Jag älskar min ipod. Och främsta anledningen till det är att jag återupptäckt, eller kanske snarare upptäckt ett otroligt bra band, The polyphonic spree.
Ett band som, enligt dom själva, är en form av symfonisk rock/popgrupp med en himla massa körsång. Har jag inte helt fel så är dom tio stycken och musiken är vädligt lätt att ta till sig samtidigt som den har så många dimensioner och varje gång man lyssnar en låt så hör man nya instrument eller inslag i texten som man inte hört innan.
Tyvärr så äger jag ingen av bandets tre album, utan dom har legat och skräpat i mappen mottagna filer i säkert två år. Anledningen är förmodligen att dom gjort filmmusik till världens bästa film Eternal sunhine of the spotless mind, och varit med i ett avsnitt av serien scrubs som jag bokstavligen knarkade under en tid.
söndag 28 december 2008
fredag 26 december 2008
Ipod Nano
Jag har aldrig ägt en ipod.Det är nästan lite pinsamt, jag har haft mängder av mp3er, och nu senast en walkmanmobil. Men det var först idag som min ipodoskuld togs. En liten, fin, blå nano. Det känns ganska roligt faktiskt. Så nu ska jag börja arbetet med att föra över min skivsamling till datorn.
Den samling som förövrigt utökades med the smiths Meat is murder idag.
Så jag hade tänkt att jag skulle jag börja springa, promenera och åka buss, hela tiden ackompanjerat av min favoritmusik.
När jag slutat bränna 1400 på krogkvällar ska jag köpa mej en riktig stereo också, men just nu ska jag njuta av musiken i hörlurarna.
Den samling som förövrigt utökades med the smiths Meat is murder idag.
Så jag hade tänkt att jag skulle jag börja springa, promenera och åka buss, hela tiden ackompanjerat av min favoritmusik.
När jag slutat bränna 1400 på krogkvällar ska jag köpa mej en riktig stereo också, men just nu ska jag njuta av musiken i hörlurarna.
onsdag 24 december 2008
Julafton
Jag har ingen julkänsla alls. Igår kom julen smygande på mig i en microsekund hemma hos G, det luktade julgran och hans lillasyster är fortfarande barn.
Men just nu så är det alldeles för fridfullt för att vara jul hos familjen Pettersson/Karlsson. Det är ingen som skriker, ingen Carola någonstans och ingen mor har sagt åt varken mej eller pappa att vi inte kan gå klädda såhär på julafton.
Jag har precis infört en ny jultradition. Vara själv på julaftons morgon/ sova förbi frukosten och kom ikapp dom andra lagom till Kalle. Sjukt värt.
Så i väntan på technobrorsan så jag firar jul med Another episode of blonde från Costellos album When I was cruel och sörjer att jag inte kan lägga snygga stämmor i refrängen. God jul.
Men just nu så är det alldeles för fridfullt för att vara jul hos familjen Pettersson/Karlsson. Det är ingen som skriker, ingen Carola någonstans och ingen mor har sagt åt varken mej eller pappa att vi inte kan gå klädda såhär på julafton.
Jag har precis infört en ny jultradition. Vara själv på julaftons morgon/ sova förbi frukosten och kom ikapp dom andra lagom till Kalle. Sjukt värt.
Så i väntan på technobrorsan så jag firar jul med Another episode of blonde från Costellos album When I was cruel och sörjer att jag inte kan lägga snygga stämmor i refrängen. God jul.
tisdag 23 december 2008
Dan före dan.
Imorgon är det julafton. Jag hade kunnat bry mej mer. Men, nånstans inne i mej så vaknar ändå ett litet barn när jag ser julgranen och julklapparna. Lite, lite mysigt är det ändå. Men, Carola, Amy och Peter Jöback är fortfarande vidrigt. Därför bjuder jag nu på mina fem favoritjullåtar.
