söndag 19 april 2009

om jag ska dö.

Jag tänker ganska mycket på döden. Vissa dagar mer än andra. Jag är egentligen inte så rädd för att dö, men jag tänker nog lite för mycket på hur det skulle vara om min familj, eller mina vänner skulle dö.

Den vackraste låten jag vet, som handlar om just döden är Marit Bergmans Come Back and haunt me. Det finns vissa låtar som sätter ord på det som man själv har upplevt eller känner. Inte så konstigt kanske, eftersom man aldrig kan känna någonting som ingen annan aldrig har känt, man är egentligen aldrig ensam. Just den låten är iallafall en sån låt, som ibland kan kännas skrämmande sann.

Jag hade en vän en gång, och we were never lovers, or I never loved him like I should. Han dog. Han försvann och kommer aldrig mer komma tillbaka. Det var längesen nu, och det som är jobbigast nu för tiden,( vilket också är lite temat i låten ) Är att allting går över, man klarar vad som helst och förr eller senare slutar det påverka dig. Sorg kan göra så ont att man tror att man ska dö, på riktigt. Men det gör man inte. oftast inte iallafall. Jag tänker ofta på Oskar, att jag vill att han ska komma tillbaka och spöka för mej.

Hans begravning var den värsta jag varit med om. Unga människor ska inte dö. Föräldrar ska inte överleva sina barn. Det värsta ( givetvis var det inte det värsta, men för att jag ska kunna göra ett bra inlägg så måste jag få överdriva, jag tycker egentligen inte att musik är viktigare än, exempelvis livet) var musiken som spelades. Först någon slags jesuslåt som upprepade strofen Han lever, om och om igen. Jag antar att det handlade om jesus, men tillfället kännses inte helt okej. Sen spelades Cascada. Jag gick hem den kvällen och skrev ner musik jag vill ha när jag dör.


Jag vill att dom ska spela Lars Winnerbäcks kom ihåg mej, den lugna versionen tillsammans med hovet. Den är vacker, och rak. Utan att vara egentligen sorglig. När du sitter på uteserveringen där vi satt igen, kom ihåg mig då.

Jag vill också att någon sjunger Lars Demians på andra sidan. Den gav mig tröst, för jag tror egentligen att någonstans så möts man ingen, det är inget farväl. Vi ses snart igen.

Jag vill ha dilevas röst på min begravning. Om dig.

Inga kommentarer: