nytt år.

Så var det dags för ännu ett nytt år. 2009 har gått fort, men är utan tvekan det mest händelserika året i mitt liv. Jag har varit arbetslös, haft jobb jag aldrig trodde jag skulle klara av, rest i Afrika och Italien och framför allt bytt min hemstad mot en ny, börjat studera och tagit ett steg närmre mina drömmar...

För mer eller mindre exakt ett år sedan satt jag och drack vin direkt ur flaska och lyssnade på Beatles på vinyl klockan sju på morgonen. Om det börjar så, kan det nog inte bli annat än ett bra år.

2009 var året då jag såg Bob Dylan. Och visst, det var värdelöst och jättetråkigt. Men ändå, det var Dylan, och det går inte komma ifrån att det är stort.

Men för min del var det största ögonblicket när jag för andra gången (första också, för den delen ) i mitt liv fick se Joakim Thåström live, och höra die Mauer och Var e vargen. Det var gåshud som räckte ungefär hur länge du vill.

Sommaren började med gråt och vad jag trodde var ett krossat hjärta, men slutade med obefintlig lycka och ett hjärta som är så jävla mycket bättre än vad man kan tro. Way out west var otroligt bra och bjöd på Glasvegas och Robyn som höjdpunkter Och om det var sommarens topp var Hultsfred dalen, dit kom jag bara för att bli full, kräkas och åka hem. Dessutom var 2009 året jag blev dissad av Sveriges sexigaste man Anders Wendin... och det tänker jag komma ihåg.

1984

bilden kommer från gibson.com

Det bästa som finns.

Jag brukar ofta påstå att saker är det bästa jag vet. Det är en lögn, jag har en tendens att överdriva ibland ( läs ungefär jämt ). Vad jag menar är egentligen jag tycker väldigt mycket om. Förutom just nu då, för detta är på allvar det bästa jag vet.

Jag har låst in mig på vad som brukade vara technobrorsans rum. Idag består rummet av en soffa, ett bord, en fåtölj och en hylla med vad min mamma brukar kalla skräp. Ordet skräp är i och för sig ganska relativt, eftersom det i själva verket är fyra backar vinylskivor och lite udda förstärkare, högtalare och en miljon underbara sladdar.

Jag har med pappas hjälp fått liv i min underbara, underbara vinylspelare och har ägnat de senaste timmarna att gå igenom ovan nämnda skivbackar för att " ta va fan jag vill". Målet är att lyssna igenom allt, på riktigt. Skivorna kommer nämligen från väldigt olika håll och har absolut ingen gemensam nämnare. Några är mina, några är pappas, några är mammas, några kommer från mormor och en hel del har min morbror plockat på sig i stockholmsförorter där han jobbat som sopgubbe. Jag har även ett svagt minne av att jag själv har köpt en del av dem på loppmarknader, enbart på grund av omslagen. Jag ville ha en hel vägg med coola lpomslag när jag var 12 och skulle få ommålat på min rum. Mamma vägrade.

Just nu lyssnar jag på 1984 med Van Halen och det är ett snyggt omslag.

uppdatering

Idag fick jag lägga till tre skivor i min samling. Stone Roses, Tegan and Sara och Tokyo Police Club. Skivbutiken på Torpa var platsen där dessa tre plattor blev mina för 150 kronor, vilket är lagom för en studentjävlel som jag, även om jag hade hoppats på lite nya vinyler till min nya, fina, glänsande numarkspelare som jag fick av technobrorsan i julklapp.

Jag har sett skyltarna varje gång jag åkt igenom stan, och blir alltid så glad när folk vågar satsa lite för att tillfredsställa nördar som mig och mina vänner.

Jag köpte dessutom Radioheads Ok Computer på vinyl från Bengans som kommer ligga och vänta på mig i min lägenhet när jag kommer hem i Januari. Det är vad man skulle kunna kalla lycka.

hemlängtan...

Nu har julen sjunkit in, klapparna är öppnade, julmaten uppäten och juldagen avklarad. Har hunnit säga hej till de allra flesta gamla vänner och känner att Jönköping faktiskt är helt okej ändå. För de senaste dagarna har jag upptäck en sida av livet jag verkligen verkligen saknar hemma i Eskilstuna.

Det skulle kunna delas upp i tre delar vad av två lämpar sig för detta forum ( jag hade alltså kunnat skriva två delar, men jag vill så gärna tala om att jag inte är så jävla töntig som jag ser ut och berättar allt här på bloggen. Jag har alltså ett privatliv.).

