Strömstedt?

Day 07 – Your best friend

( Det är lika bra att jag inte skriver om min mamma, jag har ätit fransk potatissoppa tre dagar i rad, min dag består av att låtsasplugga och min definition of love passar alldeles precis in under dagens rubrik. Så, där är vi genast vid dag sju.)

Jag har nog ingen bästis. Inte sådär som att vissa har en självklar person som liksom bara är där. Vad som än händer. Ni vet sådana där som träffas på dagis och får barn samtidigt och sen köper de hus i samma område och grillar flintastek på somrarna i varandras trädgårdar. Sådana där som skaffar män som är kompisar med varandra, eller tvingar dem att bli. Så har jag det inte, men jag kan avundas det där. Givetvis har jag massa fina vänner som skulle ställa upp vilken sekund som helst om det skulle hända nåt, och som fanns där när det hände. Vänner som jag kan skratta med och som lyssnar när jag gråter. Och för det är jag dem evigt tacksamma.

Men jag har min Markus. Metalgrabben som visst inte var så metalig ändå. Som somnar hos mig varje kväll och vaknar bredvid mig varje morgon. Som jag blir asarg på varje gång jag kommer för sent någonstans, bara för att jag aldrig kom försent innan vi träffades. Han som jag kan skratta med, och som lyssnar när jag gråter. Han som har sin jävla fittcyckel i vår hall, fast kommer undan med det för att han är den bästa person som jag någonsin träffat.

Han är exakt som jag, och min raka motsats på samma gång. Han har inte humörssvängningar gånger tusen och bryr sig visst om det är smutsigt hemma eller inte, men när jag går förbi självlysande stjärnor i affären och tänker att shit, sånna skulle man ha i taket för det fick jag aldrig när jag var liten, då är det han som köper dem och monterar upp dem samma kväll, för han fick inte heller ha några plaststjärnor i taket för sin mamma, fast alla hans kompisar hade det.

Han hatar min musiksmak och bryr sig inte ett dugg om mina skivor (förutom hur mycket de dammar), men det gör ingenting, för jag älskar honom ändå, och jag skulle aldrig hitta en bättre vän än honom.

torsdag 2 december 2010

Day 02 – Your first love

Jag skulle kunna berätta om Johan som gick i min klass på lågstadiet. Han åt snor och en gång höll vi varandra i handen när vi sålde majblommor. Vi var ihop för jag hade frågat chans, och mest skickade vi lappar mellan varandra i skolan. Någon sa "mycket post idag" för så sa dom på Eva och Adam och vi härmade i stort sett allt dom gjorde.

Eller så skulle jag kunna berätta om en annan kärlek, som förhoppningsvis inte äter snor och som var med på spåret i fredags. Niklas Strömstedt.

Hemma hos mamma och pappa fanns ett stort skåp i körsbärsträd med skivor i som stod bredvid det evigt ostämda pianot. Det hade glasdörrar och rymde säkert 100 skivor. Där fanns några med Anne Linnet, många med Eros Ramazzotti och Absolute music 11 - 21. Det här var innan jag fick min alldels egna blåa bärbara cdspelare (alltså bärbar som i att den hade ett handtag längst upp så att man kunde flytta runt den, inte bärbar som i att man kan ha den i väskan, det skulle dröja ytterligare några år) och det miniatyrcdställ som tehcnobrorsan gjort i slöjden som jag gladeligen fyllde med Robyn, Carola och absolute music 26. Jag fick aldrig soundtracket till Titanic, men min granne Melle hade det, så vi brukade sitta på hennes säng och lyssna på Celine Dion ett par gånger i veckan.

I alla fall. I det där stora stället, det med glasdörrar i vardagsrummet, där fanns två skivor jag tyckte extra mycket om. Den ena var GES, med låtar som när vi gräver guld i usa och jävel på kärlek och Niklas Strömstedts Halvvägs till framtiden . Jag spelade den skivan så ofta jag kunde på pappas cdspelare. Jag älskade att trycka på alla knappar. ( Och det var många knappar, Oncdspelare, on på förstärkaren och så var man tvungen att välja AUX så att ljudet inte kom från radion eller vinylspelaren.)

Favoritlåten var nummer åtta som jag kallade en vän till en vän, för att den började just så. Jag tror egentligen att den heter typ bilder av dig, men jag är inte säker. När jag lyssnar idag så är det inte så himla bra faktiskt, och Niklas kan vara en av de mest okarismatiska personerna som syns på tv. Det är lite sorgligt, men så är det.

uppdatering:
Sa jag förresten att min pappa och Niklas är identiska kopior? Jag lovar lika som bär inom kort.

onsdag 1 december 2010

Till de som väntar

Listan finns här.

01 Introduce yourself

Hej!

Jag heter Sofie. Jag är 21 år och bor i den sörmländska staden Eskilstuna. Här bor jag bara för att jag studerar här, annars skulle jag kanske bo någon annanstans. Någonstans lite, lite roligare. Eller kvar hemma hos mamma och pappa, fortfarande arbetslös och uttråkad. Det kan man inte veta, men under omständigheterna trivs jag bra här uppe.

Jag är en sån där som nästan alltid har olika strumpor på mig. Inte på det där shit-vad-jag-är-fräck-som-har-en-röd-och-en-blå-strumpa-på-mig-idag *crazy* (för det skulle vara exakt som om jag skulle säga att jag har askonstig humor, alltså helt sjuk. he he ). Mer på det där sättet att jag hatar att sortera tvätt och lever lite efter devisen syns det inte, finns det inte. Det gäller inte bara inuti skor, utan även exempelvis under soffan och bakom stängda garderobsdörrar. Kreativt kaos skulle man kunna kalla det.

I alla fall. Innan jag flyttade hit bodde jag i Jönköping. Smålands Jerusalem. Det märks idag främst på min dialekt som jag inte riktigt jobbat bort än. Men också på att jag vet skillnaden på pingstkyrkan och allianskyrkan samt att jag förmodligen kan fler psalmer än du och dina tre bästa vänner tillsammans (utan att skryta).

När jag blir stor ska jag ha ett roligt jobb där jag kan Härjobba. Det verkar skönt.

tisdag 30 november 2010

Lucka ett...

Ett par bloggar jag läser har börjat med den där julkalendern. Inte den där apagrymma som hänger på väggen här hemma som är till världens bästa norrman, men en annan, lite sämre, men med potential...

Jag ser det lite som en skrivövning. Eller 30 stycken...


Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

fredag 26 november 2010

farväl.

Det kom just in en man med en väska på jobbet. Han verkade stressad och frågade om vi kunde förvara den ett par minuter. Den var inte särkilt tung, och han hade skägg. Inte talibanskägg, men ändå, skägg.

Jag log och tog emot väskan och mannen sprang iväg.

Nu kan jag inte sluta kolla på väskan. Jag har jävligt hög plus och stirrar maniskt på den gröna ticaknde bomben. För det är klart att det är en bomb i. Varför skulle man annars be någon förvara en väska några minuter?

Jag fattar att man inte kan springa runt med en väska hela dagen (eller vänta! det fattar jag inte alls, välj en praktiskt ryggsäck nästa gång, istället för en jävla sportsbag utan axelrem!) men vad för typ av aktivitet kräver absolut väsklöshet.

Dessutom har de där några minuterna gått nu...

Så nu kan jag bara vänta. Snart ringer någon, och då är det jag som får ta emot dödsbeskedet mot Mälardalens Högskola. Om inte alla dör så lär ju jag göra det iallafall, eftersom jag sitter bara någon meter från den där jävla väskbomben.

Så tack för mig. Det var trevligt att få vara med en stund iallafall...Jag fullföljer mina plikter här som informationsasstistentvikarie. Ni andra: Rädda sig den som kan!

visual thinking for design...

Uppmärksamma läsare har sett att jag skaffat mig ett litet textmoln. Helt utan påverkan från pågående kurs vetenskap och design. Eller så är det exakt vad det är. Det är inte klart än, jag känner efter lite hur jag ska kunna använda verktyget så effektivt och så estetiskt tilltalande som möjligt. Det är en pågående process så att säga...

Konstaterante hitills :

Ett av de mest använda orden i min blogg är en återkommande felstavning. Gissa vilken. (Pinsamt men underhållande)

Jag svär mycket.

Jag skriver om badrumsmattor.

Paint är inte ett tillfredaställande redigeringsprogram.

torsdag 25 november 2010

advent

Så, jag glömde visst bort det här igen. Jag är jävligt upptagen nu för tiden. Pluggar, jobbar, planerar överaskningar som lugnt kommer få mig nominerad till titeln årets bästa flickvän och så är det ju det där jävla rekordet på bouncing balls som ska slås också. Inget bloggmaterial alltså.

Men så råkar man av någon anledning ramla över en gammal underbar kärlek som man liksom bara måste få dela med sig av. Jag älskar som bekant Elvis, och av någon anledning är hans musik extra bra på vintern. Så nu ska det adventsmysas med glögg och ljus och så vidare (och kankse dansa tryckare med sambon om han för en sekund skulle råka slita sig från sjuta-ihjäl-folk-dataspelet, vem vet). Och sen, så ska jag jobba på den där julplaylisten i år igen...

lördag 13 november 2010

mässan fortsätter, och vår spotifytävling likaså. Bidragen hitills har varit bra, mindre bra och dåliga.

