Klosterman om Coldplay

Sitter här och försöker fördriva tiden. Om ett par timmar sitter jag på planet till Italien. Det verkar regna, och vara allmänt kallare än hemma, men jag ska ändå äta pizza och vara glad att jag kommer iväg lite. Jag har städat, vilket jag alltid gör innan jag ska åka bort, eftersom det är så skönt att få komma hem till ett städad hem efter ett tag i nått hotellrum ( även om denna resa görs med mor, så det förmodligen inte kommer bli så fullt av kräk och smulor som efter en vecka i Marocko ). Jag har till och med hunnit med en liten, liten organisering bland skivorna, vilket jag redan längtar hem till för att få fullborda. Det ska gallras och köpas nya möbler för mina små vänner.

Annars fördriver jag tiden denna eftermiddag med att läsa min nya underbara bok. Jag är lite, lite kär i Chuck Klosterman, eller kanske så är jag mest avundsjuk för att jag vill vara honom. Jag skrattade högt redan i första kapitlet när han uttryckte sina åsikter angående ett band, som jag själv har väldigt svårt för, trots att i stort sett 90 procent av alla jag känner redan börjar räkna ner dagarna tills de återkommer till Sverige. Och om dom inte gör det, är det bara för att dom inte har råd, eller tid.

" Det spelar ingen roll att Coldplay är det sämsta jävla skitband jag hört i hela mitt jävla liv, eller att de låter som mediokra kopior av Travis (som låter som mediokra kopior av Radiohead), eller att deras främsta artistiska prestation är en jävla video där deras utslätat attraktive frontman promenerar på en strand en molnig jävla eftermiddag. Inget av detta spelar någon roll. Det som spelar roll är att Coldplay tillverkar fejkkärlek lika jävla frenetiskt som Ford tillverkar Mustanger och det var det enda den här kvinnan hörde. "for you I bleed my self dry" sjöng deras träskalle till sångare och informerade oss briljant om att stjärnorna på himlen, faktiskt, är gula. Hur ska jag kunna mäta mig med sådan skit? Den tröttögde pajasen är obegriplig. Han häller bara fabricerade känslor över fyra dystra gitarrackord och så låter det som kärlek. Och vad betyder det? Det betyder att hon åker till jävla Portland för att lyssna på två timmar tafflig brittisk hyperskit och att jag sover ensam i ett hotellrum för tvåhundrasjuttiofem dollar på Manhattan, och jag hoppas att det förbannade Coldplay får sparken från det förbannade EMI och slutar som Stones fucking Roses, som var ett bättre jävla band trots allt. "

Och även om jag skulle nöja med med att säga att Coldplay är, tråkiga helt enkelt så är den här boken så sjukligt underhållande. Läs den!