torsdag 31 december 2009

nytt år.

Så var det dags för ännu ett nytt år. 2009 har gått fort, men är utan tvekan det mest händelserika året i mitt liv. Jag har varit arbetslös, haft jobb jag aldrig trodde jag skulle klara av, rest i Afrika och Italien och framför allt bytt min hemstad mot en ny, börjat studera och tagit ett steg närmre mina drömmar...

För mer eller mindre exakt ett år sedan satt jag och drack vin direkt ur flaska och lyssnade på Beatlesvinyl klockan sju på morgonen. Om det börjar så, kan det nog inte bli annat än ett bra år.

2009 var året då jag såg Bob Dylan. Och visst, det var värdelöst och jättetråkigt. Men ändå, det var Dylan, och det går inte komma ifrån att det är stort.

Men för min del var det största ögonblicket när jag för andra gången (första också, för den delen ) i mitt liv fick se Joakim Thåström live, och höra die Mauer och Var e vargen. Det var gåshud som räckte ungefär hur länge du vill.

Sommaren började med gråt och vad jag trodde var ett krossat hjärta, men slutade med obefintlig lycka och ett hjärta som är så jävla mycket bättre än vad man kan tro. Way out west var otroligt bra och bjöd på Glasvegas och Robyn som höjdpunkter Och om det var sommarens topp var Hultsfred dalen, dit kom jag bara för att bli full, kräkas och åka hem. Dessutom var 2009 året jag blev dissad av Sveriges sexigaste man Anders Wendin... och det tänker jag komma ihåg.

tisdag 29 december 2009

1984



bilden kommer från gibson.com

Det bästa som finns.

Jag brukar ofta påstå att saker är det bästa jag vet. Det är en lögn, jag har en tendens att överdriva ibland ( läs ungefär jämt ). Vad jag menar är egentligen jag tycker väldigt mycket om. Förutom just nu då, för detta är på allvar det bästa jag vet.

Jag har låst in mig på vad som brukade vara technobrorsans rum. Idag består rummet av en soffa, ett bord, en fåtölj och en hylla med vad min mamma brukar kalla skräp. Ordet skräp är i och för sig ganska relativt, eftersom det i själva verket är fyra backar vinylskivor och lite udda förstärkare, högtalare och en miljon underbara sladdar.

Jag har med pappas hjälp fått liv i min underbara, underbara vinylspelare och har ägnat de senaste timmarna att gå igenom ovan nämnda skivbackar för att " ta va fan jag vill". Målet är att lyssna igenom allt, på riktigt. Skivorna kommer nämligen från väldigt olika håll och har absolut ingen gemensam nämnare. Några är mina, några är pappas, några är mammas, några kommer från mormor och en hel del har min morbror plockat på sig i stockholmsförorter där han jobbat som sopgubbe. Jag har även ett svagt minne av att jag själv har köpt en del av dem på loppmarknader, enbart på grund av omslagen. Jag ville ha en hel vägg med coola lpomslag när jag var 12 och skulle få ommålat på min rum. Mamma vägrade.

Just nu lyssnar jag på 1984 med Van Halen och det är ett snyggt omslag.

måndag 28 december 2009

uppdatering

Idag fick jag lägga till tre skivor i min samling. Stone Roses, Tegan and Sara och Tokyo Police Club. Skivbutiken på Torpa var platsen där dessa tre plattor blev mina för 150 kronor, vilket är lagom för en studentjävlel som jag, även om jag hade hoppats på lite nya vinyler till min nya, fina, glänsande numarkspelare som jag fick av technobrorsan i julklapp.

Jag har sett skyltarna varje gång jag åkt igenom stan, och blir alltid så glad när folk vågar satsa lite för att tillfredsställa nördar som mig och mina vänner.

Jag köpte dessutom Radioheads Ok Computer på vinyl från Bengans som kommer ligga och vänta på mig i min lägenhet när jag kommer hem i Januari. Det är vad man skulle kunna kalla lycka.

söndag 27 december 2009

hemlängtan...

Nu har julen sjunkit in, klapparna är öppnade, julmaten uppäten och juldagen avklarad. Har hunnit säga hej till de allra flesta gamla vänner och känner att Jönköping faktiskt är helt okej ändå. För de senaste dagarna har jag upptäck en sida av livet jag verkligen verkligen saknar hemma i Eskilstuna.

Det skulle kunna delas upp i tre delar vad av två lämpar sig för detta forum ( jag hade alltså kunnat skriva två delar, men jag vill så gärna tala om att jag inte är så jävla töntig som jag ser ut och berättar allt här på bloggen. Jag har alltså ett privatliv.).

Det första är kebabsåsen. Jag har alltid tyckt att det är ganska nördigt och lite överdrivet att bry sig om en sån banal sak som en sås. Men nu har jag äntligen förstått, det handlar om en hel fyllematskultur. Jag dör lite inombords varje gång jag står på torget i skittuna och äter mosrulle från grillen efter ännu en kväll på Harrys. Jag hatar det! Jag vill ha pizzerior som är öppna längre än krogarna. Jag vill ha pizzerior där man springer på gamla vänner och känner sig som en del av nånting. En del av en stad som vet vad kroppen behöver efter en lite för lång bongokväll.

Det andra är att vakna upp dagen efter av att killar i skägg pratar vinyl som tydligen ska spelas på 16 varv, eller diskuterar högljutt om vin på italienska och franska. Varför består aldrig efterfester hemma av gitarrkillar och white stripes eller Manu Chao? Jag kommer sakna att sitta uppe till klockan sju och titta på fallna ( läs däckade ) kamrater när de sista tappra hemvändarna sjunger mer eller mindre falskt till radioheads creep.

onsdag 23 december 2009

uppesittarkväll

Idag försökte jag vara en god dotter. mor och far har bänkat sig framför uppesittarbingo och eftersom jag inte är hemma i småland så ofta tänkte jag vara social och göra dem sällskap. Det är ju trots allt bara dan före dopparedan en gång om året.

Det gick bra först, jag skrattade lite när reportern i Egypten drog dåliga skämt och kände att det här Sofie, det klarar du! Sen började Alcasar sjunga last Christmas, ni vet den där whamlåten som egentligen är en av de mindre asdåliga jullåtarna. För det finns bara en sak jag hatar mer än dåliga jullåtar och det är ännu sämre covers på jullåtar. Så jag satte mig här istället. God jul!

tisdag 22 december 2009

fy fan

Okej, jag vet att ni har undrat, vilken är egentligen Sveriges värsta stad. Jag har svaret. Sitter just nu i Mariestad. Fråga mig inte hur jag hamnade här, jag har rest sen klockan nio imorse och har fortfarande en lång väg kvar.

Jag sitter i nått som jag antar att byborna här skulle vilka kalla väntsal, men uppenbarligen fungerar den mest som härbärge och toalett. Det luktar illa och jag har inte sett en enda vettig person på min dryga timme här.


Till höger om mig sitter tre alkisar och sover, deras doft passar bra ihop med blandningen urin, gammal sprit. Utanför dörren står ett gäng 13-åriga fjortisar vid namn Sabina R, sabina K och Jimmy. Dom hatar tydligen emosar, vilket de glatt skriker ut var tredje minut. Jag lovar att de bloggade när de gick hemifrån imorse. Dagens outfit: illasittande Gina Tricot jeans ( eller, de lär inte finnas ett gina här, så det är nog ännu värre ) Trasiga Uggs, och sveamössor. Det är som en flashback direkt till Högstadiet.

Dessutom sitter det en grabb i 27-års åldern och spelar hiphop i mobilen, utan hörlurar så att alla som vill kan ta del av skiten. Dom och alla som inte vill höra också för den delen.

Jag vill hem!
Jag vill hem!

måndag 21 december 2009

... t-shirt utan själ.





Den här fick jag i ett mail idag, från min bästa kompis Bengan. Jag vill egentligen bara säga att jag inte tänker köpa den, trots att jag är rik eftersom jag fick 6000 av skivbolaget idag ( så jävla välkommet att jag grät en skvätt och betalade tvlicensen utan ångest ) . Nej, den här tröjan är ful och alldeles utan kärlek. Tacka vet jag gamla hederliga .Com och 2006. Fan, jag saknar att vara ett winnerbäckfan ändå, jag var lycklig på den tiden ( och ganska ful ). Jag kommer alltid bli sjukligt nostalgisk när jag kollar på bilder från gamla festivaler. Och jag saknar mitt hår, tänk att vara på festival utan tillgång till dusch och ändå få det sådär jävla lockigt.

söndag 20 december 2009

snälla tomten..

För nått år sen deklarerade min mor att hon har slutat köpa skivor till mig, och att jag därför inte längre är tillåten att önska mig några när släkten ringer för att höra vad jag vill ha av tomten. Detta är otroligt sorgligt, och ganska korkat. eftersom det uppebarligen är helt okej att önska sig böcker, filmer eller pengar att köpa skivor för. Iallafall, idag tänkte jag dela med mig av min imaginära skivönskelista :

De första tre är skivor jag inte hunnit köpa/som inte släppts än.

1. Pärlor och svin - Carolina Wallin Peréz
2. New african sports soul café - Daniel Gilbert
3. Säg ingenting till mig - Melissa Horn

Sen finns det skivor som jag helt enkelt bara saknar av en eller annan anledning, ( oftast den sjukt sorgliga anledningen att jag laddade ner musiken och la pengarna på andra album/mat). Det finns givetvis en miljon album som jag inte äger, med de här är de som fattas mig mest.

1. Lars Winnerbäck - Solen i ögonen.
2. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
3. Lars Demian - Elvis, jesus och jag
4. The smiths - The queen is dead. Givetvis på LP
5. Radiohead - Ok Computer
6. Marit Bergman - Baby dry your eyes
7. The sounds - Dying to say this to you
8. Cobra Carlie - Jag kommer tappa det.
9. Lars Winnerbäck - stort liv
10. Lykke Li - Youth novells

fredag 18 december 2009

Sista kvällen i Eskilstuna...

är det egentligen inte ikväll, men förmodligen den roligaste på ... ungefär jämt. Folk här uppe börjar droppa av för att fira jul i sina respektive hemstäder. Men först ska vi fira att det är fredag.

Om en timme blir jag hämtad av en limousine som ska ta mig och vinsprängarn till en fotostudio där vi ska bli sminkade och fotade innan jag ska ut i det otroligt heta nattlivet i den där här skitstan. Jag är egentligen inte så tjejig av mig, men eftersom jag köpte jordens ungefär snyggaste klänning innan skottlandsresan ser jag fram emot att få bli fotograferad av ett proffs, lite som balen all over again.