Bäst hitills är monday morning, som får igång alla här i montern. Men personligen är ELO den självklara vinnaren.

KOm förbi och gör din röst hörd!

torsdag 11 november 2010

göteborg, va.

Befinner mig i göteborg. På majorna till och med. På jobb. På ett halvfancy hotellrum. Det är trevligt. Ska strax ut och äta mat ( och kanske dricka lite vin) med alldeles-för-länge-sen-vi-sågs-Hillevi.

Jag står på svenska mässan och informerar om mälardalens högskola. Där jag studerar, om ingen märk det. Det är askul, och jag tror jag gjort bra ifrån mig. Det är skoj att jag får betalt för att stå vid en monter med coola hörlurar och lyssna på musik och snacka med folk. Vi har en liten tävling där man kan vinna 3 månader premium till spotify, om man skulle känna för det.

Annars delar jag ut kataloger, snor godis från grannarna och letar usb-minnen. Har fortfarande inte hittat nått, men jag ger inte upp! Två dagar kvar. Kom förbi vet jag!

torsdag 4 november 2010

jävla aphelvete

Igår blev jag insprirerad, jag blir det ibland. Jag kände kreativiteten flöda när jag i huvudet sammaställde ett asbra inlägg på ämnet badrumsmattor. Det kankse inte låter så spännande, men det var det. Det enda som återstod var att transportera orden från huvudet, ner på tangentbordet. Så nära. Fast ändå så långt borta.

För när jag skulle börja skriva, (inte blogginlägget, det låg fortfarande och göttade lite i huvudet som ett hederligt gamalt långkok) så upptänkte jag det fasansfulla. Jag har slarvat bort text i arbeten! Igen. Trots försök att både maila, spara på home och leta på webdisk. Helt jävla offattbart att en hel dags jävla arbete är borta. Igen.

Så nu blir det inget inlägg om badrumsmattor. Enerign och inspirationen är som bortblåst. Tillsammans med min jävla bildanalysjävel. Tack för den. Gudjävel.

måndag 1 november 2010

Dans mon jardin

fan alltså. Hur svårt det ska vara att orka göra saker. Som att diska, som att slänga den där påsen med sallad i kylen som legat där alldeles för länge. Eller orka hitta lite inspiration för att blogga.

Först tänkte jag att sätta upp ett mål. Typ att blogga mer i november än i oktober. Fast det är ju skit egentligen. Jag kan blogga åtta gånger om dagen om jag vill. Jag gör ju massa roliga saker att skriva om.

Idag har jag till exempel redan druckit en kopp te. Sen har jag även börjat lite smått på pmet till på torsdag, som jag är är asstolt över: "Det finns 1.6 miljoner svenskar kan inte läsa. Dom är antingen dumma i huvudet eller så klarar de inte målen i åk bla blabla ( bokenjäveln s.? )". Känn er fria att kopiera eller inspireras om ni kört fast lite. Jag delar så gärna med mig till kära klasskamrater eller andra som är intresserade av att läsa Bokenjäveln.

Fast sen! Då jävlar ramlade över videon till Dans mon jardin med manu chao. Sen så fanns den inte på spotify och då tröttnade jag igen. Men här finns den. För youtube har allt. Tacka vet jag dom, dom och Bengans.

fredag 22 oktober 2010

.. inte bra, men helt okej.

Det är inte dags för spelningslista än!

Men jag tänkte tala ut om mina känslor inför spotify som jag för en gång skull bestämt mig för att utnyttja till dess fulla potential och verkligen ge det en chans.

Min första åsikt är givetvis att ljudkvaliteten är sådär va. Inte så himla bra. Min internetuppkoppling är inte direkt snabb heller. Fram tills igår tänkte jag att en av de mest påfrestande sysslorna rimligvis borde vara att se på film som hackar på grund av för långsamt flygande partiklar, eller för smal bandbredd, eller vad det nu är som gör att det tar 4 timmar att se en vanlig långfilm. Sen upptäckte jag hur jobbigt det är när man får en stavelse i taget när man försöker lyssnar på Ebbot Lundberg. Men okej då, jag kan omöjligt skylla programet på mitt internet. Det skället ska helt och fullt 3 få en dag.

Men annars så är problemet precis så som det alltid varit. Man sitter där med en liten sökruta och kan söka på vad som helst. Då blir det kortslutning. Så måste jag börjar med att testsöka lite på skivor som jag redan har. Men sen lossnar det lite. Jag kan söka på skivor som jag haft, men råkat slarva bort. Trevligt, men inte så jävla revolutionerande som jag tänkt. Jag vill ju upptäcka ny musik. I mitt huvud skulle spotify kunna vara som den där känslan när man bäddar ner sig och testar en ny skiva, fast hela tiden liksom.

Men är nog att begära för mycket. För det går inte att komma ifrån det faktum att all den musik jag vill ha, inte finns. Jag tror inte heller att jag vill att den ska göra det. Men jag vill kunna höra en låt på radion, eller läsa om en skiva och sen helt enkelt kunna komma hem, lyssna och hänga med lite. Och lyssna på Adiam Dymott då. För det kan jag nu.
Kursiv

onsdag 20 oktober 2010

först med det nya

eftersom jag uppenbarligen inte har nått för mig idag har jag bestämt mig för att börja använda spotify. Dels för att jag är pank och inte kan köpa skivor och dels för att jag tänkte att kankse kunde jag få upp besökarantalet på den här sidan genom att då och då lägga upp spellistor. Bra va?

Håll utkik!

En sån dag

Igår var en bryta ihop-och-lipa-tills-nånting-går-sönder-dag. Efter såna dagar brukar man vakna och känna att jomen, visst, det blir en ganska bra dag idag. Och fram till en stund sen var det så. Jag jobbade på ett av mina asbra jobb. Alldels själv också. Och det gick bra. Ganska bra i alla fall. Ingenting gick sönder och jag fick inte skäll av någon.

Sen liksom sprack allt. Sen blev det en helvetesdag igen. Just nu hatar jag ( utan inbördes ordning ) :

1. Mammor. eller min mamma snarare kanske. Alla andra verkar ha snälla, trevliga mammor som säger "vad duktig du är".

2. Skolarbeten jag inte börjat med. Som ska vara klara imorgon bitti. Som jag inte orkar göra.

3. Dåliga lärare. Jag blir så trött. Egentligen borde man skicka ett argt mail. Men eftersom jag ska göra en analys, av en analys i en analys enligt analysmodellen på analysen har jag inte tid. Och eftersom läraren inte verkar ha en jävla aning om vad hon gör eller varför så känns det otroligt meningslöst. Inga av mina tidigare försök till bättring har gett utdelning. Så jag ger fan upp. Jag är så glad att jag skippade kursen nästa termin för att läsa projektledning istället.

4. Snö! Vem i helvete kom på att det ska snöa nu? I jävla oktober. Jag fryser. Och inte blir det bättre av av vår jävla lägenhet är askall och asstökig heller. Det brukar passa på att snöa lite extra när jag går till och från skolan också, bara för att retas.

5. Lunch. Jag hatar att vara hungrig. Men jag hatar ännu mer att köpa äcklig lunch för 100 jävla spänn. Det borde vara lag på lunchställen att tala om när dom ändrar i menyn. Jag vill inte ha jävla paprika och skit. Jag vill ha viktlökskräm och att allt ska vara som vanligt!

Men! Tacka vet jag pojkvänner som inte blir arg när jag härjar och gråter. Pojkvänner som damsuger och pratar med lugn röst. Tacka vet jag min metalgrabb. Metalgrabben och choklad.

onsdag 13 oktober 2010

Jag tror jag ska skaffa mig en kamera.

Jag har sett att det är sånt dom gör nu för tiden, bloggkidsen.
Fotar foton och postar på sin blogg.

Det kanske skulle få fart på motivationen och bloggandet.

Eller så går jag till Claes Olson och köper en sladd och låter metalgrabben fixa med den så jag kan använda den jag redan har. Det känns som ett rimligt mål nu när jag fått tillbaka kliet i fingrarna.

måndag 11 oktober 2010

inspiration

Nu ska jag gå på pump.

Det kankse inte känns så relevant. Men idag är ingen relevant dag. Jag får inget gjort och skrattar åt saker som jag bara tycker är roligt, bara för att störa andra när vi gör viktiga saker i våra snygga macsalar.

Men sen tänkte jag att, kankse ändå. Kanske så finns det lite relevans ändå. För jag ska ju faktiskt träna ( och som en av mina träningskamrater sa så tränar man väl nästan bara för att kunna skryta om den sen, och känna sig lite duktig ). Eller så ville jag bara blogga för att alla andra gör det och jag brukade vara bra på det.

Förr alltså, när jag gjorde saker. När jag spillde saker på saker. När jag gick vilse och när jag träffade kändisar i Eskilstuna. När jag hade katt.

Fast, då skulle jag ju kunna säga "Hej, jag heter sofie. Jag har en katt och jag bloggar"

Och det vill jag ju inte. Så jag låter bli.

en utmaning

Häromdagen hade jag en diskussion angående surfande och obloggande med en av mina största förebilder. Inget konstigt med det, det var inget Idde-Shults-på-raw-moment direkt, för det här är en person jag är privilegierad nog att träffa nästan varje dag. Det är därför jag lider så mycket dessa dagar.

