dubbla uppdrag.

Numera är jag inte bara ljudligt. Jag har sålt min själ, och blivit en dubbelbloggare. Jag är en av fyra Studentjävlar på www.studentjavlar.blogspot.com. Det kommer bli bra...

första advent

Damn jag är bra när jag är full. Vaknade imorse ( läs för en kvart sen ) och kom på att just det ja, de är ju första advent. Och någon ( läs mitt fulla jag ) har pyntat. Det står god jul med glitterfärg på mina skåspluckor och adventsljusstaken är pyntat med röda godisar. Det var som att vakna upp och inse att det finns tomtenissar ändå...

Så idag ska jag lyssna på julmusik. Den bra sorten. Och nej, jag har inte skaffat Dylans julskiva, och jag tänker inte göra det heller. Den mannen stal för mycket pengar, tålamod och lycka från mig i vintras. Jag ska lyssna på glasvegas och Hives.

Bengans alltså...

Förutom hyra tror jag att bengans är de som får mest av mina pengar. De och Willys.

Idag betalade jag thåströmboxen, som var magnifik. Man skulle ju kunna tycka att jag är en aning korkad som köper en samlingplatta med en artist där jag redan äger de skivor som summeras Det är jag inte. För:

1. Skivor är vackra och underbara och dom gör mig lycklig.
2. Bra artister vet precis hur man kramar pengar ur sånna som mig. Man slänger med ordet bonus, limiterad, outgivet, signerad eller what ever. Så blir det värt.

Den här gången fick ( få kan låta gratis men det är dyrt, jävligt dyrt. Men värt ) man en bonuscd. En vacker sådan vid namn kompost. Med 13 outgivna låtar, nya versioner av personliga favoriter som över gränsen, keops pyramid och ...som eld. Och en livedvd. Allting har vart så bra som det kan den här helgen. Sen blev man stulen på konfekten idag när man trodde man skulle få se thåström bli intervjuad på tv, i skavlan. Det fick man inte.

Åter till Bengans. Jag har beställt thåströmboken och funderar på att boka Daniel Gilberts soloprojekt. Jag kommer bli pank...

Damn!

Jag satt just och skrev ett väldigt bra inlägg om hur bra Thåström var på nya plattan. Men de försvann för mitt internet är cp.

Just de! nån som vill ha ett cpinternet? Bara hämta, 200 i månaden i fem år till. Det fungerar inte så bra, men det är rosa.

Iallafall, jag återkommer efter min promenad med alla fina adjektiv.

lilla julafton

... äger rum imorgon. Riktiga julafton är om en månad men imorgon kommer det ligga en skiva i mitt postfack!

Den dyra versionen med en dvd! Jag kommer få uppdatera min mineisbigger och lyssna på thåström hela dagen! Dessutom kommer csn. My god det kommer bli en bra dag!

Vafan!

Jag spenderar mycket av mitt liv på facebook. Jag är en av de där som alltid är inloggade, iallafall så ofta mitt internet fungerar. Jag älskar att hata mina "vänner" som gör onödiga statusuppdateringar, spelar maffiawars och föder upp låtsaskycklingar. Det är underhållande, men det finns en grej jag inte pallar.

Folk ska hela tiden klaga på reklamen i spotify. Alltid är det någon som ska skjuta huvudet av Daniel Lindström, Darin eller någon annan idolkändis, och missförstå mig rätt, skjut dom gärna. Det är inte det som är problemet. Det är gnället jag inte står ut med.

Jag menar, vad kostar det? 100 spänn i månaden? Det är en dyr pizza, två öl på krogen eller en onödig taxiresa från torpa till bongo ( Eskilstunabor, jämför typ 46an --->Raw, är ni nånannanstans ifrån är de en taxiresa som varar i 4-5 minuter) så snälla, sluta gnäll för helvete!

Kändismoment 2 i skittuna

Okej, jag bjuder på detta. Det är sent och ja, jag är nog inte guds vackraste barn. Men jag träffade min barndomsidol så jag måste, måste få posta den här bilden.

Förlåt-

Jag kan inte hjälpa att texten blev centrerad, eller att jag inte kunde styckeindela. Det är tv4s fel!!

Hur hamnade jag här?!

Varför plågar jag mig själv? varför gör jag såhär?! jag vet att jag kommer må dåligt i flera dagar efteråt. Är det för att jag är lat? Eller är det för att jag innerst inne inte hatar idol på riktigt? Hemska tanke!