Sen ska jag ta med mig två grabbar till Raw, för att gå på U2-kväll. Jag bestämmde mig för att gå när dialekten här uppe gjorde det svårt för mig att förstå, och jag helt enkelt trodde att det var youtube-kväll som jag köpte biljetter till. Men det här blir nog också kul. Jag kommer vara snygg, som sagt.

torsdag 17 december 2009

Någonting märkligt har hänt. Jag tror aldrig det har hänt innan, och om det har det så har jag glömt det vilket bara stärker min tes ytterligare.

Jag har för första gången i mitt liv träffat någon som jag kan disskutera musik i flera timmar med, utan att hitta en enda gemensam nämnare. Det tog till tredje dejten innan vi kunde enas om att grabben i fråga faktiskt ägde Cardigans första album, och att jag egentligen tycker att Opeth är helt okej.

Detta är både skrämmande och jävligt intresant. Jag kommer upptäcka sjukt mycket musik som jag inte hade en aning om, och jag kommer ( förhoppningsvis ) kunna frälsa ytterligare ett thåströmfan. Frågan är bara hur länge man tycker att killar som gillar metal ( alltså den sortens metal där Opeth är "det lugnaste jag lyssnar på" ) är charmiga?

tisdag 15 december 2009

Liveblogg!

På www.studentjavlar.se pågår just nu liveblogg. Missa inte min roadtrip med asbra skitmusik.

måndag 14 december 2009

Svt

Svt är fan bäst. Kom hem igår efter en alldeles, alldeles perfekt helg i skottland hos min älskade Becca tillsammans med vinsprängarn och Agnes . Vi har druckit wiskey och träffat Italienare som gillar cccp och Modena city ramblers.

Iallafall, när jag kommer hem slår jag på tvn och slökollar på reprisen av På spåret. Jag älskar På spåret. Anderas Carlsson gjorde ett medley på Oasis och the smiths bland annat. Jag hade glömt bort hur bra det kan vara ibland, och man borde lyssna så mycket mer på brittisk musik överhuvudtaget.


Det här är egentligen en av mina favoritlåtar. Det är bra, helt enkelt.

tisdag 8 december 2009

inspiration

Jag ser mig själv som väldigt musikintreserad, och i en hel del fall också ganska musikaliskt allmänbildad. Vissa perioder ägnar jag större delen av mina vakna dygn att lyssna på musik, läsa biografier, porrsurfa på merchsajter och lusläsa Spin, sonic och Mojo. Jag älskar att upptäcka nya genrer och artister. Att ha koll.

Just nu är inte en sån period. Just nu är min smak så jävla tråkig och jag får hjärnsläpp när www.studentjavlar.se ber mig komma med tips. Det märks ju delvis här, meningen är att jag ska kunna hitta nya spännande artister att dela med mig av. Det gör jag inte.

Det som krävs då är någon som inspirerar dig, utmanar din kunskap och förmåga att hitta passande musik till personer eller tillfällen. En vän, eller bekant, från förr tog kontakt lite random idag. Det visade sig att han håller på att förföra en italiensk kvinna, och jag som för inte så längesen blivit förförd av en italiensk man hade mängder av italiensk kärleksmusik på lager. Vi satt och diskutera lite fram och tillbaka och efter ett tag sitter jag och lyssnar på Einsturzende Neubauten. Det är gitarristen från Nick Cave and the bad seeds, Blixa Bargelds band som började spela för hundra år sen ( alltså 1980 ) men som tydligen fortfarande existerar. Det är tysk industrimusik med hemmagjorda instrument som stenar och skrot. Jävligt spännande och inspirerande ska jag tala om.

söndag 6 december 2009

Nostalgitrippar






"You're a sex bomb love machine
69 shots o' gasoline
You're a piece of good 'ol fashion
Second to none you're the main attraction
Sirens screaming lights are flashin'
A burst of ragin' passion
Yer the cutest sweet i've ever seen
Yer my lady queen obscene"



Ibland hittar man oväntade saker på oväntade platser. Imorse hittade jag någonting som såg ut som en gulnat brev. Ett ihopvikt gammalt a4 ur ett kollegeblock låg under min soffa. Jag har ingen aning om hur det hamnade där, men det gjorde min dag.

Det var en låtlista daterad 4/11 2005 som jag fick av min barndomsbästis Sofia. Den låg ihopvikt i ett cdfodral tillsammans med en skiva som jag var tvungen att leta upp, Crashdiet - Rest in sleeze.

Jag hade en sån period ett tag där, 2005, och var såhär snygg en kväll när vi drack alldeles för mycket hemagjort vin som vi snott av ovan nämnda bästis och hennes systers föräldrar, och blev utslängda från klubblokalen.

Jag har lyssnat på skivan hela dagen, och ja, jag tycker fortfarande om den. Det är lite sorgligt att han gick och dödade sig själv innan de fick göra några fler plattor.

lördag 5 december 2009

Tack vännen.

Sitter här ensam i min lilla lägenhet i skittuna med en bakfylla som inte riktigt vill ge med sig. Gårdagen var ovanligt trevlig för att ha tillbringats den här i stan. Jag visade en grabb både Sylvia och macbeth. Det senare bjöd på ett rockabillyband vid namn Flat foot. Ett roligt band på ett trevlig ställe där vi två var minst 20 år yngre än alla andra.

Höjdpunken idag har varit ett samtal från Herr Winnerbäck. Jag vet att vi har gjort slut och jag håller på att gå vidare, men jag blev så glad när han sjöng Varning för ras för mig. Tack vännen!

tisdag 1 december 2009

The breakup.

Idag hände en märklig sak. Jag skulle boka in ett möte med studentjävlarna, för det skulle intervjuas och fotas. Men ingen förutom jag kunde komma. Det är givetvis inget märkligt med det i sig, jag har för mycket fritid och borde inte bli förvånad över att folk i min närhet har ett liv. Det konstiga var att alla tre skulle se Lars Winnerbäck i Västerås . Utan mig.

Det här är första gången jag inte tänker se Lasse på en turne sedan 2005. Jag upptäckte alldeles nyligen att nu har jag verkligen kommit över honom. Det är lite som Winnerbäck själv sa ( jag tror det var i boken som följde med efter nattens bränder ) Jag träffade en kvinna, blev kär och vips så kom jag över henne tio år senare.

Okej, han kankse inte sa exakt så, men det var iallafall det han menade. Så nu går jag vidare med mitt liv. Den 14 augusti 2005 såg jag Lars winnebäck för första gången, och nu blir det nog inga fler. Det blir ändå aldrig så bra som den där magiska kvällen när jag var 15 och nyfrälst.

3 a.m

Det finns en skiva som återkommer till mig ibland. Oftast är det nätter när jag inte kan sova, som denna.

Jag skulle vilja slå in den i röda snören och skicka den till några gamla kärlekar och pojkvänner.
Det finns två -tre personer som jag spenderat mängder av nätter som denna med. Men jag glömde alltid den här, och jag vet att de skulle ha gillat den...

Det är nått visst med nätter, musik låter alltid så annorlunda. Jag skulle så gärna vilja dricka vin direkt ur flaskan och lyssna på vinylskivor ikväll. Med någon som jag inte känner än. Dela en musiksmak, få höra nya favoriter och upptäcka att någon annan fungerar ungefär som jag. Disskutera musik och skivor som om dom faktiskt var så jävla viktiga som det känns.


"I'd write it down but I can't concentrate/Words won't obey they do as they please/And all I am left with are these... "

Det är en av de första skivorna jag ägde med Elvis Costello, when I was cruel som spökar hos mig inatt. Inte den bästa, inte alls, men den är... min.

söndag 29 november 2009

dubbla uppdrag.

Numera är jag inte bara ljudligt. Jag har sålt min själ, och blivit en dubbelbloggare. Jag är en av fyra Studentjävlar på www.studentjavlar.blogspot.com. Det kommer bli bra...

första advent

Damn jag är bra när jag är full. Vaknade imorse ( läs för en kvart sen ) och kom på att just det ja, de är ju första advent. Och någon ( läs mitt fulla jag ) har pyntat. Det står god jul med glitterfärg på mina skåspluckor och adventsljusstaken är pyntat med röda godisar. Det var som att vakna upp och inse att det finns tomtenissar ändå...

Så idag ska jag lyssna på julmusik. Den bra sorten. Och nej, jag har inte skaffat Dylans julskiva, och jag tänker inte göra det heller. Den mannen stal för mycket pengar, tålamod och lycka från mig i vintras. Jag ska lyssna på glasvegas och Hives.

fredag 27 november 2009

Bengans alltså...

Förutom hyra tror jag att bengans är de som får mest av mina pengar. De och Willys.

Idag betalade jag thåströmboxen, som var magnifik. Man skulle ju kunna tycka att jag är en aning korkad som köper en samlingplatta med en artist där jag redan äger de skivor som summeras Det är jag inte. För:

1. Skivor är vackra och underbara och dom gör mig lycklig.
2. Bra artister vet precis hur man kramar pengar ur sånna som mig. Man slänger med ordet bonus, limiterad, outgivet, signerad eller what ever. Så blir det värt.

Den här gången fick ( få kan låta gratis men det är dyrt, jävligt dyrt. Men värt ) man en bonuscd. En vacker sådan vid namn kompost. Med 13 outgivna låtar, nya versioner av personliga favoriter som över gränsen, keops pyramid och ...som eld. Och en livedvd. Allting har vart så bra som det kan den här helgen. Sen blev man stulen på konfekten idag när man trodde man skulle få se thåström bli intervjuad på tv, i skavlan. Det fick man inte.

Åter till Bengans. Jag har beställt thåströmboken och funderar på att boka Daniel Gilberts soloprojekt. Jag kommer bli pank...

Damn!

Jag satt just och skrev ett väldigt bra inlägg om hur bra Thåström var på nya plattan. Men de försvann för mitt internet är cp.

Just de! nån som vill ha ett cpinternet? Bara hämta, 200 i månaden i fem år till. Det fungerar inte så bra, men det är rosa.

Iallafall, jag återkommer efter min promenad med alla fina adjektiv.

tisdag 24 november 2009

lilla julafton

... äger rum imorgon. Riktiga julafton är om en månad men imorgon kommer det ligga en skiva i mitt postfack!

Den dyra versionen med en dvd! Jag kommer få uppdatera min mineisbigger och lyssna på thåström hela dagen! Dessutom kommer csn. My god det kommer bli en bra dag!

måndag 23 november 2009

Vafan!

Jag spenderar mycket av mitt liv på facebook. Jag är en av de där som alltid är inloggade, iallafall så ofta mitt internet fungerar. Jag älskar att hata mina "vänner" som gör onödiga statusuppdateringar, spelar maffiawars och föder upp låtsaskycklingar. Det är underhållande, men det finns en grej jag inte pallar.