Vänner. Jag vet hur det känns, tro mig. Jag har varit med på flera till synes segertåg som spårat ut och legat för att ruttna och mögla någonstans i skogen mellan två orter som ingen någonsin hört talas om. Jag minns dagar när jag och mina kumpaner på den blogg som skulle bli Sveriges största hade över hundra klick om dagen. Lär av våra misstag! Våga vägra bloggdöden.

För ni har alla förutsättningar! Snyggt domänamn. En gedigen utbildning under pågående och Västkustblod i ådrorna.

Att försöka skylla på höst och depression är inte bara lågt, det är ganska korkat också. För som jag förstått det kommer all sann konst ur lidande, sorg och misär.

Så, kära hur jag träffade din pappa. Skärpning för helvete!

( se detta som en utmaning. Ingen går säker innan ni återigen fyller mitt stegrande bloggbehov. Sådetså. )

måndag 4 oktober 2010

riktad reklam.

Idag fick jag en förfrågan om att förboka Orups nya album. Jag tackade lite ovänligt men bestämt nej. Trots att de lockade med att det var signerat och allt.

Sen kände jag mig gammal och funderade på att börja gilla Orup ändå. Den där reklamen på facebook du vet, som brukar vara lite anpassad, har gått in i en helt ny fas för mig. Dagen bjöd på både "väntar du barn?" och nån form av kräm som ska minska rynkor. Det kändes kul.

tisdag 21 september 2010

... dom låter starka och fina som bara ungar kan.

Jag tänker i låtar. På senare tiden mycket mindre än förr, men ändå. En känsla kan stämma överens med en gammal sång, eller så säger någon nånting som Jocke Berg sagt förr.

Eller så är jag inuti en låt. Det är egentligen inte så konstigt som det låter ( eller så är det det). För det första så sker det ofta i det där stadiet mellan sömn och vakenhet, och då är man ju som bekant inte riktigt ansvarig för sina egna tankar.

För det andra så är min närmsta granne en lågstadieskola. Inte konstigt att det känns som att man är i turistens klagan då, eller?


Kursiv
Persoligen tycker jag det är mysigt. Men så älskar jag Cornelis också.

fredag 20 augusti 2010

confession time.

Jag hatar att säga hej då. Jag blir alltid överdrivet nostalgisk och sentimental när jag märker att saker börjar gå mot sitt slut. Så har det varit ända sedan dagis då jag grät hejdlöst om jag skulle byta avdelning och flytta flera meter från min gamla krok med tillhörande foto på mig själv badandes i en 10-litershink.

Det är egentligen ingenting som stör mig, jag kan njuta av det där, speciellt det nostalgiska. Men ibland, som idag, känns det en aning överdrivet och fånigt. Med gråten i halsen hör jag hur morgonpasset i p3 säger farväl till årets sommarvikarier genom Tomas Ledin. Ett program som jag hört max, max fem avsnitt av det här året!

Och kankse är det det som gör mig så ledsen, de verkar ha haft så trevligt, och jag har inte varit med. Jag har istället stått och limmat kartonger och lyssnat på Rix FM. Långt bort från favorit-Josefin, Oskar Linnros och allt annat som är bra med p3.

Eller, så kan det vara så att jag är ledsen för att jag märker att jag innerst inne verkar tycka om Tomas Ledin. Jag vet inte riktigt vad som hänt. För det känns inte okej att jag går och stör mig på Winnerbäck ( vars nya singel jag knappt noterat och ännu mindre kommenterat ) och helt plötsligt börjar omfamna gamla hatobjekt vars hat länge varit en av mina starkaste drivkrafter. Jag bryr mig inte ens om att dölja det länge.

Jag vet inte vad som hänt, men det verkar som om det är dags för drastiska åtgärder för att komma på fötter igen!

onsdag 18 augusti 2010

Mine is bigger!

Skivsamlingen lever! Fick en signerad skiva på spelningen i lördags. Och nu har jag precis förhandbokat Säkert!s nya Facit som släpps den 15de. Om jag har varit på lite halvkasst humör hittills idag så är det glömt nu. Nya skivor liksom, vem kan tjura då?

Jag har inga höga förväntningar dock. Jag tycker singeln Fredrik är lite väl tråkig. Men, hon är en av mina favoritartister så det blir nog bra till slut ändå.

topp 2

Ett. Carolina Wallin Peréz var asmysig. Trots magsjuka och getingstick.

Två. Vad är det för fel på Patrik Arve? Är han utvecklingströrd på riktigt? Sönderknarkad? Tappad lite för många gånger som barn? Någon som vet?

fredag 13 augusti 2010

Hemma igen...

Så var vi hemma igen. Hemma i lägenheten, fri från resväskor tillbaka i Eskilstuna.

Det känns lite som sommaren är över nu. Det är i alla fall slut på att åka tjejbil med öppen taklucka när stereon spelar don't fear the reaper. En låt som blivit lite av sommarens soundtrack. Delvis för att det är en av få låtar som jag och metalgrabben kan enas om, och dels för att den uppgraderats till en av de bästa åka-bil-låtarna på min lista.

Fast vi har ju ett par veckor kvar innan skolan börjar, och jag har mycket tid att slå ihjäl eftersom jag inte har några tentor att ta igen. Och jag har ju fortfarande semester. En fin sak att göra hade till exempel kunnat vara att se Jakob Hellman spela här ikväll. Men, det hade jag visst inte koll på och eftersom han började vid 6-tiden är det nog lite sent nu. Och även om det tar emot att säga så kankse, kankse det räcker med att ha sett honom förra året. Som det ser ut nu lär man ju få ett par chanser till ändå.

Nått jag däremot inte tänker missa är underbara, underbara Carolina Wallin Peréz som spelar på Åbryggan imorgon.

onsdag 28 juli 2010

Brunost och A-ha.

Jag hade tænkt ta upp bloggandet igen, jag hade faktiskt det. Men så åkte jag på semester...

Till Metalgrabben och hans hemland, Norge. Snart tre veckor har jag varit hær nu. Jag har det kæmpebra. Spenderar dagarna med att busa med syskonbarn, smaka på brunost och gå på tur. Allt medans pojkvænnen sliter på køttfabriken.

Jag har gjort vissa intresanta upptækter. P3 ær næstan lika bra hær som hemma, och snart førstår jag næstan vad alla sæger också. Så længe dom inte snakker nynosk i alla fall. Det finns några norska værdeløsa sommarplågor, men jag kan inte riktigt reta mej på dem eftersom det låter så roligt. Ibland ringer svenska sommarjobbare från Sverige och deltar i tævlingar och pratar svenska med norska ord. Det ær kul.

En annan sak jag fått læra mej ær att det kan vara kallt hær. Vissa dagar kan man sitta i solen men vissa nætter slås det køldrekord och då ær det minus 2.7 grader. I juli!

Annars ær det væl ungefær som hemma egentligen, æven om jag personligen inte har en fjord utanfør fønstret. Och så ær det A-ha då. Ni vet, det dær gamla bandet med en låt som man kænner till, take on me. Den dær de dansar omkring i en serietidning i videon. Tydligen ær bandet superkænt hær och åker på turner och slæpper skivor och grejer, och spelas på radion. Hela tiden. Dom och Kent.

onsdag 30 juni 2010

ett sorgligt farväl och ett lyckligt hej igen!

Nu är jag tillbaka på samma jobb, i samma stad, med ungefär samma känsla av att vilja skjuta mej själv hårt i huvudet varje dag jag kommer hem från fabriken. Men bara nästan, för jag vet den här gången att jag har bättre saker för mig i framtiden än att limma kartonger tills jag blir 65.

Det var ju här allting började, min bloggs finfina uppgång och pågående fall. Det är så själsdödande att limma kartonger så ni förstår inte. Så härmed tänkte jag ta upp en gammal hobby tillika (o)vana.

För det har ju hänt någonting idag. Jag kan inte låta det gå obemärkt förbi utan att få vara nostalgisk för ett ögonblick. Klockan 05.35 imorse hörde jag det för första gången. Hultan har konkat. Inte särskilt oväntat, men ändå otroligt sorgligt på nått vis. Inte för att det på senaste år varit som det var förr ( säger jag som självklart var med för 25 år sedan när kalaset började), men för att Hultsfred är Hultsfred. Och för att några av mina lyckligaste stunder spenderats på makalösa konserter, i trånga sovsäckar och under husvagnar.

Jag vill börja med att dela med mig av ett av de smartaste saker som någonsin sagts ( eller... jo. ) "Ni är inte ihop va? Då hade ni börjat bråka för längesen" Sagt av en aspackad kille som gång på gång passerat mig och min nufunna vän som under timmar inte lyckats få upp vårt pyttetält.

Jag får lov att vara nostalgisk, för det var här jag somnade under husvagnar för att mina kära vänner så snällt påstod att " du kan ju sova här en annan natt" och låste dörren.

Det var här jag blev kändis när jag blev knackad på axeln och frågad om det var jag som var popnit för att jag hade min underbara .com tröja på mig ( förmodligen det enda metalgrabben inte kan få mig att slänga nu när mina gamla festivalbandsburk gått ur tiden )

För det var här jag såg Lou Reed, The Strokes Flogging Molly, Turbonegro och sjukt mycket fler stora, och mindre stora band. Jag minns killen som nästan började gråta för att Manic Street Preachers var så bra. Vilket är ditt bästa Hultsfredsminne?