5.Everyting but the girl- come on home
4. Someone likes you - Van Morrison
3. Glasvegas - please come back home
2. The hives & Cindy Lauper - A christmas duel
1. (Givetvis.) Fairytale of new york - Pogues
God jul mina vänner.
5.Everyting but the girl- come on home
4. Someone likes you - Van Morrison
3. Glasvegas - please come back home
2. The hives & Cindy Lauper - A christmas duel
1. (Givetvis.) Fairytale of new york - Pogues
God jul mina vänner.
söndag 21 december 2008
...that's what friends are for.
Jag hade en grym lördagkväll trots allt. Dricka vin direkt ur flaska, snacka festivalminnen och lyssna på jazz, Andrea Bocelli och den underbara låten Ever fallen in love, med buzzcocks från 1978 (som för övrigt finns i massa andra grymma versioner också, som med Nouvelle Vague och billy Talent), mycket bättre blir det nog inte just nu.
Men för att vara väldigt tydlig och referera till någonting välkänt så vill jag tillägna låten That's what friends are for med Dionne Warwick, Gladys Knight, Elton John och Stevie Wonder, från 1985, till min vän A. Jag är här. Alltid. Och munspelet är otroligt vackert.
Men för att vara väldigt tydlig och referera till någonting välkänt så vill jag tillägna låten That's what friends are for med Dionne Warwick, Gladys Knight, Elton John och Stevie Wonder, från 1985, till min vän A. Jag är här. Alltid. Och munspelet är otroligt vackert.
lördag 20 december 2008
Som hönan och ägget...
"What came first, the music or the misery? People worry about kids playing with guns, or watching violent videos, that some sort of culture of violence will take them over. Nobody worries about kids listening to thousands, literally thousands of songs about heartbreak, rejection, pain, misery and loss. Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?"
Nick Hornby är lite av ett geni. En av de personer som jag beundrar mest av alla.
Hans sätt att skriva på är så underhållande, men utan att bli ytligt eller tramsigt. Jag älskar nästan alla hans böcker, och har du inte läst High Fidelity eller Fallhöjd så har du missat nått! läs läs läs!
Nu i julhelgen när jag är förbjuden att spela musik, eftersom mamma hävdar att man bara får spela julskivor så ska jag låsa in mej på rummet och läsa massor av böcker. Förutom Nick Hornby så ska jag även ta mej an Chuck Klosterman och Tony Parson. Världens bästa författartrio helt enkelt.
onsdag 17 december 2008
Mitt rockhjärta
... har inte mått så bra på sista tiden. Eller, det har nog inte mått alls, det hade nästan slutat slå helt, när det gjorde en volt i mej idag, bara för att göra sig påmind innan det la av.
Det var mitt i arbetspasset som det högg till i bröstkorgen på mej. Sen jag bytte skift har Rix Fm bytts ut mot Bandit hela tiden ( jaja, jag vet, samma ägare, massa reklam bla bla bla) och Idol-ola är utbytt mot Alice Coper. Helt plötsligt spelades Wind of change, och det tog mej säkert tio minuter innan jag kände igen Klaus Meines röst. Typ, I lost my heart to rock 'n Roll. Fast utan rock 'n rollen.
Egentligen är det nog en långsam process som lett fram till den insikt jag snart ska avslöja för er. Som härom veckan. Det är förfest, och jag ska verka cool och säger : åh, Metallica är mitt favoritband.Jag älskar dom! ( Jag överdrev lite, kankse. Metallica kommer kanske på ungefär 131 plats i min älska-band-lista).
Någon synar min bluff och frågar,
- Vilket är ditt favoritalbum?
Fan! I mitt huvud ser jag ett svart skivomslag, men inget namn. (hade jag varit nykter så kankse, kankse hade jag förstått att det var för att det helt enkelt inte finns nått, men jag förstår ingenting och blir arg på mitt minne). Jag sitter med munnen öppen en stund och ser dum ut när jag försöker säga nått smart, för att visa att jag inte bara lyssnat på nothing else mathers .Om jag bara kan komma på ett album så kanske jag kan slippa ur situationen med någon form av stolthet. Men jag påstår att St Anger är min favoritplatta och mitt rockhjärta dör lite.