Folk ska hela tiden klaga på reklamen i spotify. Alltid är det någon som ska skjuta huvudet av Daniel Lindström, Darin eller någon annan idolkändis, och missförstå mig rätt, skjut dom gärna. Det är inte det som är problemet. Det är gnället jag inte står ut med.

Jag menar, vad kostar det? 100 spänn i månaden? Det är en dyr pizza, två öl på krogen eller en onödig taxiresa från torpa till bongo ( Eskilstunabor, jämför typ 46an --->Raw, är ni nånannanstans ifrån är de en taxiresa som varar i 4-5 minuter) så snälla, sluta gnäll för helvete!

Kändismoment 2 i skittuna

Okej, jag bjuder på detta. Det är sent och ja, jag är nog inte guds vackraste barn. Men jag träffade min barndomsidol så jag måste, måste få posta den här bilden.

söndag 22 november 2009

Förlåt-

Jag kan inte hjälpa att texten blev centrerad, eller att jag inte kunde styckeindela. Det är tv4s fel!!

Hur hamnade jag här?!

Varför plågar jag mig själv? varför gör jag såhär?! jag vet att jag kommer må dåligt i flera dagar efteråt. Är det för att jag är lat? Eller är det för att jag innerst inne inte hatar idol på riktigt? Hemska tanke!
( nu ska jag se om jag kan förmedla ett ansiktsuttryck i text. Sätt tungan under framläppen, tigerjakt style, himla med ögonen och skaka lite på huvudet )
" My life would suck without you"
Ah, men mitt liv fungerade alldeles utmärkt tills jag satte på tv i morse.
Och ändå stänger jag inte av...
Jag gör det inte ens för sällskapets skull, jag är alldeles ensam.
Jag tror att de arbetar med professionell hjärntvättning, de där läskiga gubbarna på TV 4.

lördag 21 november 2009

Lördagkväll

Sitter här, en lördagkväll, och försöker plugga. Jag har två pågående projekt, ett om ncf-teknik och ett om sophantering. Det går inge bra... det var längesen jag var såhär otroligt oinspirerad.

Iallafall, igår snubblade jag över ett youtubeklipp hos en klasskompis ( det är intressant, eller kanske bara väldigt logiskt att 90 procent av mina textdesignkursare har en mer eller mindre läsvärd blogg ) och sen var jag fast.

Klippet visade en Italiensk kompositör vid namn Ludovico Einaudi. Jag blev alldeles varm, det är så vackert och genomtänkt. Det är precis sån musik jag letat efter, perfekt att ha som inspirationskälla när jag skriver, även om det uppenbarligen inte fungerade så bra just idag.

Efter att ha försökt imponera på Herr Italien, utan att lyckas, visar det sig att detta är mannen som gjort soundtracket till This is England ( jag borde verkligen ha kollsånt!! ) så därför spenderar jag kvällen med att dricka lite för gammalt rödvin och titta på mästerverket.

torsdag 19 november 2009

En promenad i en höstmörk stad

Jag har alldeles för mycket fritid. Jag går i skolan mellan 6 och 10 timmar i veckan. Sen är väl tanken att jag ska plugga de resterande 30 till 34. Det gör jag inte, och även om jag hade gjort det så hade jag haft mer fritid än när jag var arbetslös. Här behöver jag inte åka buss en timme för att komma nånstans, jag behöver bara gå ner för en trappa.

Så det blir mycket promenader eftersom pengarna verkar ta slut fortare än de kommer in på kontot. Och för inte så längesen hittade jag min bästa vän i en låda. Vi har saknat varandra, ipoden och jag.

Idag gick jag längst med ån ( funderade för ett kort ögonblick på att vika av, men höll mig i skinnet och hittade hem ) tillsammans med Cornelis son, Jack. Jack Vreswijk alltså. Hon kommer aldrig hem igen och lilla regn. Receptet på en väl spenderad dag behöver inte vara krångligare än så.

Och så vann ju hv idag. Jag har egentligen aldrig brytt mig, men dialekten blir grövre och lokalpatriotismen (?!) bara växer när man flyttar ifrån sin hemstad.

onsdag 18 november 2009

Eskilstuna by night.

Jadu, den här stan alltså. Jag får inte grepp om den. Den är ingen småstad. Det bor nästan lika många här som där jag kommer ifrån, runt 100 000-strecket alltså. Men ändå...

Idag skulle jag och sambon på bio. Ulf Malmros nya, bröllopsfotografen. Den var ingen smala sussie direkt, även om soundtracket och skådespelarstaben var exakt den samma. Men visst, man behöver inte ändra på ett vinnande koncept, den var helt okej. Men biosalongen var inte riktigt okej. 30 platser. Det känndes som en halvsunkig replokal. Och ändå var vi ensamma i hela salen. Fan, man kankse skulle skaffa sig en sambo som man faktiskt var ihop/låg med. Då skulle det ha varit värt det...

tisdag 17 november 2009

vi sörjer det liv du aldrig fick.

Ibland vaknar man med en konstig känsla i magen. Man försöker komma på vad som är fel, men somnar om. När man vaknar nästa gång finns känslan kvar. Det är någonting med den här dagen.

Jag vaknade alltså och hade glömt nått viktigt. Hade jag haft en kalender hade jag sett efter, men ändå inte hittat nått. Så jag kollade mailen, men nej, inga jobbintervjuer eller inlämningsuppgifter. Lagar frukost, kollar facebook, duschar och tittar på när sambon kommer hem på lunchen och äter, lunch. Allting går lite, lite långsammare än vanligt, men jag vet inte varför.

Tar upp mobilen och har ett missat samtal. Ett okänt nummer. Oslobrorsan har ingen telefon. Han ringer alltid från okänt nummer. Det är den 17de november idag. På dagen 5 år sen en nära väns lillasyster dog.

Fram till den dagen var det det värsta jag varit med om. Jag kunde inte trösta, en familj hade förlorat en dotter, och jag kunde inte göra nånting. Man tror att värre än såhär blir det inte. Men det blir det. Inte för den familjen, men folk kommer alltid att dö.

Såhär på årsdagar kommer allting tillbaka. Jag har gråtit tusen tårar idag, för hans skull, för hennes skull. För att hon aldrig fick se hans dotter.

Men det är inte bara sorgen för henne som kommer tillbaka. Utan all jävla sorg överallt. När jag förlorade en kärlek, någon som faktiskt betydde någonting för mig och inte bara för folk i min närhet. Hur ont det gör att begrava någon som man tagit för givet alltid ska finnas vid ens sida.Hur rädd man blir när den psykiska smärtan är så påtaglig att det faktiskt gör fysiskt ont. Hur rädd man är att man själv ska dö, för att trycket över bröstet är för starkt.

Eller sorgen när min pojkvän och mina vänner förlorade sina två bästa vänner i februari, och aldrig riktigt blev sig själva igen. Man gråter för alla bortgångar i hela jävla världen och det tar aldrig slut.

Så ibland upptäcker man att det spelar ingen roll hur mycket jag älskar musik. Det spelar ingen roll att jag har sagt att jag kan hitta musik som passar alla tillfällen och att jag alltid föredrar musik framför tystnad. Idag stänger jag av. Jag tänker dra täcket över huvudet. Jag vill inte lyssna på folk som sjunger att det kommer att bli bra, för jag vet så väl att det inte blir bra. Det kanske blir bättre, men det blir fan aldrig bra igen.

söndag 15 november 2009

föresten!

Det är lätt att glömma bort hur bra Maud Lindström egentligen är. Gör inte det! Denna geniala vers kommer från skivan Stategivisor för kärlekskritiker och låten med samma namn:


Om ditt skötes våta träsk har blivit snustorr ökenmark
och du glömt bort hur man stavar till potens
Minns att tvåsam är förgänglig, minns att ensam står du stark
Brända barn minns väl hur heta kroppar bränns
Minns att sex kan va beroendeframkallande som knark
och minns att inget botar kärleksabstinens
Du blir tillfredsställd, men sällan sviken av masturbation
Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion

July morning

Gjorde ett nytt försök idag, för att leta upp den där skivbutiken jag pratade om. Jag hittade den! Den ligger inte alls långt från min apbur och heter July morning. Eftersom det är söndag är det stängt, men jag stod och tryckte näsan mot skyltfönstret ett bra tag och det känns.... alldeles perfekt för mig.

Som jag nämnde igår är jag otäckt pank. Men jag hittade en back med öl som ska pantas, så jag överlever månaden ut och kan med gott samvete köpa skivor på nästa. Som julklappar till mig själv. Jag ska ju faktiskt flytta ihop med min vinylsamling igen och den är inte hälften så häftig som den låter. Så jag har gjort mig förtjänt av lite nyinköpt.

lördag 14 november 2009

Grattis.

Igår var föresten en dag att fira. Bloggen fyllde ett år. Dessutom var det fredagen den 13. Grattis!

Hade jag varit rik hade jag firat med att köpa lite skivor, men jag är inte rik. Jag är pank. Eller, ännu värre, jag är pankast. Visst, jag har potatis så det räcker till nästa csn, och jag ska på jobbintrevju på onsdag, så i framtiden kanske jag kommer ha pengar kvar den 25e. Men kattmaten är slut, och toapappret. Katten kommer alltså få äta potatis och jag kommer få torka mig med DNs kultussidor.

Jag träffar en kändis nr.2

De bästa kvällarna är alltid de som inte blir som man tänkt sig. Igår var det tänkt att jag och vinsprängarn skulle till Sylvia och lyssna på elektronisk musik och ragga på killar i randiga tröjor och stora glasögon. Det blev inte som vi tänkt oss. När vi kommer dit verkar alla vara på väg därifrån och inga glasögon så långt ögat når...

Så efter ett par gin och tonic ramlar vi istället in på Raw, där Idde shults står och är snygg och sjunger Hanging on the telephone. Vi har ingen aning om varför men stället är packat med välbevarade 40-plus, snygga rockkillar och lite för fulla rocktanter. En bra kväll med andra ord.

Idde har varit lite av en barndomshjälte för mig, i flera omgångar. Det började med Fiskarna som var i havet och att dom inte ringde upp på morgonen, och senare blev hon en del av mitt liv när jag upptäcke Winnerbäck och hans hov. Så för mig var det en stor grej att hon blev en del av mitt tjejgäng när vi röjde dansgolvet och kom fram till att folk som pluggar design faktiskt är lite bättre än alla andra...