Sedan: Öl. Tält. Husvagnar. Chipspåsar. Nutella. Bandare. Converse. Skräp. Och alltid sol. Så ska vi minnas denna Sveriges festivaliaste festival . Inget stadstjafs, bara guld och gröna skogar. Vila i frid.



onsdag 9 juni 2010

från och med du.

Nu har också jag sommarlov. Igår lämnade jag in den sista uppgiften. Nu har jag kramat alla klasskompisar hejdå och börjat packa väskorna för att åka hem till Jönköping.

Jag längtar, fast hur jag och metalgrabben ska kunna gå från att vara sambo till att spendera sju veckor i olika land, det har jag nog inte riktigt förstått än.

Lovet spenderas med att dricka te vid fönstret och njuta av att kunna se någonting annat än en parkeringsplats. Kanske tar jag ett bad i badkaret också om inte solen kommer tillbaka. Oskar Linnros heter killen som ackompanjerar mig i alla fall. Jag fick skattepengarna igår och funderar på om jag ska beställa nya skivan. Och jag känner mig själv, när jag kommer hem till mamma och pappa ligger skivan där och väntar på mig.

onsdag 2 juni 2010

Jag har alltid trott att musiksmak varit en livsviktig egenskap. Förr ägnade jag all min tid åt att disskutera musik, lyssna på musik och skapa musik. Mitt livs kärlek verkade vara killen som gjorde de bästa blandskivorna ( tills han gjorde slut, blev tillsammans med sitt ex och tog bort mig på facebook ). Sen träffade jag metalgrabben. Just nu sitter han och skissar gräsklippare med alldeles för hög musik i sina hörlurar. Jag hör bara skrik och hårda gitarrer. Jag har ingen aning om vad det är för band så vi kan inte sitta uppe inatt och jämföra deras senaste platta med den första.

I vår nya lägenhet finns inga fotografier på Bob Dylan eller John Lennon. Jag har inte satt upp mina trasiga thåströmposters från hultsfred -06 som följt med mig från föräldrahemmet till första lägenheten. Ändå trivs jag bra här.

Jag får inga gulliga lappar med Winnerbäckcitat, för han kan inga. Och skulle han kunna det, skulle han inte tycka om dem ändå. Trots det vet jag vad han tycker och tänker.

Det känns på något sätt lite sorligt att inse att jag haft fel. Jag hatar att ha fel. Fast när jag somnar ikväll, till ljudet av hans läckande hörlurar och blyertspennor spelar det ingen roll. För det är så rätt det kan bli ändå.

Välkommen hem!

Så, nu är alla kartonger uppackade. Min enorma kök ( med gamla mått mätt ) rymmer ugn, micro i skåp och djupa tallrikar för sig, och flata för sig. Badkaret är invigt, ingen reklamskylten sitter på dörren, och städskåpet är hyffsat organiserat med tejp för sig och färgglada post-it på insidan av dörren.

Till och med högtalarna är ihopkopplade. Alldeles själv lyckades jag koppla de bruna, ljusbruna och gröna kablarna i rätt hål. Det är rätt trevligt nu när jag öppnar fönstrerna och njuter av att ( nästan, nästan ) ha sommarlov!

En essä och en uppgift kvar, sen jävlar har jag klarat första året på högskolan, on time, med alla poäng och utan rester i sommar. Lite stolt får man vara över sig själv ibland.

onsdag 26 maj 2010

Förresten...

Saknar ni att läsa om musik kan ni kolla in det här. http://bloggfrossa.blogspot.com/2010/05/dj-exclusive.html

När jag blir stor ska jag också flytta till Majorna och drömma om att skjuta huvudet av folk som förtjänar det.¨

Det ytterst, ytterst pinsamma i det här är att just nu, just i denna sekund lyssnar jag på Carrie. Jag vet liksom inte hur det här hände, ( eller jag vet exakt, tack pappa, tack! ) men jag har någon inneboende förkärlek till rockballader från 1894. Jag brukar inte skryta om det, men det är heller inget jag hoppar över om datorn skulle råka shuffla fram Europe, scorpions och whitesnake. Då stänger jag mina fönster och njuter lite för mig själv i hemlighet.

update.

Det är svårt att få tid. Till till allt som ska göras. Plugga, packa, äta och blogga. Jag skriver alldeles för lite nu för tiden, inte bara här, men överallt. Skolan tar så lätt inspirationen från en. Sitter man och stirrar för länge på ett tomt papper bara för att formatet och innehållet är alldeles för tångt och stramt blir det tråkigt att skriva. Yrkesetik. Lyssna på det. Lagar, regler och riktlinjer. Ingen känsla eller kärlek, bara Det här får du inte göra.

Men snart tar jag sommarlov. Sista uppgiften innan skolan slutar kan jag leva med. Jag ska skriva om upphovsrätt. I ett format där mina egna åsiker har betydelse. Jag kommer få berätta att jag älskar mina skivor och förklara varför jag är beredd att betala för någonting som jag kan få gratis.

Mina skivor som jag föresten sorterar och packar i detta nu. På lördag flyttar jag och metalgrabben från min apbur till nya lägenheten på andra sidan ån. Vi har både badkar och ugn, mer lyx kan man nog inte önska sig efter ett knappt år här uppe på taket.

torsdag 13 maj 2010

Vuxenpoäng

Jag började bli vuxen. Idag var första dagen på min alldeles egna dagstidningsprenumeration. Ingen du-får-kuriren-för-20-kronor-i-en-månad-prenumeration. Utan en riktigt prenumeration. På en riktig tidning, på DN. Jag såg fram emot att få läsa kulturdelen och dricka kaffe när metalgrabben satt mitt emot och läste ekonomin. Sporten, den kunde vi ha till att slå in fisk i, eller vad man nu gör med tidningar som ingen läser. Jag sov gott inatt med vetskapen att dagen idag skulle inledas på ett alldeles vuxet och bra vis.

Men så kom det ingen tidning. Det var tomt i postfacket och jag kände mig sviken, såhär på söndag-mitt-i-veckan när jag laddat för långfrukost och tidning.

Så jag gjorde som alla svenskar borde göra. Jag skrev ett argt mail. Eller, argt och argt... det kanske var att ta i, jag skrev ett mail i alla fall.

Sen såg jag att 1: Det är Kristi himmelsfärdsdag. Ingen tidning alltså. Som vuxen borde man kankse ha koll på det. Speciellt om man kommer från smålands Jerusalem.

För det andra hade jag ändå skrivit fel adress när jag fyllde i mina uppgifter. Så skämdes jag lite och kände mig genast inte så vuxen längre.

måndag 10 maj 2010

your skin makes me cry

Den där låten alltså, jag kan inte komma ifrån att det är den finaste låten jag vet. Ikväll trillade jag över den här. Kolla 22.30 och njut en liten stund. Programmet är för övrigt alldeles gudomligt mysigt och intressant för den som missat det.

Någon som vet vad det här kommer ifrån? Var man kan få tag i det?

Jag tycker i alla fall bättre och bättre om fröken Espinosa sedan i fredags när hon överraskade i så ska det låta ( ja, jag lever pensionärsliv på heltid här uppe). En snabb googling visade att hon visst varit med i melodifestivalen, och det var ju synd eftersom hon gör tråkig pop också. Men hennes röst, den kan hon göra bättre saker med. Som radioheads Creep.
Jag tror att jag kommer bli en bra sambo så småningom. Jag är på god väg, jag har vant mig vid att diska och plocka upp smutsiga trosor efter mig. Jag har dessutom plöjt igenom rutiga kokboken efter inspiration, här jävlar ska lagas hemlagad husmanskost!

Men som jag befarade är jag rädd att min skivsamling kommer bli lite lidande. Tills jag och Metalgrabben har råd att köpa gamla brasseriet och därmed inreda två avskilda musikrum får jag komprimera mitt intensiva musiklyssnande och onödigt sorterande av skivor till de stunder då jag får husera fritt i pyttepyttelägengeten. Jag lider inte av det egentligen, och förresten verkar han mer och mer mottaglig för mina små instick av pop i vardagen varje dag som går. Det handlar givetvis inte bara om honom, utan om allt annat som tar upp tid, men fan, hur kunde jag missa det här??

Det är helt genialiskt! Jag älskar det. Jag ska tillbaka till kartongfabriken i sommar, så mitt skivkonto får gå på minus nu, eftersom jag vet att det kommer fyllas på så småningom.

söndag 9 maj 2010

Maj 9

Vem försöker jag lura? Mitt narcissistiska uppmärksamhetsbehov kräver att jag har en kanal där jag kan skrika rakt ut i tomma intet och hoppas att mina ord klibbar fast någonstans på vägen, där jag kan låtsas att mina åsikter är otroligt avgörande och viktigt för resten av världen. Bloggosfären blir inte av med mig riktigt än.

Vem skulle annars bry sig om att jag får panikattacker av Isabella De Lescano röst och hennes jävla flinande. Jag känner mig sviken av Staffan Hellstrand som var min idol en gång i tiden, och jag behöver få tala om det. Så, tack för att ni lyssnar.

fredag 7 maj 2010

Det är inte farväl...

Fredag förmiddag. Jag dansar runt och plågar mina grannar med din inte-så-vackra-sångröst en sista gång. Jag offrar mina musikstunder och min skivsamling för kärleken. Metalgrabben flyttar i på mina 24 kvadrat, kankse bara tillfälligt, kankse för en lång, lång tid.

