Ljungström, Göteborg, Parkhäng, mynt och musik

Jag har, egentligen så länge jag kan minnas lyssnat på svensk musik. Min första idol var ( nej, jag skäms inte) Niklas Strömstedt. Nån gång strax innan jag började högstadiet var det Per Gessle och hans Gyllene Tider som gällde ( ja, jag skäms) och sen trädde ju som sagt mannen i mitt liv in i bilden, mr Winnerbäck him self.

Olle Ljungström är en av de där artisterna som följt med mej länge också, upptäckte honom nån gång strax innan gymnasiet, säg för kankse fem år sen. Och har sen dess förgyllt lite dagar här och lite dagar där. På den tiden fick jag ofta förklara vad som lockade med hans musik, det var lika svårt att förstå för mina klasskompisar att jag lyssnade på ljungsröm som på Dileva. Kanske för att hans musik egentligen inte vänder sig till 13 åriga småtjejer direkt. Dom skulle lyssna på Cascada och Groove Coverage.

Det som är roligt nu är att en hel del av mina kamrater har fått upp ögonen för denne man, han har släppt nytt och svt sände för inte så längesen en dokumentär om honom. Så häromdagen kom en nära vän till mej med förslaget om att jag borde följa med ett gäng grabbar upp till Göteborg nu på lördag.

Så i helgen får jag alltså för första gången se denne man live. Och jag ser fram emot det väldigt mycket faktiskt. Jag tror att jag har receptet för en alldeles magnifikt lyckad lördag. Eller hur kan en dag som innefattar Göteborg och skivjakt uppe på Majorna, Ljungström och sen utgång egentligen bli misslyckad?

Jag har dessutom fått jobb, eller rättare sagt två jobb. Så jag längtar extra mycket efter att få bläddra bland skivorna som kostar ÖVER 30 kronor också för en gångs skull.

The boat that rocked

Igår gick jag lite spontant på bio. Vi klev in och tänkte bra se oss för om det kunde finnas nån film som föll oss i smaken. Valet stod mellan The reader, som jag gärna skulle vilja se eftersom jag älskar Winslet, och The boat that rocked. Eftersom vi var lite halvtrött och inte på humör för ett drama föll lotten på det senare. Jag hade inga förväntningar på filmen, och jag tror inte min kamrat hade det heller.

Men den visade sig vara riktigt trevlig. Alldeles lagom en halvseg tisdagskväll. Inget mästervärk, men smårolig och med en riktigt grymt soundtrack, vilket gjorde mer än halva filmen. Jag är inget direkt fan av 60tals musik egentligen, men då och då tänker jag att jag kanske borde lyssna lite mer på det.( I och för sig känner jag så ofta, häromdagen funderade jag på varför man inte lyssnar mer på jazz exempelvis)

Jag äger trots allt lite skivor med musiken som spelades, även dom ligger lite för långt bak och har spelats lite för få gånger för att det egentligen ska räknas. Förmodligen är några av dem sådana jag fått av min morbror, grovsopsmannen.

Men jag gillar The Kinks, jag gillar Bowie och nu för tiden gillar jag uppenbarligen The Turtles också.

Om man orkar kan man faktiskt göra lite roliga liknelser i filmen. För dom som inte vet det så handlar den om ett gäng djs som går till sjöss för att kunna sända piratradio från internationellt vatten, eftersom stadsradio mer eller mindre vägrade spela pop och rock i början av 60-talet. Samtidigt som regeringen gör allt för att kunna stänga ner dom.

Och även om det kanske är lite långsökt så går det nästan inte att förbise likheterna till dagens fildelningsdebatt. Musiken, och tekniken som mer eller mindre delar två generationer. Jag antar att det kommer göras filmer om Piratbay och dess skapare om säg, 40 år.

http://cdon.se/musik/soundtrack/the_boat_that_rocked_(2cd)-4176158

work.