Det första är kebabsåsen. Jag har alltid tyckt att det är ganska nördigt och lite överdrivet att bry sig om en sån banal sak som en sås. Men nu har jag äntligen förstått, det handlar om en hel fyllematskultur. Jag dör lite inombords varje gång jag står på torget i skittuna och äter mosrulle från grillen efter ännu en kväll på Harrys. Jag hatar det! Jag vill ha pizzerior som är öppna längre än krogarna. Jag vill ha pizzerior där man springer på gamla vänner och känner sig som en del av nånting. En del av en stad som vet vad kroppen behöver efter en lite för lång bongokväll.

Det andra är att vakna upp dagen efter av att killar i skägg pratar vinyl som tydligen ska spelas på 16 varv, eller diskuterar högljutt om vin på italienska och franska. Varför består aldrig efterfester hemma av gitarrkillar och white stripes eller Manu Chao? Jag kommer sakna att sitta uppe till klockan sju och titta på fallna ( läs däckade ) kamrater när de sista tappra hemvändarna sjunger mer eller mindre falskt till radioheads creep.

uppesittarkväll

Idag försökte jag vara en god dotter. mor och far har bänkat sig framför uppesittarbingo och eftersom jag inte är hemma i småland så ofta tänkte jag vara social och göra dem sällskap. Det är ju trots allt bara dan före dopparedan en gång om året.

Det gick bra först, jag skrattade lite när reportern i Egypten drog dåliga skämt och kände att det här Sofie, det klarar du! Sen började Alcasar sjunga last Christmas, ni vet den där whamlåten som egentligen är en av de mindre asdåliga jullåtarna. För det finns bara en sak jag hatar mer än dåliga jullåtar och det är ännu sämre covers på jullåtar. Så jag satte mig här istället. God jul!

fy fan

Okej, jag vet att ni har undrat, vilken är egentligen Sveriges värsta stad. Jag har svaret. Sitter just nu i Mariestad. Fråga mig inte hur jag hamnade här, jag har rest sen klockan nio imorse och har fortfarande en lång väg kvar.

Jag sitter i nått som jag antar att byborna här skulle vilka kalla väntsal, men uppenbarligen fungerar den mest som härbärge och toalett. Det luktar illa och jag har inte sett en enda vettig person på min dryga timme här.


Till höger om mig sitter tre alkisar och sover, deras doft passar bra ihop med blandningen urin, gammal sprit. Utanför dörren står ett gäng 13-åriga fjortisar vid namn Sabina R, sabina K och Jimmy. Dom hatar tydligen emosar, vilket de glatt skriker ut var tredje minut. Jag lovar att de bloggade när de gick hemifrån imorse. Dagens outfit: illasittande Gina Tricot jeans ( eller, de lär inte finnas ett gina här, så det är nog ännu värre ) Trasiga Uggs, och sveamössor. Det är som en flashback direkt till Högstadiet.

Dessutom sitter det en grabb i 27-års åldern och spelar hiphop i mobilen, utan hörlurar så att alla som vill kan ta del av skiten. Dom och alla som inte vill höra också för den delen.

Jag vill hem!
Jag vill hem!

... t-shirt utan själ.

Den här fick jag i ett mail idag, från min bästa kompis Bengan. Jag vill egentligen bara säga att jag inte tänker köpa den, trots att jag är rik eftersom jag fick 6000 av skivbolaget idag ( så jävla välkommet att jag grät en skvätt och betalade tvlicensen utan ångest ) . Nej, den här tröjan är ful och alldeles utan kärlek. Tacka vet jag gamla hederliga .Com och 2006. Fan, jag saknar att vara ett winnerbäckfan ändå, jag var lycklig på den tiden ( och ganska ful ). Jag kommer alltid bli sjukligt nostalgisk när jag kollar på bilder från gamla festivaler. Och jag saknar mitt hår, tänk att vara på festival utan tillgång till dusch och ändå få det sådär jävla lockigt.

snälla tomten..

För nått år sen deklarerade min mor att hon har slutat köpa skivor till mig, och att jag därför inte längre är tillåten att önska mig några när släkten ringer för att höra vad jag vill ha av tomten. Detta är otroligt sorgligt, och ganska korkat. eftersom det uppebarligen är helt okej att önska sig böcker, filmer eller pengar att köpa skivor för. Iallafall, idag tänkte jag dela med mig av min imaginära skivönskelista :

De första tre är skivor jag inte hunnit köpa/som inte släppts än.