De senaste dagarna har jag gjort något plågsamt. Jag lider av separationsångest och mina garderober har varit fulla av många trasiga converse och gamla, konstiga brända skivor. Nu ligger de i sopen allihopa och jag känner mig både lätt och tom på samma gång. Jag tror jag är redo att bli lite vuxen nu.

Kanske blir detta mitt sista blogginlägg. Kanske kommer jag börja blogga mer än någonsin.

I vilket fall som helst var det värt att dricka vin under Eiffeltornet när alla mina gamla vänner var på Sounds i min gamla hemstad. Och jag tog resan mellan Flen och Paris. Så nu är jag nog en tillräckligt äkta eskilstunabo till sist.

onsdag 28 april 2010

hemma bäst

Jävlar vad skönt det är att komma hem ibland. Efter en lång dag som bland annat innehållit mitt livs första tenta och förhandshopping inför den stundande Frankrikeresan var det så underbart att få komma hem till min egen apbur och framförallt mina egna mjukbyxor.

Det är så skönt på nått sätt att allt står där man lämnade det, och man vet vilken skiva som ligger i spelaren, det är bara att trycka på play. Just nu lyssnar jag på min vinst från världens bästa folkpark. Det låter bra, och jag gillar det mer och mer för varje varv.

Något jag tycker är så jäkla tråkigt är bara att jag återigen, för femte året i rad, missar Popadelica. Och bland annat just first aid kit. Som stolt jönköpingsbo borde jag skämmas livet ur mig. Vilket jag gör också. Men Paris kanske känns lite, lite mer lockande ändå.

Nostalgisk som jag är, tänkte jag iallafall bjuda på blandade bilder från, som sagt, världens bästa folkpark. eller, okej, ett kort. Så länge. Mando diao 2007

söndag 25 april 2010

heja mej!

Tack vare världens bästa folkets park är jag numer en skiva rikare. Så, in your face alla ni ( läs metalgrabben ) som tycker jag lägger alldeles för mycket tid på facebook. Det lönar sig alltså ibland. First aid kit kommer dimpa ner i min brevlåda och jag är glad för det.
Kursiv

Jag ska försöka vara lite mer aktiv här, kanske genom att tala om hur skivan lät. Men, jag lovar inget. Det gör ju så ont när löften bryts...

torsdag 22 april 2010

Tjuvlyssnat

Jag ägnar mycket av mitt liv på bussen just nu. Det känns som allt jag äger ligger i min svarta, slitna väska och mitt hem är de gula axelssonsbussarna. Det är egentligen inte så farligt, jag hatar inte att åka buss, och jag åker mot något bra. Men ibland, då jävlar vill jag döda mina medpassagerare. Som i morse.

Vi hamnar framför ett par, som uppskattningsvis kan ha varit 23,5 år. Jag ser dom inte, men jag vet att killen är rödhårig, har ett alldeles för fläckigt litet skägg och att tjejen har blonderat slitet hår och en liten för tajt tshirt ( jag ska inte ens tala om hur rätt jag hade ). Nu var de kanske inget par egentligen, förmodligen bara kursare. Iallafall, killen ifråga ( som givetvis talar en blandning av eskilstunamål och värmländska) verkar så otroligt glad att få sitta bredvid ( jämte, alla mina kära smålänningar, har jag fått lära mig, är inget riktigt ord ) henne. Så mycket att varje försök hon gör att avsluta samtalet bara följs av ett par sekunders tystnad och sedan ett nytt samtalsämne. Det kan exempel ha låtit såhär;

Han : Vad ska du göra i helgen då?
Hon : Inget
Han: Va, ingenting?
Hon:
Han: jo, men nått ska du väl göra?
Hon: , eller, jag kanske ska bleka håret.
Han: Jaha!! I vilken färg då?
Hon: .... blond.
Han: Jaha! Va fint! Samma blonda som nu?
Hon: ja.
Han: Men tänk om det blir fel då? Vet du vilket märke du ska ha?
Hon: ja, jag har haft samma länge, så det ska nog gå bra.
Han: Tänk om dom slutar tillverka det då. Ha Ha ha.
Hon: ha .
Tystnat
Han: Fan vad tråkigt med allt slask.

Och så vidare. Men det var egentligen inte det viktigaste. Det viktigaste är hur otroligt uppmuntrande jag tycker det är när folk lever upp till stereotyper. Det blir så mycket enklare om man ser på en människa direkt ( eller hör) vad man ska tycka om den. Den här killen i fråga till exempel. Efter någon halvtimme så försöker han lätta upp samtalet med att låna ut ena luren till sin mp3 ( observera här att han inte är 14), tjejen som fortfarande orkar vara artig svarar snällt att det är bra, men undrar vad han lyssnar på.

- Mera brännvin heter den. Skitbra!

Jag dog. Och sen berättade han hur mycket han hatade låten Gloria ( "alltså, allt är ju bra, utan refrängen alltså. Och gloria, vem heter det egentligen?" ) Då dog jag lite till, och kom på varför jag älskar att åka buss.

torsdag 15 april 2010

Grattis på mig.

Lycka är att vakna av tända ljus, frukost på sängen och rektangulära paket. Jag har nog världens bästa pojkvän som inte riktigt vet hur bra han är.

Nu var skivan tänkt som ett skämt, men jag blev lika glad ändå. Skönt att ha någon vid sin sida när 30 års-krisen närmar sig!

Ha det gött ikväll, för det tänker jag ha.

tisdag 13 april 2010

nyinköp

Jag tog med pojkvännen till Jönköping i helgen. Mammor och pappor. Kusiner och fastrar. Alla skulle hälsa på norsken och dömma honom. Tro det eller ej, vi överlevde båda två. Stamstället välkomnade honom också med öppna armar och fuldans till Håkan hellström.

Min mamma är galen i loppisar och antikhandlare och på vägen hem mellan Västerås och Småland ville hon stanna överallt vid färgglada skyltar som vittnade om gamla möbler och läskiga vindar med skräp. Jag hittade min favorit direkt. Musikrummen.

Oftast är det bara gamla vinylskivor med dansband eller kristna julsånger. Nästan jämt är dom jävligt fuktiga och repiga också. Men två fina plattor följde med mig hem. Elvis Costello och Lou Reed. Det ni, det låter riktigt bra såhär på vårkanten när jag packar ner mitt liv i flyttkartonger igen.

lördag 3 april 2010

money, money, money

Våga visa vem du är, och ta kontakt med arbetsgivarna själv. Kanske starta en blogg ?
Så brukade min handläggare på arbetsförmedlingen säga till mig och mina kära arbetsökar-kollegor på den tiden jag inte hade en sysselsättning. Ja, med den där moderniteten internet når man ju ut till hundratals, ja rent utav miljonstals varje dag. Jag personligen snittar ju 10 läsare om dagen, så någon borde väl nappa på mina erbjudande jag tänkte komma med här idag.

Jag ska gå rakt på sak. Jag behöver ett jobb. Ett sommarjobb. Jag har absolut inga höga krav. Bra betalt, flexibla arbetstider, varierande arbetsuppgifter, trevliga kollegor och möjlighet till en karriär, annars tar jag vad som helst.

Jag kan erbjuda ett dåligt morgonhumör och varierande gnäll över arbetsplatsens val av radiostation. Dessutom är jag både snabb och slarvig!

Annars kankse jag ska börja sälja av mina skivor. Dom ökar ju så mycket i värde, dom små liven. Enligt mitt försäkringsbolag skulle jag få nästan 15 kronor per cd-skiva. Vilket ger mig en förmögenhet på nästan 4000 kronor. Det du. Att jag lagt ut mer än 10 gånger så mycket gör det hela till en jävligt bra affär tycker jag.

Annars, lite pengar i ett kuvert är ju alltid trevligt. Maila mig på sofie@fattigstudent.se så får du min adress. Tack!

fredag 2 april 2010

hemvändarhelg

Långfredagen. Påskhelgen. Årets stora hemvändarhelg. För alla utan mig, för jag sitter helt ensam här i stituna. Alla har åkt hem, fast inte jag.

Fråga mig inte varför, det bara blev så. Men jag klarar mig bra. Jag lever på msn-video och chokladbollar. Men nån inspiration att blogga det har jag inte, och tyvärr inga tips på musik heller.

Jag har en lånad dator med Spotify, och precis som jag trodde gör det mig bara deprimerad och alldeles handlingsförlamad. Den enda musiken jag har lyssnat på är musik som jag redan äger, och enda gången jag skulle lyssna på nått annat fanns det inte. Hela-världens-musik-my-as. Dessutom är inte reklamen bara jobbig. Den är svindålig också.

fredag 26 mars 2010

mine is bigger

Efter en vecka av magsjuka, hemtenta, jobb och lite töntiga tårar för att den där pojkvännen lämnade landet lite för länge är det äntligen fredag igen. Lönevecka dessutom.

Och vad känns bättre då än att bästisen Bengans meddelade att en skiva jag haft restad sedan november kommer dimpa ner i min brevlåda de närmsta dagarna?