Så fort vinsprängarn behagat att skicka bilderna till mig ska jag posta Idde shults och mig med världens jag-har-träffat-en-kändis-leeende.

tisdag 10 november 2009

jag har vart vilse

Jag är en sån där människa som ofta får ideér. Jävligt smarta sådana också, ibland funkar det mindre bra och ibland funkar de asbra. Idag fick jag den briljanta ideén att gå ut och gå. Det kan tyckas enkelt och bra, men jag är en av dem som föddes utan lokalsinne. Och då menar jag inte att jag inte hittar så bra, jag menar att jag hittar inte alls. Jag kan inte skillnaden på höger och vänster och det tog mig tre veckor att hitta fram och tillbaka till skolan som ligger tre minuter bort.

Jag tyckte också att detta var ett bra tillfälle att lämna mobilen hemma, för att kunna koppla av lite. Man skulle förstå det ifall jag var nån jävligt viktig person vars mobil ringer hela tiden. Det är jag inte. Jag är bara väldigt korkad.

Den här stan är ganska praktisk för oss utan lokalsinne. Det sägs att det är omöjligt att gå vilse. Ån ringlar som ett u runt stan, och på andra sidan ligger järnvägen. Går man och stöter på det ena eller andra kan man alltså bara vända. Det var här jag gjorde mitt stora misstag. Jag gick över ån. Jag ska bara...tänkte jag och försökte komma ihåg hur jag gick. Höger, höger och sen vänster vid frisören.

Det är egentligen en smart teori, om man kan höger och vänster eller om man bor i en stad där det inte ligger tre frisörer i varje hörn. Iallafall, efter en halvtimme bland fina villor tänkte jag att det är dags att bege mig hemåt och gick i den riktning dit jag trodde att ån låg. Men det kom aldrig nån jävla å. Så jag gick lite till, och lite till och lite...

Ungefär här förstod jag att jag var vilse. Jävligt vilse till och med. Jag stannade upp och försökte lokalisera mig lite. Jag kollade runt, och till min stora lättnad såg jag tre stora fula höghus åt ena hållet och kunde utesluta den riktningen. En kvart senare står jag framför tre stora fula höghus och vill dö lite för att jag inte hittar hem. Det var som en otäck zoombiefilm, husen förföljde mig och i mitt huvud har dom onda tagit min trygghet, ån, och låst in den djupt nere i nån fängelsehåla. Det kan ha varit så att jag promenerat ända till Vilsta, men förmodligen inte.

Det allra värsta är att jag på vägen hittade en skivbutik. Kan ni förstå min lycka, en skivbutik! i stan där jag bor! Vi säljer, köper och byter vinyl stod det med stora, vackra, gröna bokstäver. Men den lyckan är nu förbytt mot sorg och en ilska mot mina gener, för jag kommer aldrig få sälja, köpa eller byta vinyl där. Jag har ingen aning om var det ligger.

måndag 9 november 2009

att vara sambo vol.2

Höstdeppet har verkligen satt sina hårda, elaka klor i mig. Skolan går mer eller mindre åt helvete, katten bajsar blod och jag får inte ligga. Desutom är det kallt och mörkt hela jävla tiden.

Då är det faktiskt skönt att inte komma hem till en tom lägenhet. Disken är diskad och sambon ligger och sover i soffan. Tyvärr sover han eftersom vi har totalt motsatt dygnsrytm, och min lägenhet är pytteliten så att deppa sönder tillsammans med Doug Paisley och what about us? är inget alternativ.

Men jag gillar att var sambo. Jag gillar det så mycket att jag och vinsprängaren har gjort intresseanmälan på 5 - 6 stora lägenheter och mentalt flyttat ihop. Det ni.

Jag älskar att ha nått att se fram emot, tänk en lägenhet som faktiskt har plats för min vinylsamling och ett shysst ljudsystem! Vilka efterfester...

lördag 7 november 2009

Att vara Sambo.

Det är lördag. Klockan är nu 10.31, och jag har varit uppe i tre timmar. Tvättstugan har varit full, och jag behövde tvätta. Då får man helt enkelt ta de tider som finns. Anledningen till att det var extra viktigt att tvätta just idag är för att jag ska få en inneboende. Det känndes som en shysst grej att göra, att tvätta alla handdukar innan man ska dela på dem.

Jag är lite orolig om jag ska vara ärlig. Det är mitt ex/"bästa vän" som ska bo här ett par veckor. Sure, vi älskar varandra, men vi är nog precis så dysfunktionella som vi ser ut och låter.

Hela mitt liv har jag trott att jag varit en sån som måste ha människor runt omkring mig. Jag har alltid varit den som dragit ihop grejer för att slippa vara själv, och fram tills för två, tre månader sen hade jag aldrig bott ensam. Första tiden här var egentligen ett rent helvete, jag ville bara döda mej själv lite grann hela tiden för jag var så trött på mitt sällskap.

Men nu har jag vant mig och blivit bra kompis med mig själv. Jag tycker om att vara själv, lyssna på den musik jag vill, äta den mat jag vill och sova så länge och ofta jag vill. Men nu ska jag alltså dela mina 24 kvadrat med en Sambo.

Visst, jag har haft folk här innan. Italien hade egen tandborste och nyckel hit utan att jag behövde döda honom en enda gång. Men det är skilldnad på nån som lagar mat och ligger med en och någon som bara tar plats ( visst, han har inte ens kommit än, men i mitt huvud bråkar vi redan om toasitsar och disk. ) .

Men det värsta med att ha någon boendes i sin lägenhet är musiken. Man är två som måste komma överens om vad som ska lyssnas på. Man måste kompromissa och lyssna på skräp. Eller ännu värre, man får inte lyssna på sitt eget skräp. Jag har aldrig träffat någon som fullt ut accepterat min musiksmak, och det är jag glad för. För den är bara okej på mig, skulle nån annan komma hit och vilja spela 80-talsnostalgi eller svenk prettopop skulle det inte ta lång tid innan jag slängde ut dem.

torsdag 5 november 2009

Sylvia.

Igår bestämde jag och mitt gäng oss för att vara lite kulturella. Stan här är bokstavligen tapetserad med posters som promotade urpremiären av Sylvia Talkshow. Så vi hällde vin på mina väggar och gick över ån.

Sylvia är ett Café, fast med fulla rättigheter, som tydligen annordnar lite roliga grejer då och då. Vanligtvis jazzkvällar eller stand up, iallafall som jag fattar det. Men igår var det dags för ett nytt koncept, Talkshow. Inbjudna gäster och dragplåster var Maria Wetterstrand och Janne Schaffer. Det som lockade mig mest var egentligen kombinationen av de båda, men de hade inte så mycket att göra med varandra egentligen, mer än att de satt i samma soffa.

Tyvärr kom vi lite för sent. Eftersom mitt sällskap hällde tre liter vin på mina nytapetserade, vita väggar, var vi tvungna att stanna och städa lite. Det resulterade i att vi missade större delen av första akten, som var tilldelad Wetterstrand. Men vi han iallafall se henne lösa Rubiks kub på 2 minuter, vilket var tillräckligt underhållande för mig som om sanningen ska fram hade varit för full för att lyssna på politik ändå.

Schaffer däremot såg vi. Den mannen har otroligt mycket minnen, och jag stod alldeles hänförd med tungan utanför munnen, flåsandes som en hund och önskade att jag var född ett par årtionden tidigare. Han berättade om när han bodde i nått kollektiv i Stockholm med självaste Bob Marley, sovandes på en madrass i pannrummet, om hur det var att arbeta med Abba, ToTo och Gärdestad. Och givetvis, Lasse Åberg. Sen spelade han Gitarr, och det var minst lika underhållande som att se honom tugga sönder sin egen tunga.
Det verkar som att besöksantalet på den här sidan växer fortare än vanligt de här dagarna. Man kan tolka det på två sätt.

1. Ni gillar min jävligt grymma stil. Alla älskar mig och jag är bäst.

2. Jag är som hon den där tjejen som står och filmar sig själv när hon säger mhm, asså, mm! i sex minuter. Ingen tar henne på allvar, men alla läser hennes blogg för att det är rent hypnotiserande, och man måste liksom bara ha mer.

Iallafall tycker jag att det är skitkul, mitt ego blir större och jag tar det häringa uppbrottet ( som förhoppningvis inte är så himla definitivt som jag trott ) lite lättare.

Nu ska jag sova, men imorgon lovar jag att tala om för er hur bra min barndomsidol Janne Schaffer var ikväll, och hur glad jag är att jag inte injicerar heroin. Och kanske, kanske lägga ut en bild på hur mina nytapetserade väggar ser ut efter att en av mina kära Etuna systrar sprängde en låda rödvin mot dem. Godnatt.

tisdag 3 november 2009

Ever fallen in love..

Jag tror att alla ( eller så är det kanske bara jag ) har en textrad ur en låt, en dikt eller bara nått litet textstycke som liksom återkommer i ens liv. Några ord som träffar en då och då och man är övertygad om att det här, det är skrivet just för mig. ( Okej, vid närmare eftertanke, det kanske inte gäller riktigt alla, men någon känner säkert igen sig. ) För mig stämmer en bit ur Ever fallen in love med buzzcocks skrämmande ofta in på mig och mina relationer.


And if I start a commotion, I run the risk of losing you,
And that's worse.
Och nu startade jag väl någon typ av commotion igår. Killar har uppenbarligen problem med krav och definitioner. Eller, jag dras till knarkare och massmördare så jag får ju uppenbarligen skylla mig själv. Bara sedan jag började vräka ut mitt privatliv här ( fast jag hela tiden påstår att det inte är sant ) har jag delat med mig av ett antal kraschade kärleksförhållande, ett av dem är föresten en direkt bidragande orsak att jag hamnade här från början. Men! Den här gången är det annorlunda. Senast jag gick omkring och lipade i regnet delade jag med mig av mina bästa göra-slut låtar. Vad man ska lyssna på för att slippa tvingas sminka om sig fem gånger på en halvtimme, det ska jag inte göra nu.
För idag har jag lyckats jävligt bra. Jag mår bra, jag lipar inte. Jag har lyssnat på de sorgligaste Håkanlåtarna, grämt mig lite för att ingen någonsin kommer skriva Utan dina andetag till mig, bara för att testa mig själv. Och jag mår ändå fortfarande bra! Jag somnade gott inatt, jag vaknade på ett bra humör imorse, jag har tagit tag i mitt liv och känner mig inte lämnad, bara oberoende och fri.
Så för att detta ska handla så lite som möjligt om mitt privatliv så tänkte jag komma med ett musiktips. Lyssna på Preacher/songwriter med Isolation years. Eller se Smala Sussie,bli kär i både Ulf Malmros och hans sountrack. Jag lovar att efter det, kommer du ha minst tre nya favoritartister. Dem kanske inte varar mer än en vecka, men de kommer vara en bra vecka.