( nu ska jag se om jag kan förmedla ett ansiktsuttryck i text. Sätt tungan under framläppen, tigerjakt style, himla med ögonen och skaka lite på huvudet )

" My life would suck without you"

Ah, men mitt liv fungerade alldeles utmärkt tills jag satte på tv i morse.

Och ändå stänger jag inte av...

Jag gör det inte ens för sällskapets skull, jag är alldeles ensam.

Jag tror att de arbetar med professionell hjärntvättning, de där läskiga gubbarna på TV 4.

Lördagkväll

Sitter här, en lördagkväll, och försöker plugga. Jag har två pågående projekt, ett om ncf-teknik och ett om sophantering. Det går inge bra... det var längesen jag var såhär otroligt oinspirerad.

Iallafall, igår snubblade jag över ett youtubeklipp hos en klasskompis ( det är intressant, eller kanske bara väldigt logiskt att 90 procent av mina textdesignkursare har en mer eller mindre läsvärd blogg ) och sen var jag fast.

Klippet visade en Italiensk kompositör vid namn Ludovico Einaudi. Jag blev alldeles varm, det är så vackert och genomtänkt. Det är precis sån musik jag letat efter, perfekt att ha som inspirationskälla när jag skriver, även om det uppenbarligen inte fungerade så bra just idag.

Efter att ha försökt imponera på Herr Italien, utan att lyckas, visar det sig att detta är mannen som gjort soundtracket till This is England ( jag borde verkligen ha koll på sånt!! ) så därför spenderar jag kvällen med att dricka lite för gammalt rödvin och titta på mästerverket.

En promenad i en höstmörk stad

Jag har alldeles för mycket fritid. Jag går i skolan mellan 6 och 10 timmar i veckan. Sen är väl tanken att jag ska plugga de resterande 30 till 34. Det gör jag inte, och även om jag hade gjort det så hade jag haft mer fritid än när jag var arbetslös. Här behöver jag inte åka buss en timme för att komma nånstans, jag behöver bara gå ner för en trappa.

Så det blir mycket promenader eftersom pengarna verkar ta slut fortare än de kommer in på kontot. Och för inte så längesen hittade jag min bästa vän i en låda. Vi har saknat varandra, ipoden och jag.

Idag gick jag längst med ån ( funderade för ett kort ögonblick på att vika av, men höll mig i skinnet och hittade hem ) tillsammans med Cornelis son, Jack. Jack Vreswijk alltså. Hon kommer aldrig hem igen och lilla regn. Receptet på en väl spenderad dag behöver inte vara krångligare än så.

Och så vann ju hv idag. Jag har egentligen aldrig brytt mig, men dialekten blir grövre och lokalpatriotismen (?!) bara växer när man flyttar ifrån sin hemstad.

Eskilstuna by night.

Jadu, den här stan alltså. Jag får inte grepp om den. Den är ingen småstad. Det bor nästan lika många här som där jag kommer ifrån, runt 100 000-strecket alltså. Men ändå...

Idag skulle jag och sambon på bio. Ulf Malmros nya, bröllopsfotografen. Den var ingen smala sussie direkt, även om soundtracket och skådespelarstaben var exakt den samma. Men visst, man behöver inte ändra på ett vinnande koncept, den var helt okej. Men biosalongen var inte riktigt okej. 30 platser. Det känndes som en halvsunkig replokal. Och ändå var vi ensamma i hela salen. Fan, man kankse skulle skaffa sig en sambo som man faktiskt var ihop/låg med. Då skulle det ha varit värt det...

vi sörjer det liv du aldrig fick.

Ibland vaknar man med en konstig känsla i magen. Man försöker komma på vad som är fel, men somnar om. När man vaknar nästa gång finns känslan kvar. Det är någonting med den här dagen.

Jag vaknade alltså och hade glömt nått viktigt. Hade jag haft en kalender hade jag sett efter, men ändå inte hittat nått. Så jag kollade mailen, men nej, inga jobbintervjuer eller inlämningsuppgifter. Lagar frukost, kollar facebook, duschar och tittar på när sambon kommer hem på lunchen och äter, lunch. Allting går lite, lite långsammare än vanligt, men jag vet inte varför.

Tar upp mobilen och har ett missat samtal. Ett okänt nummer. Oslobrorsan har ingen telefon. Han ringer alltid från okänt nummer. Det är den 17de november idag. På dagen 5 år sen en nära väns lillasyster dog.