Eller, ah, de hade kankse varit bra om jag haft råd att köpa den där nålen till vinylspelaren så att jag hade kunnat lyssna på skivan. Men. vafan. Den kommer ju va sjukt snygg iallafall. Och www.mineisbigger.se är bland det bästa jag vet.

lördag 20 mars 2010

the dance

http://www.myspace.com/eliasandthewizzkids

Där borde jag varit i detta nu. Istället sitter jag på facebook och skrattar åt mina egna, dåliga skämt. för jag är full. Gött för mig!

onsdag 17 mars 2010

Hellman i öronen.

Sitter i skolan och försöker skriva klart den där förbannade artikeln om Thåström. Det går inte så bra. Jag har visst råkat slösa bort all min tid, igen. Iallfall, ramlade över de här när jag satt och slögooglade bilder på Ebba. Är dom inte sjukt snygga? Jag hade älskat att ha de här i min samling tillsammans med mina kasettband, robotar och papegojor. Bara så ni vet så fyller jag år snart... och jag älskar paket.

Länken hittade jag här.

tisdag 16 mars 2010

money, money, money.

Mitt liv som student blev just lite bättre. Eftersom jag börjat blogga på www.rawbar.se är numera inträde på favortiklubben ett minne blott. Mer pengar i plånboken till mig!

söndag 14 mars 2010

melodifestivalen

Fan. I år hade jag lyckats så bra. Jag hade nästan inte sett någonting av den där jävla tävlingen. Radion kan jag inte undkomma, för jag älskar den ( 20 av 40 låtar på digilistan, faaaan vilken tråkig fantasi svenska folket har ) men knappt en enda lördag har jag suttit framför tvn. Jag är stolt, det är söndag och jag vet inte ens vem som vann. Jag brukar må lite dåligt för att jag knappt läser några tidningar längre och för att jag bojkottat aftonbladet.se. Men dagar som denna kommer jag på varför, de skriver bara skit ändå.

I alla fall, jag hade lyckats bra. Fram tills nu. Lite halvbakis efter en långpromenad i solen slår jag på tv och i väntan på Vem vet mest fastnar jag framför just melodifestivalen. Och där är den där jävla norsken igen ( inte min norsk, utan han den där jobbigt flinande fiolkillen som spelat samma låt i ett år nu, undra om han är lika trött på den som alla andra ? ). Och Kicki Danielsson. Och Lotta Engberg. Kan någon tala om för mig var underhållningsvärdet är i det?

Och jag behöver inte kolla på det, jag vet! Men fan, jag betalar min tvlicens. 2000 kronor om året. Och jag lovar att typ 90 procent går till det här spektaklet ( varav allt verkar gå till att hyra in b-kändisar som skrev en låt -76 som ingen längre minst och som förmodligen tar jävligt mycket betalt för att vara med 2 minuter i prime time-tv) och de resterande 10 till det där Himla Treliga Bröllopet.

Och där fick jag reda på vem som vann. En Idoldeltagare? fan va otippat! Verkligen...

Vårpepp

Söndag. En helig vilodag. Jag brukar hata Söndagar, men idag omfamnar jag den lika mycket som självaste solen. Jag har haft en bra helg.

Fredagen spenderades med pojkvännen, lådvin och final i På spåret. Det var så mycket svensson-vibbar att jag nästan mådde lite dåligt och var tvungen att supa med mina grannar igår. Fem 19-åring killar som köpt smuggelsprit som de blandade med pucko hela kvällen. Samtidigt som vi spelade Markolio och Ac/DC om vartannat. En riktig superfylla med andra ord, även om jag höll mig i skinnet och gick hem efter pizzan. Men det var en lyckad uppvägning.

Idag ska jag plugga. Eller så ska jag skjuta på det lite till, har ju fortfarande hela förmiddagen på mig imorgon. Solen skiner ju...

Jag ska ta tag i den där blandskivan nu. Den som jag lovade en klasskompis för ett par veckor sedan. Jag har inte fått någon riktig inspiration förens idag. Jag tänker vår, jag tänker öppen taklucka på tjejbilen, jag tänker riktig hederlig pop.

Hitills har jag hittat massa artister som jag sitter och sållar bland. Marit Bergman, The lost patrols, Timo Räisänen, The Corals, Peggy lejonhjärta och lite Navid modiri och kankse lite Sounds. Jag lovar att ni ska få hela listan när den är klar. För det kommer bli bra, det kommer bli jättebra.

Föresten, tips är alltid välkommna! Både till skivan och till det som blir bortvalt men ändå hamnar i spelningslistan för dagar med solsken.

onsdag 10 mars 2010

Morgonuppdatering

Man vet att man har ett innehållsrikt (läs stressigt ) liv när enda möjlighten till att läsa mail eller uppdatera bloggen är strax innan skolan börjar. Det märks också i kylen, som för tillfälet består av typ kethup och flytande margarin. Jag antar att det är smällar man får ta när man har världens roligaste jobb och kommer hem efter att ica stängt, och kliver upp lagom med solen för att påbörja en ny dag.

Någonting däremot jag inte riktigt kommer vänja mig vid är behovet av att allting går enligt planerna. Att leva på gränsen. Jag vill slippa att nästan, nästan börja gråta när jag av misstag råkar starta om datorn och förlorar tre värdefulla minuter av mitt dyrbara morgonmys.

Iallafall, två saker vill jag dela med mig denna morgon. Textare som jag är går jag och stör mig på ordval, och ibland omfamnar jag dem och vill gifta mig med dem. Igår hittade jag en annons, skoltidningen på skolan sökte en pretentiös, driven chefredaktör. Jag stod och fulirade lite medan funderade på att söka. Men min pretentiösa sida är ingenting jag vill nära ytterliggare och absolut inte vill att folk ska uppmuntra. Så jag lät bli. Men kul, det var det.

I skolan visade min käre lille lärare ( han som med sin absolut obefintliga framförhållning och struktur vissa dagar förstör mitt liv, och andra dagar liksom utsrålar, det löser sig, se på mig, jag klarar mig fint ändå. ) en presentation angående hur man ska skriva recensioner.

Har du läst en bok, Sett en film, eller upplevt en skiva? frågade han. Jag hoppas det var medvetet. För det var bland det bästa jag hört...

måndag 8 mars 2010

den åttonde mars..

alltså idag, är det internationella kvinnodagen. Jag personligen bryr mig inte så jäkla mycket kankse, och jag vet inte om det verkligen gör någon skillnad. Jag kommer i alla fall inte så några rosor efter den här helgen, det är nått som är säkert.

Men en bra dag, det är det. P3 har valt att bara spela kvinnliga artister. Det har kankse blivit lite för mycket Madonna för min smak, men det finns ju så många bra tjejband, som Tagan & Sara. Och fördelen är att man slipper Darin, Ola, EMD och alla andra idoldeltagare genom tiderna. Agnes däremot kommer vi få höra tills öronen trillar av, men hon är i alla fall ensam och gör mig inte fullt så självmordsbenägen som sina manliga kollegor. Och förresten tror jag att jag lyckas parera henne ganska bra med mina ständiga besök i tvättstugan. Helvetesmaskinen kräver ständig övervakning, och såhär tre timmar senare så är tvätten fortfarande inte ren.

lördag 6 mars 2010

klassfest

Idag står klassfest på schemat, och det är sagt att jag ska fixa musiken. Den här gången är det inte ens självutnämnt, utan självaste värdinnan har gett mig detta förtroendeuppdrag.

Jag blir nervös. Jag har inte spotify och jag tänkter koppla ur internet. Jag tänker alltså förlita mig helt på att folk kommer acceptera den musik jag väljer. Egentligen är de ju bara skitkul, men jag har egentligen ingen aning om vad min kära lilla klass gillar. Men är det så att de föredrar rix-fmcrap och tråkig klubbmusik ( eller snarare gyllene tider och Magnus uggla, som verkar vara obligatoriskt på studentfester) så ska vi ju faktiskt till O'learys så jag antar att alla kommer bli nöjda ändå.

fredag 5 mars 2010

Stå aldrig still

Ibland tycker jag om att plugga. Och ibland blir jag stolt över mig själv att jag vågar. För vissa är det smågrejer, men för mig är det stora steg. Stora steg framåt.

Jag ska intervjua Staffan Björkman, redaktören bakom Stå aldrig still. Tanken är att jag ska skriva en artikel som är tänkt för Sonic ( jag älskar när vi får skarpa projekt, men jag föredrar ändå att skriva om Thåström framför Eskilstuna Energi och miljö. ) Det ska bli skitkul, och jag har flera veckor på mig. Jag har inte varit såhär motiverad sen -95 typ.

onsdag 3 mars 2010

you're so very special



För övrigt får jag gåshud av detta. Varje gång.

God only knows what I'd be without you

En av mina favortiartiseter är Annika Norlin. Kvinnan bakom Hello Saferide och Säkert! Det går ofta ett tag mellan gångerna, men sen har man en Säkert-dag när man spelar skivan om och om igen. Jag älskar att varje låt är som en liten historia och att man känner igen sig i nästan varje stavelse. Idag har jag en sådan dag, efter att jag av en slump lyssnat på henne i Sommar i p1

Hon listade bland annat världens 10 bästa låtar, där god only knows hamnade på andra plats. Jag tror jag kan komma på mer än en enda låt jag tycker bättre om, men det är en alldeles underbar låt, en näst intill perfekt kärleksförklaring.

If you should ever leave me
Well life would still go on believe me
The world could show nothing to me
So what good would living do me

måndag 1 mars 2010

Jag har blivit bönhörd.