Det fanns en tid när jag älskade gitarrsolon och kunde namedroppa alla medlemmar i säkert 10-15 rockband, utan att blinka. Idag kan jag kanske komma på sångarna i 5, om jag får lite betänkningstid.
Därför blir mitt nyårslöfte iår att nära och älska mitt rockhjärta.
Jag ska ge det nya skivor,och spela mina (pappas och Peters) gamla queen, Scorpions, och AC/DC-plattor för det. Jag ska ta med det på konserter och utan att vara rädd för frågor om favoritalbum ska jag bära min skitsnygga Stones-tshirt med stolthet.
Det var mitt i arbetspasset som det högg till i bröstkorgen på mej. Sen jag bytte skift har Rix Fm bytts ut mot Bandit hela tiden ( jaja, jag vet, samma ägare, massa reklam bla bla bla) och Idol-ola är utbytt mot Alice Coper. Helt plötsligt spelades Wind of change, och det tog mej säkert tio minuter innan jag kände igen Klaus Meines röst. Typ, I lost my heart to rock 'n Roll. Fast utan rock 'n rollen.
Egentligen är det nog en långsam process som lett fram till den insikt jag snart ska avslöja för er. Som härom veckan. Det är förfest, och jag ska verka cool och säger : åh, Metallica är mitt favoritband.Jag älskar dom! ( Jag överdrev lite, kankse. Metallica kommer kanske på ungefär 131 plats i min älska-band-lista).
Någon synar min bluff och frågar,
- Vilket är ditt favoritalbum?
Fan! I mitt huvud ser jag ett svart skivomslag, men inget namn. (hade jag varit nykter så kankse, kankse hade jag förstått att det var för att det helt enkelt inte finns nått, men jag förstår ingenting och blir arg på mitt minne). Jag sitter med munnen öppen en stund och ser dum ut när jag försöker säga nått smart, för att visa att jag inte bara lyssnat på nothing else mathers .Om jag bara kan komma på ett album så kanske jag kan slippa ur situationen med någon form av stolthet. Men jag påstår att St Anger är min favoritplatta och mitt rockhjärta dör lite.
Det fanns en tid när jag älskade gitarrsolon och kunde namedroppa alla medlemmar i säkert 10-15 rockband, utan att blinka. Idag kan jag kanske komma på sångarna i 5, om jag får lite betänkningstid.
Därför blir mitt nyårslöfte iår att nära och älska mitt rockhjärta.
Jag ska ge det nya skivor,och spela mina (pappas och Peters) gamla queen, Scorpions, och AC/DC-plattor för det. Jag ska ta med det på konserter och utan att vara rädd för frågor om favoritalbum ska jag bära min skitsnygga Stones-tshirt med stolthet.
söndag 14 december 2008
Omorganisering...
... i min skivsamling blev det idag. Nördigt, javisst. Men alltid lika kul att gå igenom varenda liten skiva, lyssna på band som man glömt att man älskar. Upptäcka att skivor man sågat inte är dåliga, bara annorlunda mot vad man förväntade sig. Jag vet att jag är tråkig och enkelspårig, men ingen är som Winnerbäck.
Jag vill be Daugava om ursäkt, jag vet att den inte är Vatten under broarna. Men den är bitvis otroligt vacker, bara lite mindre konsekvent.
En tätort på en slätt är söndermarken, fast 2007. Tidvis är "du hade tid" fast efteråt, när tiden är slut och det verkligen är över.
Att resa genom min skivsamling är att resa genom tiden, och mitt liv. Man kan följa min resa från Carola och Gyllene tider till Winnerbäck och Navid, via Cornelis och Fred Åkerström.