Fram till den dagen var det det värsta jag varit med om. Jag kunde inte trösta, en familj hade förlorat en dotter, och jag kunde inte göra nånting. Man tror att värre än såhär blir det inte. Men det blir det. Inte för den familjen, men folk kommer alltid att dö.

Såhär på årsdagar kommer allting tillbaka. Jag har gråtit tusen tårar idag, för hans skull, för hennes skull. För att hon aldrig fick se hans dotter.

Men det är inte bara sorgen för henne som kommer tillbaka. Utan all jävla sorg överallt. När jag förlorade en kärlek, någon som faktiskt betydde någonting för mig och inte bara för folk i min närhet. Hur ont det gör att begrava någon som man tagit för givet alltid ska finnas vid ens sida.Hur rädd man blir när den psykiska smärtan är så påtaglig att det faktiskt gör fysiskt ont. Hur rädd man är att man själv ska dö, för att trycket över bröstet är för starkt.

Eller sorgen när min pojkvän och mina vänner förlorade sina två bästa vänner i februari, och aldrig riktigt blev sig själva igen. Man gråter för alla bortgångar i hela jävla världen och det tar aldrig slut.

Så ibland upptäcker man att det spelar ingen roll hur mycket jag älskar musik. Det spelar ingen roll att jag har sagt att jag kan hitta musik som passar alla tillfällen och att jag alltid föredrar musik framför tystnad. Idag stänger jag av. Jag tänker dra täcket över huvudet. Jag vill inte lyssna på folk som sjunger att det kommer att bli bra, för jag vet så väl att det inte blir bra. Det kanske blir bättre, men det blir fan aldrig bra igen.

föresten!

Det är lätt att glömma bort hur bra Maud Lindström egentligen är. Gör inte det! Denna geniala vers kommer från skivan Stategivisor för kärlekskritiker och låten med samma namn:

Om ditt skötes våta träsk har blivit snustorr ökenmark
och du glömt bort hur man stavar till potens
Minns att tvåsam är förgänglig, minns att ensam står du stark
Brända barn minns väl hur heta kroppar bränns
Minns att sex kan va beroendeframkallande som knark
och minns att inget botar kärleksabstinens
Du blir tillfredsställd, men sällan sviken av masturbation
Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion

July morning

Gjorde ett nytt försök idag, för att leta upp den där skivbutiken jag pratade om. Jag hittade den! Den ligger inte alls långt från min apbur och heter July morning. Eftersom det är söndag är det stängt, men jag stod och tryckte näsan mot skyltfönstret ett bra tag och det känns.... alldeles perfekt för mig.

Som jag nämnde igår är jag otäckt pank. Men jag hittade en back med öl som ska pantas, så jag överlever månaden ut och kan med gott samvete köpa skivor på nästa. Som julklappar till mig själv. Jag ska ju faktiskt flytta ihop med min vinylsamling igen och den är inte hälften så häftig som den låter. Så jag har gjort mig förtjänt av lite nyinköpt.

Grattis.

Igår var föresten en dag att fira. Bloggen fyllde ett år. Dessutom var det fredagen den 13. Grattis!

Hade jag varit rik hade jag firat med att köpa lite skivor, men jag är inte rik. Jag är pank. Eller, ännu värre, jag är pankast. Visst, jag har potatis så det räcker till nästa csn, och jag ska på jobbintrevju på onsdag, så i framtiden kanske jag kommer ha pengar kvar den 25e. Men kattmaten är slut, och toapappret. Katten kommer alltså få äta potatis och jag kommer få torka mig med DNs kultussidor.

Jag träffar en kändis nr.2

De bästa kvällarna är alltid de som inte blir som man tänkt sig. Igår var det tänkt att jag och vinsprängarn skulle till Sylvia och lyssna på elektronisk musik och ragga på killar i randiga tröjor och stora glasögon. Det blev inte som vi tänkt oss. När vi kommer dit verkar alla vara på väg därifrån och inga glasögon så långt ögat når...

Så efter ett par gin och tonic ramlar vi istället in på Raw, där Idde shults står och är snygg och sjunger Hanging on the telephone. Vi har ingen aning om varför men stället är packat med välbevarade 40-plus, snygga rockkillar och lite för fulla rocktanter. En bra kväll med andra ord.