Tåström


Since jag inte har råd med min tilltänka tatuering, som ligger så fint som en skiss i min byrålåda har jag kommit på vad som ska bli mitt nästa projekt. Thåström! tå-ström.

söndag 1 november 2009

... det fastnade i ditt hår.

Jag är hemma igen. Hemma som i min lägenhet, hos min katt, med min mat i kylen. Veckan i Jönköping har varit händelserik och jag har träffat gamla vänner, kanske inte riktigt så många som planerat, med det är snart jul. Det var skönt att komma bort, och ännu mer skönt att komma hem igen.

Med mig fick jag en skiva med en kvinna vid namn Carolina Wallin Perés. ( Tack, Tack, Tack )Skivan heter Pärlor åt svin och består av Kentcovers. Det blåser på månen, Klåparen och om du var här bland massa andra. Hon har en underbar, ljus, vacker röst och arrangemangen är jazziga och härligt höstmysiga. Favoriten hittills är Utan dina Andetag. Kanske delvis för att det är en av de vackraste kärleksförklaringarna som finns, och absolut Kents bästa låt.

Jag har egentligen aldrig varit ett Kentfan. Jag har alltid gillat dem, men för att få kalla sig ett Kentfan måste man uppfylla vissa kriterier. Att bo i eskilstuna och enbart äga boxen räknas nog inte riktigt. Det krävs mycket mer än så, och jag vill inte gärna stöta mig med den converseklädda armén som marscherar på gatorna neranför mitt tak. Så jag avsäger mig den titeln.

För mig är det ett band som jag liksom glömmer bort då och då. När någon frågar mig vad jag lyssnar på svarar jag sällan Kent, även om jag nyligen upptäckte ( i itunes räknesystem) att det är ett av de band jag lyssnar mest på. Och jag tror att Carolina kommer hamna ganska långt upp på den listan också...

fredag 30 oktober 2009

Fredagsmys

Följande dialog utspelade sig just på klockljungstigen där mor och far just bjudit på mat och gin&Tonic.

Mor: åh! nu börjar idol Sofie, du gillar ju musik, du stannar väl?

Dotter : Jag gillar musik, inte idol.

Mor: äsch, va dum du är, dom är ju jätteduktiga.

Dotter: exakt, det är sånt slöseri.

Mor : slöseri? Alla kan faktiskt inte vara lika djupa som du. Tänk på va många stjärnor vi har fått!

Dotter; ?

Mor : ja, tänk bara på Måns Zelmerlöv! Han är ju sååå duktig.

Jag tycker min mamma är så söt. Hon är kär i Måns Zelmerlöv. Det är både roligt och sorgligt på samma gång. Hon är snart 50. Han är typ 21. Undra om han bygger lika bra verandor som min pappa, som faktiskt är starkare än kungen?

onsdag 28 oktober 2009

drömmen .

Är hemma i Jönköping för ett par dagar. Ska återinta bongo och försöka träffa lite vänner som jag inte sett sen dom flyttade runt halva jorden och lämnade mig ensam här i kalla sverige för ett och ett halvt år sedan . 

Sitter hemma hos Italien/marocco och lyssnar på när den senare leker med sin nya djutrustnig. Och för första gången slog det mig att jag borde ta tag i det där igen.  När techobrorsan och jag fortfarande  bodde hemma lekte jag ibland med hans grejer, och skulle jag anstränga mig skulle jag nog kunna bli bra, och jag skulle älska att spela ute. 

Redan nu skulle jag vara bättre än en hel del tjocka killar som spelar på uteställerna hemma i etuna . Där är det tydligen tillåtet att lägga upp spelningslistor på spotify och sen dricka öl resten av kvällen. Är man duktig kankse man lär sig en övergång, typ polissirener, för att slippa tresekunders tystnad mellan låtarna. Jag vet inte vad som är värst. 

Jag skulle kankse inte bli bätte än herr Marocco, men jag har fan bättre smak, just nu spelar han Coldplay och jag måste nog kräkas lite..

tisdag 27 oktober 2009

...skiter i all poesi

Ibland blir man trött på livet. Folk beter sig som idioter och man orkar inte med förhållanden. Förhållanden till "kärlekar", "vänner" och föräldrar. Men så har man några förhållanden...dom behöver inte vara bättre än andra, bara lite mer, okomplicerade.

Som idag, jag orkar inte definera och bestämma vad jag tycker om någon. Jag vill inte sakna, jag vill inte bråka och jag vill inte bo med min mamma på 24 kvadrat.

Då är det skönt att ha någon. Någon som skiter i att vi inte setts på ett halvår, eller varje dag i en månad heller för den delen. Någon som egentligen inte bryr sig om mig ( förutom att jag vet att han bryr sig, på sitt vis ). Då är det skönt att disskutera livsviktigheter ( alltså sånt som är viktigt på riktigt ), tillexempel att vissa album får en att tänka på vissa människor. Vissa album är människor.

Jag är tydligen Reportage, med doktor Kosmos. Och utan att egentligen veta varför så tar jag det som en grym komplimang. För det är en grym skiva, med ett grymt band.

Ett band som kan vara ett av sveriges bästa liveband. Nu kankse de inte turnerar så mycket längre, men jag såg dom i Köping för tre-fyra år sen, och trots att förutsättningarna var värdelösa ( ungefär 10 pers i publiken i en kall, trång lokal ) var det en av de roligaste spelningarna jag sett. Det var passion, glöd och "... vi kysser varandra och knullar, och skiter i all poesi"

söndag 25 oktober 2009

ingenting gör mig så glad...

Idag är jag lycklig! Jag har trotsat min budget och gjort en beställning från Bengans. Nya thåström boxen. Jag förvånas varje gång över hur lycklig man kan bli över materiella ting. Eller, hur lycklig jag blir av skivor.


Dessutom ska jag åka till underbara Göteborg om två veckor. Mynt och musik, andra långgatans skivbutik och som sagt, Bengans. Jag älskar Majorna.

lördag 24 oktober 2009

peppmusik.

Huvudvärk, inget att ha på mig, pank, en konsert som lockar mer än fjortisHalloween... listan kan göras lång varför jag inte är sugen på att gå ut ikväll. Men!

Jag har köpt kaffe! Underbara koffein! Det, plus lite förfest med The Sounds och även den mest oppeppa människan skulle upp och dansa på borden. Det slår aldrig fel. Jag vill gifta mig med Maja Ivarsson.

Jag offrar mina skor för det gröna ljuset

För första gången sen jag flyttat hit har jag ägnat en dag åt en av de mest underbara sysslorna som finns. Att lyssna på hög musik. Eftersom jag är van vid att bo i villa, har jag varit lite försiktig och haft mina högtalare väldigt grannvänligt inställda tills idag. Men efter att ha vaknat till grannens bas ett par dagar tänkte jag att nu är det fan dags.

Så jag skruvade upp volymen, och satte på shuffel, bara för att se hur de kändes. Och det kändes bra. Jag har saknat när väggarna skakar och det liksom inte finns nånting mer att göra än att ge upp, lägga sig på golvet och njuta. Speciell bra är det när man har en shuffelfunktion som är ens bästa kompis.

Han slumpade fram Balladen om en gammal knarkare, med Thåström ( från den första flygande holländaren ) . Och den låten kan vara en av de mest... underbara berättelser. När den var slut, lyssnade jag på samma låt med Jack, Vreeswijk den yngre. Och sen när den var slut, lyssnade jag även på självaste Herr Cornelis, fortfarande samma låt.

Det roliga i sammanhanget är att jag inte tänkt på att ta reda på hur orginalet låter, så det var en trevlig och upplevelse för mej. De andra två männen med just den här sången har följt mej länge, men som sagt, aldrig hört hur det var tänkt från början. Och det var en bra tanke mina vänner.

fredag 23 oktober 2009

studentliv...

... är som bekant inget rikt liv. Och jag brukar inte klaga, men jag har gjort åt ungefär fyra studiebidrag på en och en halv månad, så jag antar att jag kommer börja klaga när sparpengarna helt plötsligt tar slut. Men idag sparade jag en himla massa pengar genom att INTE gå ut, och istället handla på ÖB. Det är intresant hur principer förändras, jag älskar fan öb nu för tiden. Hur mycket läskig och underbar halalmat som helst.

Men ibland blir man ledsen att man inte har pengar. Idag var en sådan dag. Oslobrorsan ringde och frågade om jag inte kunde hänga med på Muse imorgon, i Stockholm. Hans sällskap hade tydligen fått svinis och fick ställa in.

Och jo! det vill jag, verkligen! speciellt nu när mitt pm från helvetet äntligen är klart och jag kan börja andas igen. Det hade varit en underbar avslutning på den här värdelösa veckan. Men jadu, jag har inte 600 spänn för en bra biljett och jag har absolut inte råd med hotellnätter. Jag har knappt råd med buss till stockholm.

Men däremot har jag en katt, nytt underbart finTe och Josef Zackrisson. Vi tre ska höstmysa lite nu innan jag ska trotsa fredagen och äta mat i Nyfors.

torsdag 22 oktober 2009

hey crap!

Okej, jag hde kul! och nej, det beror inte på musiken, stället, eller det faktum att jag almost got filled up tre sekunder in i harrys!

Det beror på gratis sprit. PÅ att jag är lite coolare än alla andra. haha. ( det är ungefär halvt sant! )

nu ska jag titta på christine, och glömma att jag ska redovisa en förbättring av motion 1:2009 ( det fattas personnummer!!! ) imorgon kl 9. Godnatt

onsdag 21 oktober 2009

Bye bye crap!

Varför är det inte riktigt lika okej att sitta hemma, dricka vin och lyssna på sånt man tycker om i sina älskade skräphögtalare, som att gå på krogen och lyssna på skräpmusik? fan alltså.

Jag tänkte plugga, men tröttnade och är alldeles nu på väg ut med mina två bästisar a.k.a Vi-kan-skaka-rumpan-och-gör-det-gärna-till-david-gueta-tvillingarna (Inget illa menat, vänner ) .

Jag träffar gärna folk, och jag går gärna ut. Men jag trivs liksom bättre i kängor och jeans i nån bar, eller hemma hos någon med en soffa, istället för på Harrys dansgolv i högklackat och illasittande Gina Tricotklänning. Jag dansar gärna, men inte nykter, och inte på det där seriösa gnid-dig-mot-mig-en-stund-till-så-kankse-du-får-ligga-sättet. Och helst inte till Rix Top 6 klockan 6.