Som sagt, jag är trött på nästan all min musik just nu. Fast samtidigt är jag inte den som plockar random band och skiter i vilket. Antingen ska jag lyssna på nått jag tycker om, eller så ska det vara nått nytt som jag med högsta sannolikhet kommer att tycka om.

Så av en händelse kommer min inneboende hem från en helg i Stockholm. Det första jag ser när han står där i hallen är en alldeles ny Benganspåse. Jag är som en gam. Bara det att grabben köper skivor gör att jag tycker om honom ungefär 47 procent mer än annars, och sen vet jag sedan innan att vi har musiksmak som kan leva sida vid sida i fin harmoni. Våra skivsamlingar består till kanske en tredjedel av samma skivor, resten är sånt där som jag borde lyssna på, eller som jag skulle kunna lära mig att tycka om. Det fungerar nästan på samma sätt om man vänder på det. Även om jag inte fick honom att lyssna på dileva när vi gick på gymnasiet.

Fem skivor kom han med med. Smiths och hästpojken och för mig tre okända band. Jag tror jag kommer må bättre i slutet av veckan. Fem skivor att lyssna in mig på, plus Shout out louds som jag fortfarande jobbar lite på...

söndag 28 februari 2010

opepp

Jag känner mig lite omotiverad just nu. Just exakt nu kan det bero på att det är söndag och jag just sovit bort två av fem timmar tvättid. Jag och framförhållning är inte bästa kompisar som bekant och jag äger inte ett par rena trosor. Men annars kan det bero på att jag hatar att vara pank, eller veta att jag blir pank om jag gör av med mina pengar. Det skulle också kunna bero på att jag är sjukt trött på min apbur till lägenhet. Eller så kanske det beror på att jag borde plugga, men inte får tummen ur, eller så beror det på att jag aldrig lyssnar på nån bra musik längre.

Det där beror nog mest på att min inneboende fått välja musik obehindrat den senaste veckan, och att min pojkvän till Metalgrabb ( oj, oj, oj. Här kommer det; relationsstatus på facebook och outande på bloggen. Nu finns det visst ingen återvändo längre ) är ungefär lika kär i Mike Patton som jag brukade vara i Winnerbäck. Jag har ju annars en tendens att efter ett par månader dela favoritartist med pojkvänner. Det var så jag upptäckte Winnerbäck, det var så jag upptäckte Modena City ramblers och det var så jag upptäckte shout out lounds. Jag har inte blivit frälst än, men bli inte förvånade om de kommer ett hyllningsinlägg till Faith no more och just Mike Patton någon gång den närmaste framtiden.

Jag har de senaste veckorna dessutom missat / struntat i flera spelningar. Thåström är det jag sörjer mest och hästpojken minst. Jag glömmer liksom hur mycket jag älskar att stå och svettas med främlingar och sjunga mig hes framför scenen. Igårkväll blev jag bjuden ( om det nu heter bjuden om man måste betala 65o spänn + resa själv? ) på Green Day i Göteborg. Det är inte riktigt samma sak, dels för att de blev tråkiga för typ 10 år sen, och dels för att arenakonserter är inte riktigt, riktigt min grej. Om det inte är nån väldigt intressant som spelar. Vilket det sällan är. Om jag får jobba tillräckligt och blir rik lagom till sommarn kommer jag förmodligen gå ändå.

Så om du känner att du har en skiva, ett band ( som i grupp, inte kassetband, jag äger tyvärr ingen bandspelare längre ) eller en låt som jag skulle gilla, snälla tala om det för mig. Annars så ägnar jag dagen åt att lyssna på digilistan och se om jag finner nån inspiration. Även om chansen inte är så himla stor kanske...

fredag 26 februari 2010

god morgon

Den dåliga smaken bara fortsätter att hagla här hemma. Igår var det fjortismusikal och idag ( här får man ytterst gärna inbilla sig själv en imaginär trumvirvel, bara för att öka spänningen såhär på morgonkvisten ) står det 90-tals disco på schemat.

Kanske inte så väldans självvalt eftersom det är musikredaktörerna på Morgonpasset som valt att förgylla min morgon med gamla underbara I like to move it. Det är bara att tacka och ta emot. Detta kommer blir en bra dag!

torsdag 25 februari 2010

glee-torsdag

Jag ber om ursäkt för min inaktivitet här. Jag har fått nytt jobb och reser runt samtidigt som jag försöker hinna med att fundera på att plugga. Det händer inte så mycket i musikväg i mitt liv just nu med andra ord. Men det kommer... jag lovar.

Idag slappar jag med min nuvarande inneboende hemifrån med nördunderhållningen Glee på fyran. Det är sådär nördigt och klyschigt så att det blir bra... Jag borde skämmas. Jag vet.

Men det är nått visst med musikaler. Som Mamma Mia, det är ingen bra film, men man blir alltid sjukt lycklig.

Shout out louds

Jag fick Work idag. Och jag är ledig. Och skivan var fin i papper och innehöll texthäfte. Idag är en bra dag!

lördag 20 februari 2010

Sj och itunes alltså...

Min mer eller mindre konstanta sambo / soffslacker till kompis har förstört min helg. Inget illa menat, men så som han skryter med sina coola teknikprylar, macdatorer popcornhours och stora tvapparater förtjänar han att bli offentligt uthängd som ett jävla pucko.

Han kom när jag som mest stod och målade läppstift och kännde mig allmänt snygg efter väl genomfört slutseminarium. Han la sig på soffan som vanligt och gjorde ingen nytta. Jga tänkte därför att eftersom jag ska åka tåg en himla massa hela helgen kan han ju fylla min älskade ipod med lite ny musik. Göra nånting bra för samhället för en gång skull.

Väl på väg till stationen upptäcker jag att det enda som finns kvar är fyra avsnitt av pang prego. Varav jag redan lyssnat på tre. Ingen musik alltså. Inte ett enda spår, inte en endaste not. Allt är borta. Tack för den. Verkligen. Shysst.

Nu snöar det ju i och för sig, så jag kankse inte behöver min trogne vapenslagare, för tågen lär ju inte gå förens i mars igen.

torsdag 18 februari 2010

sladdar och knappar.

Fan vad jag älskar prylar och läskiga tenikstuff jag inte kan nått om. 1800 spänn var visst att ta i ( lita aldrig på folk som säger att du måste köpa nya högtalare när det finns sladdar för 29.90 på Claes Ohlson, dom ljuger om det mesta. ) några hundralappar, sen kan jag spela vinyl igen.

... gratis är gott.

Den 24de släpper Shout out louds sin nya platta Work. Jag är pank och satt och surade lite tills jag kom på att jag redan köpt den. Förhandsbokat och betalat. Jag är bäst vissa dagar. Jag vet att jag just hade fått pengar från skivbolaget och unnade mig en beställning på över tusenlappen från bästisen Bengans. Jag vet att jag köpte Radiohead och som sagt, shout out louds . Resten kommer bli en grym överaskning.

Om det nu inte råkar vara så att allt är på vinyl. Jag kankse, kankse har råkat paja nålen på min älskade skivspelare. Jag är tacksam för technobrorsans givmildhet och sådär, men jag tänkte att han fattade att man inte kan ge mig julklappar som är ömtåliga där resevdelarna kostar 1800 spänn.

onsdag 17 februari 2010

Highway..

Efter ett par jobbiga dagar av projektarbete börjar vi ro i hamn. Jag har skickat in mina texter, artefakterna är gjorda och vi har en grym redovisning på gång. Jag vill inte förstöra för mina kära kursare, men det kommer innehålla AC/DC . Och kankse kommer det avslöjas hur jag såg ut när jag var åtta år och asglad för att jag skulle få läsa om nordisk mytologi i skolan. Eller inte.

Ni har nått att se fram emot iallafall.

söndag 14 februari 2010

bekräftelse.

Jag har ett enormt bekräftelsebehov. I grund och botten tror jag alla har det, vissa mer än andra. Jag har ju uppenbarligen ett behov av att lägga ut mitt privatliv här, på facebook och lite överallt. Jag gick in i en svacka för några dagar sedan och sitter här och tycker synd om mig själv.

Iallafall, jag är så trött på allt. Så får man ett sms, ingen stor grej, men det gör mig så glad. Jag känner mig uppskattad. Någon litar på mig, läser vad som skrivs här och har uppenbarligen fått ett bra intryck av mig.

"Hej, har du lust att introducera mig för lite ny musik i veckan?
jag lyssnar alltid på samma och börjar tröttna lite."

Genast får mina dagar ett nytt mål, jag ska återigen göra världens bästa blandskiva, målgruppsanpassad och spännande. Tack, Tack, Tack.

lördag 13 februari 2010

jag har hittat nått att göra fram tills dess.

Jag är så glad att jag har hittat rätt. Det är läskigt att flytta hemifrån. Det är ännu läskigare att flytta till en ny stad, helt själv. Det finns dagar när man längtar hem och inte orkar. Skolan känns tung och man liksom glömmer bort varför man plågar och pressar sig själv.


Men så upptäcker man en fredag att man fuldansar til Winnerbäck, dricker glögg med rom på köksgolvet klockan tre och viftar med sina armar och beskriver drömmar för människor som vill åt samma håll. Det känns bra, jag har stora planer på gång, det har jag alltid haft. Men nu har jag hittat rätt människor och rätt kompetenser för att i alla fall ta ett steg på vägen. Det här är bara början.

fredag 12 februari 2010

Precis som jag.