Varje skiva har sin egen berättelse, för väldigt sällan har jag hört en låt på radion, och sen köpt albumet. Oftast är det mer intresant än så. Det är kärlekar, festivaler och bröder och döden som väglett mej. Låtar kommer med dofter, känslor och dagboksinlägg som försvunnit långt in i garderober som väntar på att få befrias.
Det är skönt att ha nånting som bara är mitt. Ingen annans, bara mitt eget. Jag tror att musiksmaken säger otroligt mycket om en människa. Den och dagböckerna.
Jag vill be Daugava om ursäkt, jag vet att den inte är Vatten under broarna. Men den är bitvis otroligt vacker, bara lite mindre konsekvent.
En tätort på en slätt är söndermarken, fast 2007. Tidvis är "du hade tid" fast efteråt, när tiden är slut och det verkligen är över.
Att resa genom min skivsamling är att resa genom tiden, och mitt liv. Man kan följa min resa från Carola och Gyllene tider till Winnerbäck och Navid, via Cornelis och Fred Åkerström.
Varje skiva har sin egen berättelse, för väldigt sällan har jag hört en låt på radion, och sen köpt albumet. Oftast är det mer intresant än så. Det är kärlekar, festivaler och bröder och döden som väglett mej. Låtar kommer med dofter, känslor och dagboksinlägg som försvunnit långt in i garderober som väntar på att få befrias.
Det är skönt att ha nånting som bara är mitt. Ingen annans, bara mitt eget. Jag tror att musiksmaken säger otroligt mycket om en människa. Den och dagböckerna.
lördag 13 december 2008
Julmusik...
... är det värsta jag vet. Iallafall top fem. Få saker gör mej så förbannad som Peter Jöback och Amy Diamond. Därför blev jag sjuk glad häromdan när jag hörde den här jullåten på radion.
I was drunk as a skunk ( iallafall på min låtsasengelska, orka kolla texten. det är kul iallafall ) Mer sånt!
nu ska jag äta julpizza med G, han verkar hata julen lika mycket som jag, och det är nog därför vi kommer så bra överens.
I was drunk as a skunk ( iallafall på min låtsasengelska, orka kolla texten. det är kul iallafall ) Mer sånt!
nu ska jag äta julpizza med G, han verkar hata julen lika mycket som jag, och det är nog därför vi kommer så bra överens.
torsdag 11 december 2008
Tidig morgon
Fick precis ett glädjande samtal. Jag fixar det. Tack, jag älskar när saker blir fixade.
Just nu handlade det om att någon annan fixade, någon annans, biljetter. Jag har varit så snäll och gått upp för att sätta mej i biljettkö till Coldplay, som jag själv inte ska se. Nu får jag gå och lägga mej igen och de ska bli skönt.
Jag hoppas dom får tag på biljetter, det är alltid kul att se band man tycker om.
Just nu handlade det om att någon annan fixade, någon annans, biljetter. Jag har varit så snäll och gått upp för att sätta mej i biljettkö till Coldplay, som jag själv inte ska se. Nu får jag gå och lägga mej igen och de ska bli skönt.
Jag hoppas dom får tag på biljetter, det är alltid kul att se band man tycker om.
måndag 8 december 2008
CD-skivans försvarstal
Så, hemma igen efter en helbra helg i Örebro. Dagen började inte så bra, men framåt eftermiddagen så fick jag ändå min efterlängtade biljett till snoddas på stora dans, hulsfredsfestivalen 2009, och jag blev på bra humör igen. Tack för det, vännen.
Någonting annat som alltid får mej på bra humör är skivbutiker. Där jag bor kan man bara köpa skivor på äckliga, alldeles för ljusa, überkommersiella elektronikvaruhus, och därför blir jag alltid överlycklig när jag kommer till städer med riktiga skivaffärer.