1. Pärlor och svin - Carolina Wallin Peréz
2. New african sports soul café - Daniel Gilbert
3. Säg ingenting till mig - Melissa Horn

Sen finns det skivor som jag helt enkelt bara saknar av en eller annan anledning, ( oftast den sjukt sorgliga anledningen att jag laddade ner musiken och la pengarna på andra album/mat). Det finns givetvis en miljon album som jag inte äger, med de här är de som fattas mig mest.

1. Lars Winnerbäck - Solen i ögonen.
2. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
3. Lars Demian - Elvis, jesus och jag
4. The smiths - The queen is dead. Givetvis på LP
5. Radiohead - Ok Computer
6. Marit Bergman - Baby dry your eyes
7. The sounds - Dying to say this to you
8. Cobra Carlie - Jag kommer tappa det.
9. Lars Winnerbäck - stort liv
10. Lykke Li - Youth novells

Sista kvällen i Eskilstuna...

är det egentligen inte ikväll, men förmodligen den roligaste på ... ungefär jämt. Folk här uppe börjar droppa av för att fira jul i sina respektive hemstäder. Men först ska vi fira att det är fredag.

Om en timme blir jag hämtad av en limousine som ska ta mig och vinsprängarn till en fotostudio där vi ska bli sminkade och fotade innan jag ska ut i det otroligt heta nattlivet i den där här skitstan. Jag är egentligen inte så tjejig av mig, men eftersom jag köpte jordens ungefär snyggaste klänning innan skottlandsresan ser jag fram emot att få bli fotograferad av ett proffs, lite som balen all over again.

Sen ska jag ta med mig två grabbar till Raw, för att gå på U2-kväll. Jag bestämmde mig för att gå när dialekten här uppe gjorde det svårt för mig att förstå, och jag helt enkelt trodde att det var youtube-kväll som jag köpte biljetter till. Men det här blir nog också kul. Jag kommer vara snygg, som sagt.

Någonting märkligt har hänt. Jag tror aldrig det har hänt innan, och om det har det så har jag glömt det vilket bara stärker min tes ytterligare.

Jag har för första gången i mitt liv träffat någon som jag kan disskutera musik i flera timmar med, utan att hitta en enda gemensam nämnare. Det tog till tredje dejten innan vi kunde enas om att grabben i fråga faktiskt ägde Cardigans första album, och att jag egentligen tycker att Opeth är helt okej.

Detta är både skrämmande och jävligt intresant. Jag kommer upptäcka sjukt mycket musik som jag inte hade en aning om, och jag kommer ( förhoppningsvis ) kunna frälsa ytterligare ett thåströmfan. Frågan är bara hur länge man tycker att killar som gillar metal ( alltså den sortens metal där Opeth är "det lugnaste jag lyssnar på" ) är charmiga?

Liveblogg!

På www.studentjavlar.se pågår just nu liveblogg. Missa inte min roadtrip med asbra skitmusik.

Svt

Svt är fan bäst. Kom hem igår efter en alldeles, alldeles perfekt helg i skottland hos min älskade Becca tillsammans med vinsprängarn och Agnes . Vi har druckit wiskey och träffat Italienare som gillar cccp och Modena city ramblers.

Iallafall, när jag kommer hem slår jag på tvn och slökollar på reprisen av På spåret. Jag älskar På spåret. Anderas Carlsson gjorde ett medley på Oasis och the smiths bland annat. Jag hade glömt bort hur bra det kan vara ibland, och man borde lyssna så mycket mer på brittisk musik överhuvudtaget.


Det här är egentligen en av mina favoritlåtar. Det är bra, helt enkelt.

inspiration

Jag ser mig själv som väldigt musikintreserad, och i en hel del fall också ganska musikaliskt allmänbildad. Vissa perioder ägnar jag större delen av mina vakna dygn att lyssna på musik, läsa biografier, porrsurfa på merchsajter och lusläsa Spin, sonic och Mojo. Jag älskar att upptäcka nya genrer och artister. Att ha koll.

Just nu är inte en sån period. Just nu är min smak så jävla tråkig och jag får hjärnsläpp när www.studentjavlar.se ber mig komma med tips. Det märks ju delvis här, meningen är att jag ska kunna hitta nya spännande artister att dela med mig av. Det gör jag inte.