Det kommer bli mycket sånt de här åren är jag rädd för. Tur för mig att jag bokat biljetter till techobrosan och Hillevi i Göteborg och ( trots att jag är student!! ) Beccas Skottland.

tisdag 20 oktober 2009

Nostalgi

Ja, det är visst rätt mycket i mitt huvud som inte riktigt stämmer överens med verkligheten nu för tiden. Nostalgitrippen ikväll var gudomlig. Men det var nog allt...

Skivan fanns inte heller på Spotify, så jag får ringa lilla mor och be henne ta med skivan när hon kommer upp och bor hos mig i helgen. Men här är iallafall ett smakprov om någon skulle vara hälften så nördig som jag.

http://www.youtube.com/watch?v=WuDiFT2ppPc

lite deppdagar...

...är tillåtet ibland. Det är höst, kallt, mörk och idag stod jag på tågstationen och vinkade Hej då till någon som hållt mig sällskap ett tag här i min trånga lägenhet.

Hela dagen i skolan har jag gått och nynnat på en låt, som jag knappt minns längre. Den heter blåa ögons hav, och ligger på albumet Halvvägs till framtiden, från 1992. Jag älskade den skivan, som egentligen var min mammas, men som alltid var där jag var. Artisten var Niklas Strömstetd och han kankse inte är den coolaste personen på den här planeten, men den skivan alltså... Den var min första kärlek.

Så nu sitter jag här och deppar över att jag inte vet var den är, eller hur jag ska kunna hitta den. Jag har googlat runt lite och kollat youtube, men icke! Men kankse är det lika bra, att jag får behålla den där kärleken i huvudet. För det finns en liten ( eller väldigt stor ) risk att det egentligen låter skit. Att det egentligen bara är vackert i mitt huvud, som så mycket annat.

söndag 18 oktober 2009

En perfekt lördag.

Jag har nog det bästa receptet på en lyckad lördag. Jag har fanimej dom bästa vännerna här i Skittuna som komplementerar mig så jäkla bra.

Det började med en middag. Fem ungdomar i åldern 19 till 28 lagade rotmos och fläskkorv. Det är fan inte varje dag det händer, men det är snuskigt gott.

Sen förfestade vi hemma hos mig, italienarn och Navid. Tillsammans med skamusik. Något jag aldrig har varit jätteförtjust i, eftersom jag alltid förknippat det med rakade arga killar som är jätteläskiga och mest ser ut som dom vill slå ner folk hela tiden. Men igår spelade vi några av mina svenska favoritartister, som gjort skainspererad musik, utan att jag egentligen fattat det. Ebba Grön och Navid Modiri för att nämna två exempel. Men det är stutsigt och får en på sjukt bra humör.

Sen gick vi till Raw. Legenden, myten, klubben. Det var ett band som spelade, tyvärr vet jag inte vad de heter, men jag ska försöka ta reda på det. För dom var riktigt bra, även om dom var låtsashöga och försökte vara lite för coola för sitt eget bästa .

Men djn var grym. Nån lokal, söt liten tjej som spelade en perfekt blandning av musik. Mest elektroniskt, som minimal och lite techno, och mot slutet av kvällen fick hon in härliga egenremixade 90-talsklassiker. Tillräckligt sent för att alla skulle vara fulla nog att uppskatta det. Sista låten för kvällen var heut es mein tag ( jag hoppas jag fick tyskan rätt där?) med självaste drottningen av min älskade skräpmusik; Blümchen.

Så nu är iallafall problemet löst. Jag har mitt bongosubstitut bara ett kvarter bort. Och det är inte bara i brist på bongo, utan istället för bongo. Det kankse är litet, men inte lika litet som i Jönköping. Happy hour varar till 23, och folk dansar eftersom stället har både dansgolv och scen. Sen att folk kommer dit med sina klickar och gärna inte pratar med någon de inte känner innan, är väl nått man får acceptera om man vill röra sig bland folk som tycker att dom är lite bättre än alla andra och prenetiöst indiealternativa.

fredag 16 oktober 2009

... I faderns, sonens och den helige andens namn...

.. döpte jag om min katt idag. Robin passade väldigt bra när vi inte visste om det var en han eller hon. Men nu vet vi med säkerhet att min katt, han är en jävligt cool hankatt.

När jag började ropa på honom så kändes Robin en aning ... torrt. Tråkigt . Jag som har så många förebilder borde döpa honom efter någon storhet med ett stort namn, nått som han kan sträva efter att leva upp till. 

Lars var vårt första förslag. Många storheter heter Lars. Winnerbäck och Demian för att nämna alla. Men, också det ett ganska tråkigt namn. Sen kom det som en blixt från klar himmel till mig. Så jag tog mitt finger, doppade det i finvin och drog ett streck a 'la Rafiki ( han den där babianen  i Lejonkungen, du vet ) i pannan på honom och utbrast: 

Du ska heta Navid

onsdag 14 oktober 2009

Ursäkta mig.

Alltså förlåt. Det här är inte okej, men det är ganska kul. Jag orkar inte plugga och hittade det här hos en klasskompis. Och tro det eller ej, hon valde också Winnerbäck. Läser du detta Eva; You go girl! ( och jag snodde en grej. ) Jag hade ju kunnat göra det här för mig själv, men blogghora som jag är vill jag gärna posta allt jag gör, för hur ska jag annars veta att jag lever?

Det går ut på att svara på varje fråga med en låt av en enda artist.

Låt mig presentera mitt liv,
Enligt Herr Lars Winnerbäck.

Pick your artist:Lars Winnerbäck
Are you a male or female: Fröken svår
Describe yourself: En av alla dom
How do you feel? Låg
Describe where you currently live: I Stockholm ( nästan iaf)
If you could go anywhere, where would you go? Till de sista havet
Your favorite form of transportation: Gå på vatten
Your best friend is: Min helade tröst
You and your best friends are: sagan om en fantasi
What's the weather like? Det blåser genom hallen
Favorite time of day: Innan mörkret faller
If your life was a TV show, what would it be called? Vår för hjärter dam
What is life to you? .. för den som letar
Your relationship: En svår och jobbig grej
Your fear: Elden
What is the best advice you have to give? Vänta
Thought for the day: Nu är alla små stjärnor
How I would like to die: .. Inte för kärleks skull
My soul's present condition: Jag får liksom ingen ordning
My motto: Aldrig riktigt slut

Stoppa Valfriheten!

( fem poäng till den som gissar rätt band )

Ni som läst det jag skriver här ett tag nu känner till den där rastlösheten jag pratar om ibland ( läs för ofta) . Hur jag spenderar timmar framför shufflefunktionen i itunes utan att egentligen lyssna på nått. Bara nästa, nästa, nä... den här kanks.., nästa. Jag har uppskattningsvis 2000 låtar i itunes, och ett gäng skivor som fortfarande inte är inlagda, ändå känns det vissa dagar som jag inte har någonting.

Tacka dileva att jag inte har spotify. Då skulle det vara tyst här hemma på kungsgatan lite för ofta. Det är en mardröm för mig att inte kunna bläddra bland min musik. Jag som är så känslig att det nästan inte räcker. Jag måste kunna ta och känna på fysiska skivor lite titt som tätt för att bli ordentligt tillfredställd .

Men det finns ju ett ganska lätt sätt att bota den där rastlösheten. Och det stavas P 3. Förutom att Christer är det underbaraste radioprogrammet, sen dom la ner Clownen luktar bensin, så spelar dom oftast riktigt bra musik. Ibland spelar dom gamla favoritartister, så man kan stänga ner webradion och spela album som man glömt bort att man älskar.

Ibland spelar dom nya band, som man lyssnar på ett tag. Ibland tröttnar man efter en stund, men är nöjd ändå för man har iallafall inte shufflat mellan Staffan Hellstrand och Mats Ronander. Och ibland, ja då hittar man nya kärlekar.

Idag sände p3 populär en intervju med en kille som heter Anton Kristiansson. Han kallade sig själv en rappare som gått vilse i Indiepopträsket. Och det är inte konstigare än att han rappar över Broder Daniel. Jag är egentligen inget större fan av rap, men det här är intressant Just för att han behandlar en känsla som jag har gått och haft ett tag nu. Låten heter Lilla London
och handlar om att börja hata sin hemstad. En hemstad som det egentligen inte är nått fel på, men man har vuxit upp där, sen försvinner alla och man känner inte igen sig längre.

Ungefär som när jag börjar hata den här stan, och längtar hem. Bara för att inse att det Jönköping jag lämnade och saknar inte finns kvar och att det här är hemma nu ( Hej, jag heter alltså sofie och jag är så känslig att någon borde skjuta mig i huvudet). Anton Kristiansson alltså, om du är lika trött på Staffan Hellstrand som jag.

tisdag 13 oktober 2009

Trailerpark party.

Om någon skulle gå för min apbur nu, skulle dom förmodligen undra vafan jag höll på med.

Jag sitter här i ( lite för små ) stayups, tuperat hår, lite för mycket läppstift och väldigt mycket kajal för att vara mig. Dessutom lyssnar jag på Whitesnake. Det är inte så hemskt som det låter, det är bara whitetrash fest hos mig ikväll.

Om en stund kommer min kära lilla familj hit med billig öl och stora pizzor. Vi ska äta chips direkt ur påsen och lyssna på Absolute Rock Classics hela kvällen. Kanske ska vi skaffa oss varsin svanktatuering också.

Kicken?

Ibland dyker det upp låtar som jag fastnar lite för. Dom facinerar mig, för jag kan inte avgöra om jag tycker det är skit, eller helt fantastiskt.

Nu har jag hört den här låten ett antal gånger, den spelas flitigt på p3 och jag har varit tvungen att lyssna lite i min ensamhet också, bara för att försöka få en rätsida på den. Det är Marcus Krunegård som förbryllar mig idag. Låten heter Hela livet var ett disco. Och jag tror jag hatar den.

Första gången jag hörde den var ett tag sen nu, på just p3. Och jag som är en sucker för svensk pop spetsade öronen och försökte tvinga mig att skaffa mig en åsikt direkt. Och redan från början var det en känsla av att nej, det här är skit, men jo, jag tycker om den.

För om jag hatar den, borde jag ju inte sitta och lyssna på den, eller hur? Föresten så ser han så plågad ut i videon att jag får magsår bara av att titta på honom.

söndag 11 oktober 2009

..here we go again

Okej, nu är det söndag. Och imorgon är det måndag. Återigen sitter jag här och förbannar mig själv för att jag skjutit på plugg i ett par veckor.

Imorgon bitti ska jag lämna in en informationstext om en hobby. Vem fan har en hobby?! Vad räknas som en hobby? Jag spelar inte golf och jag har ingen trädgård där jag odlar lök och hemmagjord potatis. Jag försökte skriva 3000 tecken om att samla på skivor, lukta på vinyl och att ligga på sängen och inte göra nått. Det blev sådär bra.