Tyvärr är inte dessa butiker så bra för min ekonomi, eftersom jag omöjligt kan kliva in i en sådan lokal utan att komma ut med en skiva eller två i handen. Jag älskar att komma hem och lyssna in mej på nya skivor. För det finns inget bättre sätt att konsumera musik på.
Det finns flera anledningar till varför jag föredrar fysiska, dyra skivor framför nerladdade filer. Här kommer min egen lilla topp 3.
1.Ljudet. Jämfört med att exempelvis fildela så är ljudet som det ska vara. Man vet att man får kvalitet. Sen att man kan ladda ner bra kvalitet om man betalar för det bryr jag mej inte om, min dator är kass, men min sterero ( eller för tillfället pappas,) är grym.
2.Känslan. Det är en helt annan känsla att köpa en skiva, med omslag, låttexter och foton. Sen vill jag att all musik jag lyssnar på ska vara värd. Alltså värd ansträngningen det är att leta igenom samligen, ta fram skivan, gå till stereon och trycka på play. Livet är för kort för att ägna åt musik som bara är värd om den råkar ligga på spellistan i datorn eller ipoden.
3.Samlingen. Jag älskar att komma hem till nya människor, och gå igenom deras skivsamling. Lära känna någon genom hans eller hennes musiksmak och disskutera och jämföra. Det är otroligt sorgligt att färre och färre samlar på skivor, och jävligt tråkigt.
Jag köpte iallafall en liten box med glasvegas första skiva, och deras nya Ep, A snowflake fell ( and it felt like a kiss), den såg så juligt vacker ut och killen i affären mer eller mindre tvingade mig att köpa den. Sen köpte jag Kleerups skiva från tidigare iår som jag tänkt köpa länge men aldrig kommit mej för.
Någonting annat som alltid får mej på bra humör är skivbutiker. Där jag bor kan man bara köpa skivor på äckliga, alldeles för ljusa, überkommersiella elektronikvaruhus, och därför blir jag alltid överlycklig när jag kommer till städer med riktiga skivaffärer.
Tyvärr är inte dessa butiker så bra för min ekonomi, eftersom jag omöjligt kan kliva in i en sådan lokal utan att komma ut med en skiva eller två i handen. Jag älskar att komma hem och lyssna in mej på nya skivor. För det finns inget bättre sätt att konsumera musik på.
Det finns flera anledningar till varför jag föredrar fysiska, dyra skivor framför nerladdade filer. Här kommer min egen lilla topp 3.
1.Ljudet. Jämfört med att exempelvis fildela så är ljudet som det ska vara. Man vet att man får kvalitet. Sen att man kan ladda ner bra kvalitet om man betalar för det bryr jag mej inte om, min dator är kass, men min sterero ( eller för tillfället pappas,) är grym.
2.Känslan. Det är en helt annan känsla att köpa en skiva, med omslag, låttexter och foton. Sen vill jag att all musik jag lyssnar på ska vara värd. Alltså värd ansträngningen det är att leta igenom samligen, ta fram skivan, gå till stereon och trycka på play. Livet är för kort för att ägna åt musik som bara är värd om den råkar ligga på spellistan i datorn eller ipoden.
3.Samlingen. Jag älskar att komma hem till nya människor, och gå igenom deras skivsamling. Lära känna någon genom hans eller hennes musiksmak och disskutera och jämföra. Det är otroligt sorgligt att färre och färre samlar på skivor, och jävligt tråkigt.
Jag köpte iallafall en liten box med glasvegas första skiva, och deras nya Ep, A snowflake fell ( and it felt like a kiss), den såg så juligt vacker ut och killen i affären mer eller mindre tvingade mig att köpa den. Sen köpte jag Kleerups skiva från tidigare iår som jag tänkt köpa länge men aldrig kommit mej för.
Besvikelse
Sitter just nu på ett studentrum i Örebro och är grymt arg, ledsen och besvikven.