Det som krävs då är någon som inspirerar dig, utmanar din kunskap och förmåga att hitta passande musik till personer eller tillfällen. En vän, eller bekant, från förr tog kontakt lite random idag. Det visade sig att han håller på att förföra en italiensk kvinna, och jag som för inte så längesen blivit förförd av en italiensk man hade mängder av italiensk kärleksmusik på lager. Vi satt och diskutera lite fram och tillbaka och efter ett tag sitter jag och lyssnar på Einsturzende Neubauten. Det är gitarristen från Nick Cave and the bad seeds, Blixa Bargelds band som började spela för hundra år sen ( alltså 1980 ) men som tydligen fortfarande existerar. Det är tysk industrimusik med hemmagjorda instrument som stenar och skrot. Jävligt spännande och inspirerande ska jag tala om.

Nostalgitrippar

"You're a sex bomb love machine
69 shots o' gasoline
You're a piece of good 'ol fashion
Second to none you're the main attraction
Sirens screaming lights are flashin'
A burst of ragin' passion
Yer the cutest sweet i've ever seen
Yer my lady queen obscene"


Ibland hittar man oväntade saker på oväntade platser. Imorse hittade jag någonting som såg ut som en gulnat brev. Ett ihopvikt gammalt a4 ur ett kollegeblock låg under min soffa. Jag har ingen aning om hur det hamnade där, men det gjorde min dag.

Det var en låtlista daterad 4/11 2005 som jag fick av min barndomsbästis Sofia. Den låg ihopvikt i ett cdfodral tillsammans med en skiva som jag var tvungen att leta upp, Crashdiet - Rest in sleeze.

Jag hade en sån period ett tag där, 2005, och var såhär snygg en kväll när vi drack alldeles för mycket hemagjort vin som vi snott av ovan nämnda bästis och hennes systers föräldrar, och blev utslängda från klubblokalen.

Jag har lyssnat på skivan hela dagen, och ja, jag tycker fortfarande om den. Det är lite sorgligt att han gick och dödade sig själv innan de fick göra några fler plattor.

Tack vännen.

Sitter här ensam i min lilla lägenhet i skittuna med en bakfylla som inte riktigt vill ge med sig. Gårdagen var ovanligt trevlig för att ha tillbringats den här i stan. Jag visade en grabb både Sylvia och macbeth. Det senare bjöd på ett rockabillyband vid namn Flat foot. Ett roligt band på ett trevlig ställe där vi två var minst 20 år yngre än alla andra.

Höjdpunken idag har varit ett samtal från Herr Winnerbäck. Jag vet att vi har gjort slut och jag håller på att gå vidare, men jag blev så glad när han sjöng Varning för ras för mig. Tack vännen!

The breakup.

Idag hände en märklig sak. Jag skulle boka in ett möte med studentjävlarna, för det skulle intervjuas och fotas. Men ingen förutom jag kunde komma. Det är givetvis inget märkligt med det i sig, jag har för mycket fritid och borde inte bli förvånad över att folk i min närhet har ett liv. Det konstiga var att alla tre skulle se Lars Winnerbäck i Västerås . Utan mig.

Det här är första gången jag inte tänker se Lasse på en turne sedan 2005. Jag upptäckte alldeles nyligen att nu har jag verkligen kommit över honom. Det är lite som Winnerbäck själv sa ( jag tror det var i boken som följde med efter nattens bränder ) Jag träffade en kvinna, blev kär och vips så kom jag över henne tio år senare.

Okej, han kankse inte sa exakt så, men det var iallafall det han menade. Så nu går jag vidare med mitt liv. Den 14 augusti 2005 såg jag Lars winnebäck för första gången, och nu blir det nog inga fler. Det blir ändå aldrig så bra som den där magiska kvällen när jag var 15 och nyfrälst.

3 a.m

Det finns en skiva som återkommer till mig ibland. Oftast är det nätter när jag inte kan sova, som denna.

Jag skulle vilja slå in den i röda snören och skicka den till några gamla kärlekar och pojkvänner.
Det finns två -tre personer som jag spenderat mängder av nätter som denna med. Men jag glömde alltid den här, och jag vet att de skulle ha gillat den...

Det är nått visst med nätter, musik låter alltid så annorlunda. Jag skulle så gärna vilja dricka vin direkt ur flaskan och lyssna på vinylskivor ikväll. Med någon som jag inte känner än. Dela en musiksmak, få höra nya favoriter och upptäcka att någon annan fungerar ungefär som jag. Disskutera musik och skivor som om dom faktiskt var så jävla viktiga som det känns.


"I'd write it down but I can't concentrate/Words won't obey they do as they please/And all I am left with are these... "

Det är en av de första skivorna jag ägde med Elvis Costello, when I was cruel som spökar hos mig inatt. Inte den bästa, inte alls, men den är... min.