Idde har varit lite av en barndomshjälte för mig, i flera omgångar. Det började med Fiskarna som var i havet och att dom inte ringde upp på morgonen, och senare blev hon en del av mitt liv när jag upptäcke Winnerbäck och hans hov. Så för mig var det en stor grej att hon blev en del av mitt tjejgäng när vi röjde dansgolvet och kom fram till att folk som pluggar design faktiskt är lite bättre än alla andra...

Så fort vinsprängarn behagat att skicka bilderna till mig ska jag posta Idde shults och mig med världens jag-har-träffat-en-kändis-leeende.

jag har vart vilse

Jag är en sån där människa som ofta får ideér. Jävligt smarta sådana också, ibland funkar det mindre bra och ibland funkar de asbra. Idag fick jag den briljanta ideén att gå ut och gå. Det kan tyckas enkelt och bra, men jag är en av dem som föddes utan lokalsinne. Och då menar jag inte att jag inte hittar så bra, jag menar att jag hittar inte alls. Jag kan inte skillnaden på höger och vänster och det tog mig tre veckor att hitta fram och tillbaka till skolan som ligger tre minuter bort.

Jag tyckte också att detta var ett bra tillfälle att lämna mobilen hemma, för att kunna koppla av lite. Man skulle förstå det ifall jag var nån jävligt viktig person vars mobil ringer hela tiden. Det är jag inte. Jag är bara väldigt korkad.

Den här stan är ganska praktisk för oss utan lokalsinne. Det sägs att det är omöjligt att gå vilse. Ån ringlar som ett u runt stan, och på andra sidan ligger järnvägen. Går man och stöter på det ena eller andra kan man alltså bara vända. Det var här jag gjorde mitt stora misstag. Jag gick över ån. Jag ska bara...tänkte jag och försökte komma ihåg hur jag gick. Höger, höger och sen vänster vid frisören.

Det är egentligen en smart teori, om man kan höger och vänster eller om man bor i en stad där det inte ligger tre frisörer i varje hörn. Iallafall, efter en halvtimme bland fina villor tänkte jag att det är dags att bege mig hemåt och gick i den riktning dit jag trodde att ån låg. Men det kom aldrig nån jävla å. Så jag gick lite till, och lite till och lite...

Ungefär här förstod jag att jag var vilse. Jävligt vilse till och med. Jag stannade upp och försökte lokalisera mig lite. Jag kollade runt, och till min stora lättnad såg jag tre stora fula höghus åt ena hållet och kunde utesluta den riktningen. En kvart senare står jag framför tre stora fula höghus och vill dö lite för att jag inte hittar hem. Det var som en otäck zoombiefilm, husen förföljde mig och i mitt huvud har dom onda tagit min trygghet, ån, och låst in den djupt nere i nån fängelsehåla. Det kan ha varit så att jag promenerat ända till Vilsta, men förmodligen inte.

Det allra värsta är att jag på vägen hittade en skivbutik. Kan ni förstå min lycka, en skivbutik! i stan där jag bor! Vi säljer, köper och byter vinyl stod det med stora, vackra, gröna bokstäver. Men den lyckan är nu förbytt mot sorg och en ilska mot mina gener, för jag kommer aldrig få sälja, köpa eller byta vinyl där. Jag har ingen aning om var det ligger.

att vara sambo vol.2

Höstdeppet har verkligen satt sina hårda, elaka klor i mig. Skolan går mer eller mindre åt helvete, katten bajsar blod och jag får inte ligga. Desutom är det kallt och mörkt hela jävla tiden.

Då är det faktiskt skönt att inte komma hem till en tom lägenhet. Disken är diskad och sambon ligger och sover i soffan. Tyvärr sover han eftersom vi har totalt motsatt dygnsrytm, och min lägenhet är pytteliten så att deppa sönder tillsammans med Doug Paisley och what about us? är inget alternativ.

Men jag gillar att var sambo. Jag gillar det så mycket att jag och vinsprängaren har gjort intresseanmälan på 5 - 6 stora lägenheter och mentalt flyttat ihop. Det ni.

Jag älskar att ha nått att se fram emot, tänk en lägenhet som faktiskt har plats för min vinylsamling och ett shysst ljudsystem! Vilka efterfester...

Att vara Sambo.