Idag släpptes biljetterna till Snoddas på hultsfred, vilket kan vara den häftigaste återföreningen jag någonsin brytt mej om. Men jag kan inte köpa någon så sitter jag här utan biljett lika bitter som en såndär jävla mandel.
Jag funderar på att strunta i julklapp till bror för att kunna köpa en biljett på tradera sen, om det dyker upp några där, jag hade aldrig släppt taget om min om jag haft någon.
Helvete.
Idag släpptes biljetterna till Snoddas på hultsfred, vilket kan vara den häftigaste återföreningen jag någonsin brytt mej om. Men jag kan inte köpa någon så sitter jag här utan biljett lika bitter som en såndär jävla mandel.
Jag funderar på att strunta i julklapp till bror för att kunna köpa en biljett på tradera sen, om det dyker upp några där, jag hade aldrig släppt taget om min om jag haft någon.
Helvete.
måndag 1 december 2008
Musik att förälska sig till
Idag är en underbar dag. Det var längesen jag kom hem till ett tomt hus, och kunde njuta av ensamheten utan att ha massa att-göra. Snällt också av Tv 3 att visa mitt favoritprogram just nu, how I meet your mother, precis när jag sätter mej i soffan.
Anledningen till att dagen känns så bra är förmodligen att jag slapp jävulskanalen på jobbet. Istället för morgon zoo ( jag är för harmonisk just nu för att tala om vilket skämt jag tycker att Gerts utmärkelse till årets programledare, eller nått, är ) var det morgonpasset för hela slanten. Jag har verkligen, verkligen saknat det dom här månaderna när jag jobbat natt och sovit bort varenda morgon.
Det var en trailer för kvällens P3 live på morgonen, Musik att försälska sig till sa dom. Vilket betyder Shout out louds från popaganda. Och det slog mig att deras musik verkligen är så, förälskelse. Speciellt Impossible. Den låten är så otroligt fin och jag kan verkligen känna igen mig i den. När man försöker hålla fast i nånting som inte finns mer, eller nått som håller på att försvinna. The end of the summer.
Jag fick upp ögonen ordentligt för bandet -07 på Emmaboda, och det var verkligen den där där känslan. The end of the summer. Och jag önskade att jag kunde frysa tiden, stoppa alla intryck i en liten burk att ha regniga november kvällar när ingenting fungerar.
Tänk en burk med impossible, underbara vänner, sorlet från festivalen runt omkring, solnedgången och någon som håller dej i handen, någon som du saknat så mycket att du trott att du skulle gå sönder. Det skulle nog vara världens bästa burk.
Anledningen till att dagen känns så bra är förmodligen att jag slapp jävulskanalen på jobbet. Istället för morgon zoo ( jag är för harmonisk just nu för att tala om vilket skämt jag tycker att Gerts utmärkelse till årets programledare, eller nått, är ) var det morgonpasset för hela slanten. Jag har verkligen, verkligen saknat det dom här månaderna när jag jobbat natt och sovit bort varenda morgon.
Det var en trailer för kvällens P3 live på morgonen, Musik att försälska sig till sa dom. Vilket betyder Shout out louds från popaganda. Och det slog mig att deras musik verkligen är så, förälskelse. Speciellt Impossible. Den låten är så otroligt fin och jag kan verkligen känna igen mig i den. När man försöker hålla fast i nånting som inte finns mer, eller nått som håller på att försvinna. The end of the summer.
Jag fick upp ögonen ordentligt för bandet -07 på Emmaboda, och det var verkligen den där där känslan. The end of the summer. Och jag önskade att jag kunde frysa tiden, stoppa alla intryck i en liten burk att ha regniga november kvällar när ingenting fungerar.
Tänk en burk med impossible, underbara vänner, sorlet från festivalen runt omkring, solnedgången och någon som håller dej i handen, någon som du saknat så mycket att du trott att du skulle gå sönder. Det skulle nog vara världens bästa burk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