...annars går jag mest runt och städar, väntar på bästa vännen från hemma. Någon som inte all alkohol i världen skulle kunna förstöra. Josef Zackrison försöker trösta mig, i den värsta bakfyllan sedan flytten, genom att tala om att jag inte är ensam ; Lys min väg /jag lovar, jag ändrar mig/det vänder nu/jag ångrar o jag byter ut/jag har förstått att jag måste nu/precis som du.

torsdag 11 februari 2010

Stå aldrig still...

Jag har haft en dålig dag. Eller, en dålig natt kankse. Jag vet inte, jag har bara inte riktigt varit på humör bara. Sitter hela dagarna och stirrar in i dataskärmen och försöker finna inspiration och tillräckligt mycket fantasi för att skriva ner det som ska skrivas ner.

Jag får inget gjort, när jag gör någonting annat mår jag bara dåligt för att jag inte anstränger mig tillräckligt. Så jag kan inte koppla av ändå. Och mitt vin är gammalt.

I alla fall så tog jag mig en välbehövlig paus idag, och bäddade ner mig i soffan med duntäcke och Stå aldrig still som, som sagt, damp ner i brevlådan häromdagen. Jag älskar den. Den består av recensioner, intervjuer och reportage om Thåström och hans karriär. Det är otroligt intresant att se hur han förändrats sen Rågsved och Ebba Grön. Dessutom är det intressant att se hur journalistiken och stilen i artiklarna skiljer 70-talet från 10-talet. Idag är det som skrivs om musik i magasin ofta väldigt, väldigt välskrivet. Då verkade det inte vara så himla viktigt hur, och vad man skrev. Och rent instinktivt känns det som om dåtidens rockskribenter var betydligt yngre än de 40plussare som dominerar de flesta redaktioner idag. Jag älskar artiklar ( och muntliga föredrag på mellanstadiet ) som börjar "Nu ska jag skriva lite om anti-rockbandet Ebba grön..."

Sen är det inspirerande att läsa vad Gurra, Fjordor och Thåström själva lyssnade på. Mycket är musik som förmodligen inte räckte ända in i 2000-talet, eller i alla fall hem till mig. Men mycket är musik som jag själv lyssnat på, och inspirerats av. Att dom sen spyr galla på flera av mina favoritartister är väl sånt man får ta.

Men det är inte utan att man blir lite bitter. Här sitter jag uppvuxen med Aqua, Spice Girls och Britney Spears. Och så läser man recensioner av 15åringar som sett Ebba Grön vara förband åt Elvis Costello. Och då pratar vi 1970-talets Costello, my aim is true-Costello...

onsdag 10 februari 2010

LL4L?

Jag är inte alls avundsjuk på det grabbgäng som i detta nu förmodligen öppnar sina första öl och börjar förbereda sig inför kvällens stora händelse. Jag är inte alls lite bitter över att jag sitter här med sjukt mycket projektångest och inte riktigt får ihop tiden. Inte alls. Idag skulle jag suttit på ett tåg ner till Lund för att återförenas med lite Jönköpingsfolk och beundra geniet Thåström. Istället måste jag skriva sagor om Oden. Ungefär lika kul, eller inte.

Det fina i kråksången ( som om det skulle gå att jämföra ) är att jag lämnat WO i snålhetsmånaden, och gått till systemet för att köpa finvin att dränka mina sorger i. Och nya jeans. Och nytt smink. Och gourmetmat. Och nya underkläder. Och lyxshampo. Den som säger att man inte mår bättre av att slösa pengar kan försöka hålla i sina slantar när dom sålt sin bästa vän till en äkta kattdam som halvvägs ut genom dörren säger : ja just det, jag tänker döpa honom till Boris.

tisdag 9 februari 2010

...but then they grow on you

"People are like songs, it's true
Some seem dull at first but then they grow on you"

Som Jonatan Johansson. Han stod där på scenen på Apt någon gång förra året, i alldeles för stor mössa och var faktiskt ganska tråkig. För att inte tala om nya, aldrig ensam, som jag tyckte var gnäll. Rent jävla gnäll. Men han växer. Och jag börjar förstå varför folk orkar lyssna på honom. Det är bra.

måndag 8 februari 2010

lycka

Efter ett par dagar i Jönköping, en tågresa på nio timmar och en Söndag hos Metalgrabben är jag äntligen hemma på taket igen. I brevlådan låg den där efterlängtade Stå aldrig still, så dagen kommer att spenderas med mängder av te och en resa genom Musiksverige. Från 1978 till Kärlek är för dom.

lördag 6 februari 2010

Fredagkväll

En fredagkväll spenderar jag helst med på spåret, lite mat, eventuellt ett glas vin och trevligt sällskap. Detta upptäckte jag igår, och jag antar att det officiellt gör mig till en glad pensionär. En stolt sådan.

Jag älskar På spåret. Och mest älskar jag musikinslagen. Igår spelade Augustifamiljen Men bara om min älskade väntar, som förmodligen är en av de vackraste sångerna jag vet. Tillsammans med Anna Järvninen blev det kanke i tråkigaste laget, men jag hade en mycket trevlig kväll där jag tävlade tillsammans med pappa och mamma. Sen gick jag och la mig . Den här helgen har jag inte gjort någonting egentligen. Och det är så underbart. Oftast känner jag mig stressad när jag kommer ner hit, det är så många man vill träffa och så mycket man vill passa på att göra. Men inte den här gången. I två dagar har jag sovit, ätit och badad badkar. Idag ska jag åka på roadtrip, och sen dricka mängder av te innan jag sätter mig på tåget hem. Hem till Eskilstuna.

fredag 5 februari 2010

tisdag 2 februari 2010

Jävla takida.

För en gångs skull hade jag tänk gå och lägga mig tidigt för att vakna utsövd. Men så väljer okänt antal av mina korridorsgrannar att ha fest. Jag har verkligen ingenting emot att dom har fester på tisdagar, för jag är nog den som stört mest i den här korridoren kan jag tänka. Eller, jag har i alla fall stört på mest olämpliga tider, nu är ju klockan bara knappt 11.

Men fan va dålig musiksmak man kan ha. Jag kommer nog aldrig bli kompis med någon som gillar takida, eller tillåter det att spelas på otrevligt hög nivå. Skäms dom inte?

Funderar på att sätta upp min första arga lapp. Jag älskar lappar. Härom veckan hade vi inte mindre än 5 lappar på dörren. Nästan alla vara snälla, vi bjöd in varandra på varandras fester och spelade inte takida. Det var tider det...

lördag 30 januari 2010

ljuvlig morgon.

Idag vaknade jag till underbart vackra Worried about you med Heikki. Det är en gammal Rolling Stoneslåt från tributeskivan We love you. Jag ska aldrig mer dricka igen, för det är så underbart att vakna utvilad utan minsta spår av bakfylla...

onsdag 27 januari 2010

... att du gråter när vi bakisglor på disneymatinér.

Jag har berättat ett par gånger här att jag nyligen fick tillbaka all den musik jag lyssnade på från det att jag var kankse 15 tills jag började köpa skivor. Ett par tusen låtar som jag spenderat de senaste veckorna med att lyssna på, minnas, radera eller spara. Jag har inte saknat Eminem men det finns en hel del musik som jag helt glömt bort att jag älskar, låtar som representerar en tid i mitt liv, eller en känsla, som Allt du är.

Det är en sex minuter lång jazzhistoria av en artist som heter Loke ( som tydligen ska vara ett riktigt svin enligt flickvännskällor. Och han är egentligen inte alls en bra artist förutom denna lilla låten som bitit sig fast i mig ) som kan vara den mest ... hemska, men samtidigt vackraste kärleksförklaringen jag vet. Den är rak och innehåller fraser som "jag älskar dina ögon, jag älskar din röst, jag älskar dina nästan obefintliga bröst", "Jag kankse fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt" och "Jag bara älskar allt du är, men inte dig"

Det är en historia om en man och mängder av kärleksförklaringar till vad som verkar vara den perfekta flickvännen. Han radar upp egenskap efter egenskap som han älskar hos denna kvinna med obefintliga bröst och hud som är onaturligt vit. Allt verkar vara perfekt, tills kvinnan i fråga kliver in i hans lägenhet och berättar att hon är kär. Jag älskar varenda stavelse av denna låten, jag skulle kunna citera strof efter strof, som "Mellan välbekanta dofter, mellan välbekanta lakan, som om vi någonsin varit ett par"

Låten speglar så väl hur jävla svårt det är med relationer . Man träffar någon som man har attraheras av, som man har sex med, vi kan kalla det vänner med förmåner. Snart upptäcker man att det är lite mer än så ändå. Man sover ihop, man vaknar ihop och trivs i varandras sällskap. Man finner någon att fly vardagen med och man ägnar dagar åt att bara försvinna in i varandra. Efter en tid avslutar man varandras meningar och gör allting som par gör. Men ändå. Man är inget par. För båda vill inte samma sak, någon blir kär och förstör förtrollningen av oberoende och frihet. När man väl uttalat det där orden blir ingenting detsamma igen. Och det värsta är att ingen egentligen vill lämna den andra, men man liksom måste.

"Jag älskar den del av oss som själva kärleken förstör."