Det är lördag. Klockan är nu 10.31, och jag har varit uppe i tre timmar. Tvättstugan har varit full, och jag behövde tvätta. Då får man helt enkelt ta de tider som finns. Anledningen till att det var extra viktigt att tvätta just idag är för att jag ska få en inneboende. Det känndes som en shysst grej att göra, att tvätta alla handdukar innan man ska dela på dem.

Jag är lite orolig om jag ska vara ärlig. Det är mitt ex/"bästa vän" som ska bo här ett par veckor. Sure, vi älskar varandra, men vi är nog precis så dysfunktionella som vi ser ut och låter.

Hela mitt liv har jag trott att jag varit en sån som måste ha människor runt omkring mig. Jag har alltid varit den som dragit ihop grejer för att slippa vara själv, och fram tills för två, tre månader sen hade jag aldrig bott ensam. Första tiden här var egentligen ett rent helvete, jag ville bara döda mej själv lite grann hela tiden för jag var så trött på mitt sällskap.

Men nu har jag vant mig och blivit bra kompis med mig själv. Jag tycker om att vara själv, lyssna på den musik jag vill, äta den mat jag vill och sova så länge och ofta jag vill. Men nu ska jag alltså dela mina 24 kvadrat med en Sambo.

Visst, jag har haft folk här innan. Italien hade egen tandborste och nyckel hit utan att jag behövde döda honom en enda gång. Men det är skilldnad på nån som lagar mat och ligger med en och någon som bara tar plats ( visst, han har inte ens kommit än, men i mitt huvud bråkar vi redan om toasitsar och disk. ) .

Men det värsta med att ha någon boendes i sin lägenhet är musiken. Man är två som måste komma överens om vad som ska lyssnas på. Man måste kompromissa och lyssna på skräp. Eller ännu värre, man får inte lyssna på sitt eget skräp. Jag har aldrig träffat någon som fullt ut accepterat min musiksmak, och det är jag glad för. För den är bara okej på mig, skulle nån annan komma hit och vilja spela 80-talsnostalgi eller svenk prettopop skulle det inte ta lång tid innan jag slängde ut dem.

Sylvia.

Igår bestämde jag och mitt gäng oss för att vara lite kulturella. Stan här är bokstavligen tapetserad med posters som promotade urpremiären av Sylvia Talkshow. Så vi hällde vin på mina väggar och gick över ån.

Sylvia är ett Café, fast med fulla rättigheter, som tydligen annordnar lite roliga grejer då och då. Vanligtvis jazzkvällar eller stand up, iallafall som jag fattar det. Men igår var det dags för ett nytt koncept, Talkshow. Inbjudna gäster och dragplåster var Maria Wetterstrand och Janne Schaffer. Det som lockade mig mest var egentligen kombinationen av de båda, men de hade inte så mycket att göra med varandra egentligen, mer än att de satt i samma soffa.

Tyvärr kom vi lite för sent. Eftersom mitt sällskap hällde tre liter vin på mina nytapetserade, vita väggar, var vi tvungna att stanna och städa lite. Det resulterade i att vi missade större delen av första akten, som var tilldelad Wetterstrand. Men vi han iallafall se henne lösa Rubiks kub på 2 minuter, vilket var tillräckligt underhållande för mig som om sanningen ska fram hade varit för full för att lyssna på politik ändå.

Schaffer däremot såg vi. Den mannen har otroligt mycket minnen, och jag stod alldeles hänförd med tungan utanför munnen, flåsandes som en hund och önskade att jag var född ett par årtionden tidigare. Han berättade om när han bodde i nått kollektiv i Stockholm med självaste Bob Marley, sovandes på en madrass i pannrummet, om hur det var att arbeta med Abba, ToTo och Gärdestad. Och givetvis, Lasse Åberg. Sen spelade han Gitarr, och det var minst lika underhållande som att se honom tugga sönder sin egen tunga.

Det verkar som att besöksantalet på den här sidan växer fortare än vanligt de här dagarna. Man kan tolka det på två sätt.

1. Ni gillar min jävligt grymma stil. Alla älskar mig och jag är bäst.

2. Jag är som hon den där tjejen som står och filmar sig själv när hon säger mhm, asså, mm! i sex minuter. Ingen tar henne på allvar, men alla läser hennes blogg för att det är rent hypnotiserande, och man måste liksom bara ha mer.

Iallafall tycker jag att det är skitkul, mitt ego blir större och jag tar det häringa uppbrottet ( som förhoppningvis inte är så himla definitivt som jag trott ) lite lättare.