.. med Broder Daniel är en sån där låt som passar sjukt bra vissa dagar när man behöver komma igång lite, som idag. Sov bra för första gången på nästan en vecka, men vaknade ändå skittrött och är fortfarande som en zoombie, trots att jag rent fysiskt har varit vaken ett par timmar nu.

Förmodligen strejkar mitt huvud lite, för helt plötsligt så är jag inte längre arbetlös. Inte lika mycket som jag varit de senaste 3 och en halv månaderna i alla fall. Och det börjar skrämma mig lite, nu måste jag börja prestera. Nu ska jag ansvara för andra människor. Nu måste jag gå upp på mornarna, jag måste kankse till och med börja sminka mej igen.

Jag tror jag skjuter upp mina telefonsamtal några timmar till och lägger mej på sängen och lyssnar på ovanstående låt, och om jag orkar kommer jag sätta på vinylspelaren och njuta av Costellos Welcome to the workning week.

Klosterman om Coldplay

Sitter här och försöker fördriva tiden. Om ett par timmar sitter jag på planet till Italien. Det verkar regna, och vara allmänt kallare än hemma, men jag ska ändå äta pizza och vara glad att jag kommer iväg lite. Jag har städat, vilket jag alltid gör innan jag ska åka bort, eftersom det är så skönt att få komma hem till ett städad hem efter ett tag i nått hotellrum ( även om denna resa görs med mor, så det förmodligen inte kommer bli så fullt av kräk och smulor som efter en vecka i Marocko ). Jag har till och med hunnit med en liten, liten organisering bland skivorna, vilket jag redan längtar hem till för att få fullborda. Det ska gallras och köpas nya möbler för mina små vänner.

Annars fördriver jag tiden denna eftermiddag med att läsa min nya underbara bok. Jag är lite, lite kär i Chuck Klosterman, eller kanske så är jag mest avundsjuk för att jag vill vara honom. Jag skrattade högt redan i första kapitlet när han uttryckte sina åsikter angående ett band, som jag själv har väldigt svårt för, trots att i stort sett 90 procent av alla jag känner redan börjar räkna ner dagarna tills de återkommer till Sverige. Och om dom inte gör det, är det bara för att dom inte har råd, eller tid.

" Det spelar ingen roll att Coldplay är det sämsta jävla skitband jag hört i hela mitt jävla liv, eller att de låter som mediokra kopior av Travis (som låter som mediokra kopior av Radiohead), eller att deras främsta artistiska prestation är en jävla video där deras utslätat attraktive frontman promenerar på en strand en molnig jävla eftermiddag. Inget av detta spelar någon roll. Det som spelar roll är att Coldplay tillverkar fejkkärlek lika jävla frenetiskt som Ford tillverkar Mustanger och det var det enda den här kvinnan hörde. "for you I bleed my self dry" sjöng deras träskalle till sångare och informerade oss briljant om att stjärnorna på himlen, faktiskt, är gula. Hur ska jag kunna mäta mig med sådan skit? Den tröttögde pajasen är obegriplig. Han häller bara fabricerade känslor över fyra dystra gitarrackord och så låter det som kärlek. Och vad betyder det? Det betyder att hon åker till jävla Portland för att lyssna på två timmar tafflig brittisk hyperskit och att jag sover ensam i ett hotellrum för tvåhundrasjuttiofem dollar på Manhattan, och jag hoppas att det förbannade Coldplay får sparken från det förbannade EMI och slutar som Stones fucking Roses, som var ett bättre jävla band trots allt. "

Och även om jag skulle nöja med med att säga att Coldplay är, tråkiga helt enkelt så är den här boken så sjukligt underhållande. Läs den!

Göteborgs roadtrip

Igår gjorde jag och två grabbar en liten impulstripp till Göteborg. Vi skulle till Majorna för att utöka våra respektive skivsamlingar. Det tog långt tid, vi han skrika på varandra ett par gånger, vi frågade efter vägen och körde fel ändå. Men efter dagens slut var nog alla nöjda, speciellt jag som fick inte mindre än 4 nya skivor att lägga till på mineisbigger.