I stället sitter jag här och förvånas över hur likt skånska och kräk är. Lyssna på när Mikael Wiehe sjunger fråga Guillermo Marquez jara ( eller vilken sång som helst) så förstår du. Det är underhållande. Funderar på att ringa nån i Malmö på måfå bara för att fråga om dom kan säga Hur många halmstrån krävs det?

lördag 10 oktober 2009

Uppdatering...

Nu såhär på kvällskvisten börjar bakfyllan lätta. Efter en micromiddag, med tillhörande bakfyllecola och ett gäng halvkassa filmer mår jag faktiskt helt okej. Och kan äntligen njuta av att ha haft en av de bästa kvällarna de här deceniet. För alltså, gårdagens spelning var det absolut bästa jag sett på oerhört, oerhört länge.

Demian är en poet. En poet som vågar säga att att halva regeringen är horor ( eller nått sånt, ni förstår poängen?). En av de få gamla gubbarna som fortarande vågar vara politiska och som glatt signerar skivor som kostar en hundring efter spelningen. Jag är så uppspelt att jag förmodligen kilar och ser honom på Raw i helgen igen, bara för att.

Jag blir lite arg på mig själv att jag glömmer bort vad jag har för musiksmak. För det är det här jag gillar. På riktigt. Ibland vill jag vara häftig och namedropa crediga band efter crediga band. Men det här mina vänner, det älskar jag. Inte för att någon sagt åt mig ( snarare tvärt om ), utan för att jag gör det.

Har du en stund över kan du ju titta på det här . Alldeles alldeles underbart

http://www.youtube.com/watch?v=O10hAl7rLVo

Lycka.

Gårdagen var ett enda rus av lycka. Demian var fantastisk. Verkligen.

Ingen annan skulle kunna få mig att gråta till "Här kommer alla känslorna..." ( ja, den där med per gessle ) det är helt otroligt.

Idag är jag bakfull. Och kall. Vi va i ett flow så att säga och jag bör inte umgås för mycket med personer som tar allt jag säger bokstavligt. Jag blir bara doppad i fontänder mitt i natten då.

Tydligen har mina kära korridorsgrannar bestämt sig för att ha fest ikväll. Det uppskattas inte, jag orkar inte ta på mig byxor och jag har redan hört Wiskey in the jar tre gånger nu. Och klockan är bara fem.

torsdag 8 oktober 2009

Doobi doobi doobidoo

Jag är en såndär som gillar kvalitetsmusik. Jag gillar kvalitetstv. Jag gillar kvalitetsmat. Jag gillar kvalitetsvin och jag gillar kvalitetsunderhållning. Men jag älskar ta mig sjutton skräp.

Efter en vecka med en personlig, italiensk kock som tycker om att göra hemagjord pasta, pesto från grunden och sådär, då längtar jag efter en burk kall Ravioli från Eldorado. Lyssnar jag för mycket på instrumental, experimental (förvisso underbar) musik får jag panik och måste liksom rensa min hjärna med lite åttiotalscrap a 'la Nena.

Nu spenderade jag gårdagkvällen med att knarka Six feet under ( och låtsasligga med snygg-nate) så därför behövde jag unna mig lite skräp ikväll. Och då menar jag inte skräpskräp, sånt där som man egentligen inte vill titta på. Utan tv som man älskar, men nånstans fattar att nja, det är kankse inte riktigt okej ändå.

Jag har kollat på fem ( ja, fem! ) avsnitt av Doobidoo ikväll. Man kan ju tycka att det är lite märkligt. Det är dåliga skämt, tråkiga klipp och jättedålig musik ( tänk melodifestivalen från 68. ) men ändå är det alldeles, alldeles underbart. Jag är i hemlighet lite förälskad i mysfarbrorn Lasse Kroner och just nu tycker jag att Sara Löfgren är ganska cool ( vilket förhoppningsvis går över om en stund ) .

Sen någon uppfann svt play finns det inte längre någon mening med att ha tv . Men nu bultar mitt hjärta rött så jag betalar gladeligen två tusen spänn om året för att svt ska få producera tv. Bara för att någon ska konkurera med jävla äckeltv3 och ensamma bönder, mammor, kändisar och vad-det-nu-är-som-söker-vad. Det och att jag är kass med pengar.

Den åttonde oktober

.. är det inget speciellt med, egentligen. Men jag känner på mig att detta kan bli en bra dag.

Jag önskar så att jag hade mina skivbackar hos mig. Idag är en perfekt dag för att sitta på ett golv med ett gäng skivbackar . Jag saknar doften av svart, underbar vinyl och det där raspiga ljudet när det fastnat lite ludd på nålen. Och fotografierna som gör sig så mycket bättre på omslagen som är stora som tavlor.

För den som råkar sitta på ett ex av Viskningar och Rop med Peggy säger jag bara, lyssna på den idag. Solen skiner och det är en bra höst.

onsdag 7 oktober 2009

Höstmörkret...

...är nog inte sådär hemskt som jag brukar föreställa mig ändå. Jag har fått för mig att det är hemskt, vått mörkt och jävligt. Men så satt jag i vardagsrummet hemma hos vad som har kommit att bli min lilla Etunafamilj. Makaronipuddig och finvin. På en vanlig sketen Tisdag som mamma skulle sagt. En promenad hem i kylan, fast med kängor och en varm jacka, så att jag inte frös alls. Kom hem till en lägenhet som är precis så som jag själv vill ha den ( lite, lite mer disk än behövligt kankse, men still... ) och Robin som ligger och sover och Lars Demian som sjunger för mig i mina helt okej högtalare. Så nej, nån skithöst, de kommer de nog inte bli iår.



På Fredag spelar han ( Demian alltså ) i Västerås och jag ska åka och hälsa på en gammal, trogen vän till mig där. En såndär riktigt vän. En vän man träffar ungefär var fjärde år men fortfarande kan berätta allt för. Och gå på spelnigar med. Senast var det Herr Skitdylan som stod på schemat och jag hoppas verkligen att den här ( mycket kortare och mycket billigare ) resan blir lite, lite mer värd.

tisdag 6 oktober 2009


Ungefär såhär söt är katten Robin föresten, för den som undrar.

Tentavecka...

.. är ett uttryck som jag älskar. Det går ungefär ut på att under ungefär en veckas tid är det okej att inte städa, diska, duscha, vara trevlig, eller befinna sig utanför lägenheten överhuvudtaget. Det är för alla som är som mig och inte gör nått när man borde, och sen en vecka innan tenta får man sjukt mycket och göra.

Jag går på en utbildning där vi inte har särskilt mycket tentor, eftersom det i grund och botten är nån form av praktisk inriktning Men jag tycker de låter så fint; Ursäkta att jag luktar lite illa och ja, jag vet det är kattbajs där... men du förstår. Tentavecka! Och så är man förlåten. Underbart praktiskt.

Jag trivs ganska bra att kliva runt i min egen skit. Jag mår bra av att ha papper och kläder där jag själv lagt dem. Jag hade kunnat städa. Jag hade kunnat ha de fint. Men så upptäckte jag en underbar röst och mina planer på att putsa fönster får helt enkelt skjutas lite på.

Jag hittade en röst vid namn Sufjan Stevens . En Amerikans folkrocktypavkille som är alldeles underbar. Det är mysigt och varmt och passar så himla bra idag tillsammans med raggsockar och en kopp nyinköpt höstte. Och världens sötaste kattunge.

Jag har fått två album The Avalanche och Illinois. När jag tittade runt lite, upptäckte jag att han även spelat in ett som heter Songs for Christmas. Och eftersom de börjar närma sig jul ( jag är skadad, jag var på Ikea häromdagen och ja, dom har börjar julpyntat ) tyckte jag det var väldigt intressant Jag hatar som bekant allt vad traditionell julmusik heter. Och jag tror att det är där mitt hat för självaste julen bottnar. Skulle jag bara hitta lite mer stämningsfull, bra julmusik kanske jag skulle kunna lära mig att tycka om den igen...

Just nu...

.. eller snarare den senaste veckan borde jag pluggat på en grej. En grej som ska gruppdisskuteras om ungefär en timme. Jag har inte börjat. Jag har ingen framförhållning alls.

Gårdagen skullle bli pluggkväll för mig den i min klass som är precis som jag. Så nej, det blev inget plugg, det blev vin och hemrullade cigaretter.

Somnade sent, med min lilla kattbäbis bredvid mig. Och nångång vid tretiden fick jag ett mess. Jag är klar nu! ha! Jag blev lite förbannad men somnade snart igen och fortsatte drömma om hur jag gjorde saker annorlunda i fredags och hur trevligt det är att ligga med Snygg-Anders och hans kompis Du-har-en-röd-jacka-och-spelar-visst-i-band-Max ( nej inte samtidigt. ) .

Jag vaknade ( för en timme sen) av att en annan klasskompis, hon som är precis min raka motsats, men det bästa som kunnat hända mig, skällt på mig och svurit lite för att jag skulle komma upp. Messet var en dröm och jag är fortfarande inte ens halvägs. Men vet du vad. Jag gör det ikväll, för jag har levt en vecka utan Thåström och jag kännde att vi behövde spendera lite kvalitetstid tillsammans precis just nu.

Du vet sådär, ligga på sängen/golvet och inte göra nått mer än att lyssna. Kankse behöver katten, Robin, bli klappad lite också.

söndag 4 oktober 2009

Hallå grabben...

... här står du och är ett kex?Eller fan, jag menar... Du är snygg. EFTERFEST?!

Ett tips inför framtiden, för alla er som försöker ragga på sveriges snyggaste sångare. Gör det inte! ( om du själv inte råkar vara en talangfull, snygg 26åring . Då är det okej. Om du är en svinpackad student så kommer du bara göra bort dig. )

Men ja, jag kännde mej skitsnygg i min lånade bikerjacka modell underbar och de snyggaste skorna jag ägt i vipbaren tillsammans med bandet och framförallt Moneybrother himself.  Jag är en wannabegroopie, och jag älskar gratisdrinkar. Jag ska skärpa mig, jag ska verkligen försöka. 

Om det inte va klart nog, så var jag alltså  på spelningen i fredags, som inte var på raw, men på lokomotivet. Och de va grymt ( förutom efterfesten som bara steg mig åt huvudet ) . Jag gillar den här stan mer och mer, så fort jag går över vattnet och ifrån allt vad mcdonals, Harrys och Gina tricot heter. 

 Det finns faktiskt mycket att göra här, vilket var en väldigt positiv överraskning. Om nån vecka spelar tillexempel Lars Demian här. Om du råkar gilla honom och vara i närheten av etuna är de bara att höra av dig, jag kan behöva sällskap/vägvisare.  Och nån som säger åt mig när det är dags att gå hem. 

onsdag 30 september 2009

Tack!

