confession time.

Jag hatar att säga hej då. Jag blir alltid överdrivet nostalgisk och sentimental när jag märker att saker börjar gå mot sitt slut. Så har det varit ända sedan dagis då jag grät hejdlöst om jag skulle byta avdelning och flytta flera meter från min gamla krok med tillhörande foto på mig själv badandes i en 10-litershink.

Det är egentligen ingenting som stör mig, jag kan njuta av det där, speciellt det nostalgiska. Men ibland, som idag, känns det en aning överdrivet och fånigt. Med gråten i halsen hör jag hur morgonpasset i p3 säger farväl till årets sommarvikarier genom Tomas Ledin. Ett program som jag hört max, max fem avsnitt av det här året!

Och kankse är det det som gör mig så ledsen, de verkar ha haft så trevligt, och jag har inte varit med. Jag har istället stått och limmat kartonger och lyssnat på Rix FM. Långt bort från favorit-Josefin, Oskar Linnros och allt annat som är bra med p3.

Eller, så kan det vara så att jag är ledsen för att jag märker att jag innerst inne verkar tycka om Tomas Ledin. Jag vet inte riktigt vad som hänt. För det känns inte okej att jag går och stör mig på Winnerbäck ( vars nya singel jag knappt noterat och ännu mindre kommenterat ) och helt plötsligt börjar omfamna gamla hatobjekt vars hat länge varit en av mina starkaste drivkrafter. Jag bryr mig inte ens om att dölja det länge.

Jag vet inte vad som hänt, men det verkar som om det är dags för drastiska åtgärder för att komma på fötter igen!

Mine is bigger!

Skivsamlingen lever! Fick en signerad skiva på spelningen i lördags. Och nu har jag precis förhandbokat Säkert!s nya Facit som släpps den 15de. Om jag har varit på lite halvkasst humör hittills idag så är det glömt nu. Nya skivor liksom, vem kan tjura då?

Jag har inga höga förväntningar dock. Jag tycker singeln Fredrik är lite väl tråkig. Men, hon är en av mina favoritartister så det blir nog bra till slut ändå.

topp 2

Ett. Carolina Wallin Peréz var asmysig. Trots magsjuka och getingstick.

Två. Vad är det för fel på Patrik Arve? Är han utvecklingströrd på riktigt? Sönderknarkad? Tappad lite för många gånger som barn? Någon som vet?

Hemma igen...

Så var vi hemma igen. Hemma i lägenheten, fri från resväskor tillbaka i Eskilstuna.

Det känns lite som sommaren är över nu. Det är i alla fall slut på att åka tjejbil med öppen taklucka när stereon spelar don't fear the reaper. En låt som blivit lite av sommarens soundtrack. Delvis för att det är en av få låtar som jag och metalgrabben kan enas om, och dels för att den uppgraderats till en av de bästa åka-bil-låtarna på min lista.

Fast vi har ju ett par veckor kvar innan skolan börjar, och jag har mycket tid att slå ihjäl eftersom jag inte har några tentor att ta igen. Och jag har ju fortfarande semester. En fin sak att göra hade till exempel kunnat vara att se Jakob Hellman spela här ikväll. Men, det hade jag visst inte koll på och eftersom han började vid 6-tiden är det nog lite sent nu. Och även om det tar emot att säga så kankse, kankse det räcker med att ha sett honom förra året. Som det ser ut nu lär man ju få ett par chanser till ändå.

Nått jag däremot inte tänker missa är underbara, underbara Carolina Wallin Peréz som spelar på Åbryggan imorgon.