Jag har upptäckt och diskuterat kring att jag lyssnar på ungefär 90 procent svensk musik. Inget fel med det egentligen, men jag börjar bli sugen på att vidga mina vyer lite. Så igår kompromissade jag lite, och för varje svensk skiva jag köpte, köpte jag även en utländsk.

Har du någon gång läst Chuck Klostermans underbara bok, Killing yourself to live, så har du också varit nyfiken på att undersöka hans teorier om att Radioheads platta, Kid A, verkligen förutspår terrorattackerna i USA så som han påstår. För 30 kronor tar jag gärna reda på det.

Efter besöket på Mynt och musik ( som, tro det eller ej, hade personal som inte ännu passerat 70-strecket) tog vi oss vidare till Bengans där jag blev löjligt glad över att hitta Håkans Luften bor i mina steg. Jag kan väl egentligen inte påstå att jag ansträngt mig så otroligt mycket efter att hitta den, men jag har ändå haft den restnoterad hos både Bengans och CDON i kanske två år. Tom Paxtons I give you the morning, kan vara en av dom vackraste låtarna jag vet, ( som förövrigt weeping willows har spelat in en bra version av) och i kombination med Håkan så blir det, bara väldigt bra. Dessutom är omslaget till skivan, ritat av Henrik Person ett av dom snyggaste, i alla fall som jag äger.

I helgen flyger jag och min mor tillsammans med hennes syster ner till Rom, vilket kommer ge min tid att lyssna in mig på mina nya skivor, där favoriten trots allt är The Magic numbers, those the brokes. Och läsa min nyinköpta bok med ovan nämda Klosterman, nämligen Sex, droger och Kalaspuffar.

om jag ska dö.

Jag tänker ganska mycket på döden. Vissa dagar mer än andra. Jag är egentligen inte så rädd för att dö, men jag tänker nog lite för mycket på hur det skulle vara om min familj, eller mina vänner skulle dö.

Den vackraste låten jag vet, som handlar om just döden är Marit Bergmans Come Back and haunt me. Det finns vissa låtar som sätter ord på det som man själv har upplevt eller känner. Inte så konstigt kanske, eftersom man aldrig kan känna någonting som ingen annan aldrig har känt, man är egentligen aldrig ensam. Just den låten är iallafall en sån låt, som ibland kan kännas skrämmande sann.

Jag hade en vän en gång, och we were never lovers, or I never loved him like I should. Han dog. Han försvann och kommer aldrig mer komma tillbaka. Det var längesen nu, och det som är jobbigast nu för tiden,( vilket också är lite temat i låten ) Är att allting går över, man klarar vad som helst och förr eller senare slutar det påverka dig. Sorg kan göra så ont att man tror att man ska dö, på riktigt. Men det gör man inte. oftast inte iallafall. Jag tänker ofta på Oskar, att jag vill att han ska komma tillbaka och spöka för mej.

Hans begravning var den värsta jag varit med om. Unga människor ska inte dö. Föräldrar ska inte överleva sina barn. Det värsta ( givetvis var det inte det värsta, men för att jag ska kunna göra ett bra inlägg så måste jag få överdriva, jag tycker egentligen inte att musik är viktigare än, exempelvis livet) var musiken som spelades. Först någon slags jesuslåt som upprepade strofen Han lever, om och om igen. Jag antar att det handlade om jesus, men tillfället kännses inte helt okej. Sen spelades Cascada. Jag gick hem den kvällen och skrev ner musik jag vill ha när jag dör.


Jag vill att dom ska spela Lars Winnerbäcks kom ihåg mej, den lugna versionen tillsammans med hovet. Den är vacker, och rak. Utan att vara egentligen sorglig. När du sitter på uteserveringen där vi satt igen, kom ihåg mig då.

Jag vill också att någon sjunger Lars Demians på andra sidan. Den gav mig tröst, för jag tror egentligen att någonstans så möts man ingen, det är inget farväl. Vi ses snart igen.

Jag vill ha dilevas röst på min begravning. Om dig.

The sounds

...är ett av mina favoritband. Jag upptäckte dom strax innan dom släppte sin första skiva, och den våren gick jag på min allra första riktiga konsert, i Huskvarna folkets park. Det är konstigt hur vissa kvällar försvinner ur ens minne helt, och andra etsar sig fast för all evighet.

Det här var den 26 april 2003, jag hade just fyllt 14 år. Biljetten kostade 160 kronor, jag hade en orange tröja och innan konserten åt vi pizza på pizzeria Majstången. Vi stod längst fram och efter konserten ringde det i mina öron i flera veckor.

Fram tills dess var Maja Ivarsson den coolaste tjejen jag någonsin sett, och jag vill fortfarande vara lite som henne.

2006 släppte bandet sin andra skiva, dying to say this to you, och jag älskade den också. Återigen, Huskvarna folkets park, Maja är fortfarande skitcool. Hultsfred samma år så gjorde The sounds en grymt dålig spelning, har jag hört. Trummorna hamnar i otakt, Maja glömmer texten, och i allmänhet är alla asfulla och vet inte riktigt vad dom håller på med. Ungefär som jag. Jag njöt och hade grymt kul och var väl inte så väldigt medveten om min omgivning. Jag är i mitt esse när jag kan sjunga med i alla låtar och leka rockstjärna.

Den andra juni släpps det tredje albumet och jag väntar med spänning. Härom dagen hörde jag första singeln, No one sleeps when I'm around, för första gången, och jag skulle ljuga om jag sa att det var kärlek vid första lyssningen. Men nu har den börjat växa. Jag tror att The sounds fortfarande har mycket att ge, och jag har många förfester och blandskivor att styra upp.

Ikväll lyssnar jag på Rock 'n Roll, och tycker att det är en av världens bästa låtar. sådetså.

Ett tack

Ett tack föresten för alla som tipsat om instrumental musik. Det är nog inte omöjligt att det för eller senare dyker upp en lista med skrivarmusik trots allt.

Tisdag natt...

runt tolv-tiden händer det inte så mycket i min stad. Eller, det händer verkligen ingenting. Det är folktomt, det är tyst och det regnar.

Jag vill påstå att det finns två sätt, eller två tillfällen att lyssna på musik som är lite bättre än alla andra. Det ena är koncentrerad lyssning när man ligger ovanpå sin säng och inte gör någonting annat, och inte har någonting annat som väntar. Det andra är att lyssna på musik i bilen på nätterna.

Det kanske har att göra med att jag är en nattmänniska, redan som 12-13åring kunde jag gå upp ur sängen om jag inte kunde sova, och gå en promenad i samhället där jag bor och bara njuta av tystheten och mörkret. Men även om man är en dagmänniska så jag tror ändå att de flesta upplever att musiken låter annorlunda kl 23.50 en tisdagsnatt än, låt oss säga 14.20 onsdag förmiddag. Det finns säkert många faktorer som spelar in, som ljuset och det faktum att ljudet blir annorlunda när det får existera för sig själv och slipper tävla med andra, mindre njutbara ljud som bilköer och byggarbeten. Är det också lite tyst ackompanjerat av fallande regndroppar, då är det nog ungefär så vackert som det kan bli.

Jag har en bilresa hem på ungefär 20 minuter,( om jag inte stressar, vilket det inte finns nån endaste anledning att göra på nätterna) och jag lovar att det är som meditation. För att citera en väldigt vacker sång;

Man borde inte sova när natten faller på
för tänk då blänker stjärnorna högt uppe i det blå
Det är så tyst och stilla
att sova vore illa
Jag vandrar min vägar
över slätt och genom skog
Och stjärnorna de följer mig
så sällskap har jag nog

Drömmarnas lista...

...blev visst inte så lång som jag trott.

Förutom 250 dagar, har givetvis Thåströms 916 kilometer en given plats på listan.