Det krävs mycket Lykke li nu, om jag ska komma över det faktum att jag fick ytterliggare en böter inatt ( ja, tydligen jobbar lapplisor treskift ) . På 700 jävla kronor. 1100 kronor på två dagar.

Hej Csn!

Parkerigsbidrag, är det nått man får retroaktivt?
Tacksam för svar.

/ Fattig student.

tisdag 29 september 2009

Tisdagsångest...

Det finns inte mycket som funkar här i cityhuset idag. Jag tror jag håller på att pmsa sönder ( allt det som inte redan är trasigt i min lägehet ). Gick upp olagligt tidigt för att skjutsa herr Italiano till flygplatsen. Förutom att jag har universums otrevligaste morgonhumör så gick väl det helt okej. Men sen ta mig tusan bröt helvetet lös.

Blev utskälld av nån form av lapplisa och körde vilse på vägen hem. Somnade på föreläsningen och var tvungen att gå hem, jag var för opepp för att titta på prickar i tre timmar (läs bakfull ). Kommer hem till en tom, dagen-efter-stökig lägenhet och kommer på att fan, parkeringstiden har gått ut. Hasar mig ner till parkeringen och tro fan att lapplisjävlarna gett mig 400 kronors jävla skitböter.

JAG VILL OCKSÅ VARA I 25 GRADIG VÄRME JUST NU!!

(Nu ska också tilläggas att jag försöker skriva detta på en mac. Jättetrevligt, men fan vad opraktiskt att sätta caps lock där jag i vanliga fall har mitt A. Det här tar alltså lång tid för mig, och jag har inget tålamod. )

Men om man bara vill, så finns det alltid bot på dåliga pms-dagar. Och just idag heter det bästa vacinet Lykke Li. För den kvarlämnade macen är också en hårddisk med kvarlämnad musik. Mycket italiensk, mycket minimal och annat sånt som jag inte har någonting emot alls, men det finns så mycket annat som jag föredrar. Som svenska söta indietjejer med långt hår eller asglada killar som fuldansar i vita linnen.

Så räddningen idag blev underbara, underbara Everyone but me. Kanske ska jag till och med ta tag i det där problemet med det dåliga morgonhumöret och vakna till den varje morgon? För det går liksom inte vara tjurig till hennes musik. Det kan till och med få den mest lata tjejen att vilja diska, och det mina vänner, hör inte till vanligheterna.

måndag 28 september 2009

God morgon

Varför är alla killar jag någonsin varit tillsammans med/sovit med/bott ihop med bra på det där med väckningsignaler i mobilen. Dom har alltid nån personlig låt som får dom att vakna och bli på asbra humör på morgonen. Lite som bullen hade sitt tema i Ally McBeal, om det är någon som kommer ihåg?

Tänk efter, det känns inte direkt som en typisk manlig egenskap. Ändå är det bara jag och mina kära systrar ( hela det kvinnliga könen vill säga, några riktiga systrar de va mossan och fassan för snåla för att ge mig ) som vaknar till Sony Ericons egna väckningssignal. Och jag tror aldrig den gjort en människa glad.

Så jag ska nog göra nått åt det där och fundera ut en bra väckningslåt. För jag har två, men de är mer typen av låt som jag lyssnar på när jag väl kommit upp, druckit mitt te och insett att jag är 20 minuter efter schemat, igen.

Då får man lyssna på It's not my name med Ting Tings och hoppas på att dagen blir lite bättre länge fram.

lördag 26 september 2009

Spelningar...

... konserter och sådär är bland det trevligaste jag vet. Festivaler på somrarna och mysiga klubbspelningar på hösten.

I Fredags kväll såg jag ett band vid namn Boris and the Jeltsins. Ska väl kankse inte påstå att jag var där för att höra bandet egentligen. Jag var där för att hälsa på Jönköping/ Bongo och dricka öl. Men ändå, på scenen stod dom, och på dansgolvet fuldansade jag med mina gamla gymnasievänner. Det var en hyffsad trevlig kväll, och det var ett hyffsat trevligt band som jag har väldigt dålig koll på sen innan. Det låter pop, sån där pop som Håkan Hellström gjorde, men inte alls lika bra.

På Fredag däremot styrs förhoppningsvis stegen till det fortfarande mytomspunna stället Raw hemma i Etuna. Och riktigt, bra pop. Underbara Anders Wendin, mer känd som moneybrother eller kankse pengabrorsan, om man är som jag och föredrar allting på modersmålet svenska. Vi får väl se vad csn säger, kankse räcker denna månadens knappa bidrag till en biljett ( eller så skaffar man sig en rik älskare och tvingar honom att betala. Nått ska man ju ha ).

torsdag 24 september 2009

Tillfälligt avbrott.

Jag har inget internet, inget alls. Det är alldeles svart i min dator ( eller, ja vitt och så... ) . Men imorgon går färden till Jönköping och jag hoppas att grabbarna på siba där fixar och trollar lite. Ses då .

onsdag 23 september 2009

Sorteringsdags...

Häromdagen orkade jag inte plugga. Meningen var att jag skulle läsa igenom 28 texter från mina nyblivna klasskamrater. Man skulle skriva romaninledningar med temat " en plats i din hemstad". Det var skitkul, i ungefär två timmar. Sen tröttnade jag på att läsa inledningar som liksom inte leder nån vart. Jaha, vad spännande, undra vad som ska hända n... Nähe.

Jag orkade alltså inte läsa mer. ( vilket jag däremot måste göra idag. Det och tvätta, städa, packa, köpa presenter, dricka öl och sova. Självdiciplin och jag är inte bästisar. )

Så jag sorterade mina skivor. Tanken var att lägga in alla skivor i itunes. Jag kom halvägs iallafall. Så nu har jag ett femtiotal nya skivor att shuffla mellan. Och favoriten hittills är bortglömda Olle Ljungströms Kaffe och en Cigarett.

Det är helt underbart, men, min lägenhet är inte så stor, och jag har mycket möbler. Det finns inte så mycket golv. Jag är lite den typen av människa som gärna sorterar. Skivor, garderober och lådor, allting duger. Problemet är att det bara är roligt att tömma, plocka ner och just sortera, att ställa tillbaka är inte lika kul. Så just nu ligger det uppskattningsvis 150 skivor i drivor på mitt golv. Jag känner mig lite som pippi långstrump här idag, för jag hoppar mellan kökstolar, sängen och soffan när jag leker inte-nudda-golv.

tisdag 22 september 2009

Min kärlek

... till Lars kan man inte göra så mycket åt. Han skulle kunna göra ungefär hur mycket skit som helst men jag skulle fortfarande sitta och lyssna på Vatten under broarna varje höst tills jag blir 96.

Men nya skivan var otroligt intetsängande. Tråkig. Men som jag sagt innan, jag ger de två månader så får vi se om den växt fast i mig som Daugava.

Men de va inte bara skivan Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen, som jag fick igår ( Fick är kankse fel ord här, för jag betalade dyra jävla studentslantar för den ). Jag hade också beställt en sångbok. 112 sånger. Och visst, den var jättefin. Lite kommentarer här och bilder där. Tråkigt bara att jag redan sett alla låtar, och kan varenda av dem utantill. Jag har en liknande bok, av Thåström. Min relation till honom är inte hälften så djup, men man kan tydligt se skilldnad i deras förmåga att skriva. Och, i den senare fick jag upptäcka texter som var som att läsa berättelser, eftersom jag aldrig hört låtarna med musik till.

Men! Precis som jag började känna mig lite bestulen och besviken hittade jag en liten ficka längst bak i boken. En till skiva! En aukustisk liten cdskiva med underbara sånger som över gränsen, dom tomma stegen och söndag 13.3.99. Och först då kom den riktiga lyckan och den så efterlängtade gåshuden.

måndag 21 september 2009

Somliga dar...

... är dåliga dar. Igår var en sådan dag. Skar mig i handen, blodade ner hela lägenheten och spenderade fyra timmar i ett fyrkantigt rum med vita väggar på akuten. Kunde inte sova och regiserade en film i mitt huvud om hur alla jag bryr mig om låg med snygga modelltjejer istället för att trösta mig.

Idag är inte en dålig dag. Idag är en alldeles utomordentlig dag. Hade föreläsning med en kvinna vid namn Lotten Berman. Jag känner mig så otroligt inspirerad och lyckligt lottad, för ibland så bränner de till i mig, och jag vet att jag har hamnat så jävla rätt. Skitstad eller inte.

Desutom låg winnerbäcks nya i mitt postfack när jag kom hem. Skivan och sångboken. Jag återkommer lite senare med hur det känns...

Det här är högtidsdagar för mig. Vissa firar födelsedagar, jag firar skivsläpp.

fredag 18 september 2009

insomnia

it's way too late to think of
someone i would call now
the neon signs got tired
red eye flights help the stars out
i'm safe in a corner
just hours before me
i'm waking with the roaches
the world has surrendered
i'm dating ancient ghosts
( the ones i made friends with)
thw comfort of fireflies
long gone before daylight
and if i had one wish fulfilled tonight
i'd ask for the sun to never rise
if God lent his voice to me to speak
i'd say:" go to bed, world"
i've always been too lame
to see what's before me
and i know nothing sweeter than
champagne from last new year's
sweet music in my ears
and a night full of no fear
but if i had one wish fulfilled tonight
i'd ask for the sun to never rise
if God passed the mike to me to speak
i'd say:" stay in the bad world... sleep in peace"

torsdag 17 september 2009

Stjärna som är din

Som de flesta kankse vet vid det här laget bor jag nu för tiden själv. Jag bor i en ny stad som ligger långt ifrån min gamla. Och jag älskar det. Jag går upp när jag vill, jag äter vad jag vill och jag städar så ofta jag vill ( vilket väldigt förvånande är nästan varje dag ). Jag är för första gången i mitt liv bara beroende av mig själv ( och csn då kanske). Trots att jag är övertygad om att det är detta jag vill, kommer då och då en liten, liten känsla av ensamhet, eller kankse snarare hemlängtan krypande.

Det är mycket förknippar med musik. Man tror att man är kung över världen och sen shufflar itunes fram en låt som du inte var beredd och sen sitter du där och lipar om om du inte trivdes med dit liv. Bara för att jävlas liksom.

Frågan är då om man ska plåga sig själv och lyssna på herr thåström när han så fint berätta att han önskar henne allt vackert, för att hon är det bästa som han vet. Eller om man ska lyssna på aqua och dansa runt som om man vore en gamal knarkare från en annan del av norden?
Jag ska fundera på det där, och återkommer med svar imorgonbitti.