Nu ska jag sova, men imorgon lovar jag att tala om för er hur bra min barndomsidol Janne Schaffer var ikväll, och hur glad jag är att jag inte injicerar heroin. Och kanske, kanske lägga ut en bild på hur mina nytapetserade väggar ser ut efter att en av mina kära Etuna systrar sprängde en låda rödvin mot dem. Godnatt.

Ever fallen in love..

Jag tror att alla ( eller så är det kanske bara jag ) har en textrad ur en låt, en dikt eller bara nått litet textstycke som liksom återkommer i ens liv. Några ord som träffar en då och då och man är övertygad om att det här, det är skrivet just för mig. ( Okej, vid närmare eftertanke, det kanske inte gäller riktigt alla, men någon känner säkert igen sig. ) För mig stämmer en bit ur Ever fallen in love med buzzcocks skrämmande ofta in på mig och mina relationer.

And if I start a commotion, I run the risk of losing you,

And that's worse.

Och nu startade jag väl någon typ av commotion igår. Killar har uppenbarligen problem med krav och definitioner. Eller, jag dras till knarkare och massmördare så jag får ju uppenbarligen skylla mig själv. Bara sedan jag började vräka ut mitt privatliv här ( fast jag hela tiden påstår att det inte är sant ) har jag delat med mig av ett antal kraschade kärleksförhållande, ett av dem är föresten en direkt bidragande orsak att jag hamnade här från början. Men! Den här gången är det annorlunda. Senast jag gick omkring och lipade i regnet delade jag med mig av mina bästa göra-slut låtar. Vad man ska lyssna på för att slippa tvingas sminka om sig fem gånger på en halvtimme, det ska jag inte göra nu.

För idag har jag lyckats jävligt bra. Jag mår bra, jag lipar inte. Jag har lyssnat på de sorgligaste Håkanlåtarna, grämt mig lite för att ingen någonsin kommer skriva Utan dina andetag till mig, bara för att testa mig själv. Och jag mår ändå fortfarande bra! Jag somnade gott inatt, jag vaknade på ett bra humör imorse, jag har tagit tag i mitt liv och känner mig inte lämnad, bara oberoende och fri.

Så för att detta ska handla så lite som möjligt om mitt privatliv så tänkte jag komma med ett musiktips. Lyssna på Preacher/songwriter med Isolation years. Eller se Smala Sussie,bli kär i både Ulf Malmros och hans sountrack. Jag lovar att efter det, kommer du ha minst tre nya favoritartister. Dem kanske inte varar mer än en vecka, men de kommer vara en bra vecka.

Tåström

Since jag inte har råd med min tilltänka tatuering, som ligger så fint som en skiss i min byrålåda har jag kommit på vad som ska bli mitt nästa projekt. Thåström! tå-ström.

... det fastnade i ditt hår.

Jag är hemma igen. Hemma som i min lägenhet, hos min katt, med min mat i kylen. Veckan i Jönköping har varit händelserik och jag har träffat gamla vänner, kanske inte riktigt så många som planerat, med det är snart jul. Det var skönt att komma bort, och ännu mer skönt att komma hem igen.

Med mig fick jag en skiva med en kvinna vid namn Carolina Wallin Perés. ( Tack, Tack, Tack )Skivan heter Pärlor åt svin och består av Kentcovers. Det blåser på månen, Klåparen och om du var här bland massa andra. Hon har en underbar, ljus, vacker röst och arrangemangen är jazziga och härligt höstmysiga. Favoriten hittills är Utan dina Andetag. Kanske delvis för att det är en av de vackraste kärleksförklaringarna som finns, och absolut Kents bästa låt.

Jag har egentligen aldrig varit ett Kentfan. Jag har alltid gillat dem, men för att få kalla sig ett Kentfan måste man uppfylla vissa kriterier. Att bo i eskilstuna och enbart äga boxen räknas nog inte riktigt. Det krävs mycket mer än så, och jag vill inte gärna stöta mig med den converseklädda armén som marscherar på gatorna neranför mitt tak. Så jag avsäger mig den titeln.

För mig är det ett band som jag liksom glömmer bort då och då. När någon frågar mig vad jag lyssnar på svarar jag sällan Kent, även om jag nyligen upptäckte ( i itunes räknesystem) att det är ett av de band jag lyssnar mest på. Och jag tror att Carolina kommer hamna ganska långt upp på den listan också...