Sen tar det stopp. Jag kan inte minnas fler låtar som jag gillar utan text. Kanske för att det alltid är texten jag minns. Jag var säker på att det fanns fler, men jag ber om ursäkt och tar tillbaka mitt påstående. Jag ska jobba på det, för jag har för mej, väldigt mycket för mej att det, till exempel, finns en vacker melodi av Lars Demian, men jag kan inte hitta den. Jag har sökt på wikipedia och google, och djupt inne i min egen samling men jag har ännu inte funnit vad jag söker.

långfredagen...

...kommer nog att bli ungefär sådär lång och tråkig som man kan förvänta sig. Jag trotsar alla inbjudningar ( dvs, alla en och en halv ) och stannar hemma ikväll. Jag hade klagat om det inte var för min påskpresent som jag fick idag.

Återigen. Jag blir så sjukt löjligt glad av skivor. Jag fick en samlingsskiva med Miss Li och det hade nästan inte kunnat passa mig bättre. Jag vet att jag gillar henne, eller kanske snarare att jag nog borde göra det, men har egentligen ingen koll alls. Dessutom är 90 procent av min skivsamling musik som man skulle kunna kalla tråkig om man var på det humöret, vilket jag inte är. Men vi kan säga som så att det inte är så mycket ba ba ba. Vilket det borde vara.

Så ikväll ska jag ligga på min säng och lyssna in mej, sådär som man ska göra med nya skivor. Sen ska jag uppdatera min mineisbigger.com och njuta av det.

... till dom som drömmer.

Sommaren 2007, ( det kan även ha varit 2006, hade kunnat googla, men orkade inte) var jag på Emmabodafestivalen. Det är en mycket trevlig liten festival som har lyckats med det som andra festivaler aldrig riktigt gjort ( för min egen del alltså, det beror väl på hur mycket man går in för det). Rasslebyggt har nämligen fått upp mina ögon för artister som jag inte skulle upptäckt annars. Whitest Boy Alive är ett av dom, Archie bell ett annat. I vanliga fall går jag mest på spelningar med band jag känner till, men på Emmaboda har man tid, och ork att scouta runt lite. Jag blir alltid lite sentimental när jag tänker på den festivalen. Jag ser tillbaka på dom sommrarna som dom bästa i mitt liv. Hade jag sagt det till 16-åriga Sofie hade jag nog förtjänat en smäll på käften, men hon var i och för sig inte så väldigt medveten om hur bra hon hade det heller.

I vilket fall som helst så var jag alltså där 2007, och grejen med emmaboda är lite att många band har inte slagit igenom riktigt än, och säljer sina demos för en tjuga. Ett sånt band var, 2007, Almedal. Dom vill låta lite som Håkan, och är ärligt talat kankse inte det bästa som hänt svensk musik. Men ändå. Jag hittade deras Ep, och utan en massa skit, i samlingen idag när jag skulle fila på en liten hemlighet. Sista låten på den heter 250 dagar och är väldigt vacker och instrumental.

Jag har ju som bekant en liten, liten dröm om att kunna färdigställa den där romanen som ligger och skräpar i mitt huvud, i trasiga kollegieblock och på min dator. Problemet är ofta att jag är för rastlös för att skriva. Jag behöver ha tyst omkring mig, för om jag lyssnar på musik så lyssnar jag på texterna, och tappar fokus. Men ikväll upptäckte jag att det finns mycket bra musik, iallafall mer än jag trodde, som faktiskt inte har några texter. Jag ska leta upp dom, och imorgon, eller kankse redan inatt kommer jag publicera en lista på mina 5, kankse 10 bästa skriv-roman-låtar. Till alla där ute med drömmar.

Thåström ska va´president.

I fredags var det äntligen dags för en spelning i underbara teaterladan i världens bästa Folkpark, i Huskvarna. Jag har haft en svacka när det gäller konserter, och det var skönt att äntligen vara tillbaka där jag hör hemma. Thåström var alldeles fenomenal. Eftersom jag inte varit på spelning i teaterladan på flera år hade jag nästan glömt hur det kändes, och det kändes bra. Helt underbart för att vara ärlig faktiskt. När man står där och svettas bland små punktjejer och 60-talister i kostym som står och håller om sina fruar är det svårt att förstå varför man vill gå på stora, dyra, överhypade spelningar i, låt oss säga, globen.

