Jag blev glad när Hans-Erik Dyvik Husby skulle göra rollen som Cornelis i filmen om hans liv. Tills dess var han bara Hank von Helvete för mig och jag älskade kontrasten. Jag hade visst missat att han åkt till skåne och blivit drogfri.
Nu sitter jag här och lyssnar på Musikguiden i P3 där han spelar MIA, artic monkey och Marylin Mansons minst provokativa låt genom tiderna. Jag blir så jävla besviken. Vissa personer behöver inte bli folkkära hemmapappor.
Hela anledningen med programmet är att jag vill höra intressanta artister spela musik som inte spelas på radio annars. Det ska vara inspirerande och ge mig möjlighet att upptäcka ny musik. Hade jag velat lyssna på topplistemusik av en nyfrälst knarkare hade jag kunnat göra det något helt annanstans. Som Rix FM eller Efter tio på tv4. Dessutom pratar han nästan lika dålig svenska som jag pratar norska (Kanske en liten, liten överdrift, men poängen är att det stör mig).
För jag hatar när saker förändras. Jag tycker typ i princip att tiden kunde stannat där 2006 när vi stod där svarta i ansiktet, i århundradets varmaste damhög och lyssnade på Turbonegro. Eller, han kunde stannat där, jävla Hans Erik Dyvik Husby. Jag behöver inte ha honom i allsång på skansen, Så ska det låta eller bingolotto. Det finns andra som gör det så mycket bättre. Eller som en mycket vid man skulle sagt: Fy fan vi bara dör så jävla mycket hela tiden.