Det var för övrigt första gången jag såg Thåström i egen hög person, vilket kan kännas konstigt såhär i efterhand. Men det var definitivt inte sista. Han är i en klass för sig. Med sitt krampaktiga kroppsspråk och alldeles fantastiska röst liknar han ingen annan.

Jag var lite rädd innan spelningen att han skulle svika mej, för som Virtanen så vackert uttryckte sig ( ungefär i alla fall) angående en annan levande legend( som till skillnad från Thåström visat sig vara ovärdig min beundran); Det är bara dom man älskar som kan svika en. Men han höll vad han lovat mig genom åren.

När jag gick därifrån var jag lycklig. Det finns fortfarande saker, upplevelser och personer som kan få mig att rysa genom hela kroppen, och håret på armarna att resa sig. Thåström gjorde det definitivt i fredags, speciellt under Alla vill till himlen. Och det tackar jag för.

"Där går en pojke som skrattar åt snö..."

Lite då och då har jag dagar när jag helst av allt kryper upp i sängen med en kopp te och en samling visor. Du vet, dom där riktiga männen som Allan Edwall och Cornelis Wreeswijk. Eller kanske någon som sjunger bellman för mig.

Jag har ju inte riktigt tagit till mig det där med spotify än, jag vet att det får mej att verka pretto och gammalmodig. Men den huvudsakliga anledningen är nog att jag mår lite, lite dåligt när jag kan välja mellan hur mycket musik som helst, då drabbas jag av den där musikaliska rastlösheten. Oförmågan att välja.

Men idag uppskattade jag det verkligen. Jag scoutade runt lite och har skapat en mysig spelningslista att dricka te och bara vara till. Ett femtontal otroligt vackra klassiska sånger, ibland i lite oväntade versioner. Eller vad sägs om Det gåtfulla folket,Sång till friheten, Jag ger dig min morgon och Trubbel?

Och givetvis Balladen om Herr Fredrik åkare och den söta fröken Cecilia Lind, som är en av mina absoluta favoritvisor.

Ge mig inspiration!

.. jag borde, och jag vill skriva oftare. Både här och på andra ställen. Tyvärr upptas mitt liv av så sjukt mycket andra viktiga saker just nu. How I meet your mother och att rädda prinsessan på super Mario tar mer tid än vad man kan tro. Och ja, jag har räddat prinsessan! ( slå det om du kan, fyra år äldre storebror, jag gjorde det du inte var man nog att göra, ha!).

Men förutom att jag spelar tvspel och kollar på tv så har jag faktiskt, vissa dagar, ork att släpa mig till gymmet. Inte så ofta som jag borde, men jag kompenserade det med att gå dubbla pass häromdagen. Och där var han! Mannen med stort M. Anledningen att överhuvud taget träna, Johan.

Och nu är jag inte så töntig att jag på allvar ska skriva ett inlägg om Johan. Utan om Johan. Världens bästa friskisinstruktör. Ingen annan får det att vara lika roligt att leka ninja och löpande nigerian som han. Och det har ingenting att göra med hans muskler, eller hans obefintliga frisyr, det är tack vare hans musik.

Det är inte alla som kan blanda death metalbandet Opeth hej vilt med filmmusiken från Kung fu Panda och lite jazz och få det att verka så naturligt. Han får mej till och med att gilla hiphop (och då snackar vi inte inte sån där låtsashihop som 50cent eller Petter). Förutom att man får en timme grym musik så hamnar jag alltid ett steg närmre Beach 2009 efter varje pass. Det är enkel psykologi. Om världens coolaste kille spänner ögonen i dej med en blick som säger ; "Ger du upp nu är du en MES!" så kan man inte lägga av, man måste helt enkelt göra 20 armhävningar till, fast man inte orkar.

Så jag tackar dig, Johan Thor för min blivande stenhårda kropp.