ett sorgligt farväl och ett lyckligt hej igen!

Nu är jag tillbaka på samma jobb, i samma stad, med ungefär samma känsla av att vilja skjuta mej själv hårt i huvudet varje dag jag kommer hem från fabriken. Men bara nästan, för jag vet den här gången att jag har bättre saker för mig i framtiden än att limma kartonger tills jag blir 65.

Det var ju här allting började, min bloggs finfina uppgång och pågående fall. Det är så själsdödande att limma kartonger så ni förstår inte. Så härmed tänkte jag ta upp en gammal hobby tillika (o)vana.

För det har ju hänt någonting idag. Jag kan inte låta det gå obemärkt förbi utan att få vara nostalgisk för ett ögonblick. Klockan 05.35 imorse hörde jag det för första gången. Hultan har konkat. Inte särskilt oväntat, men ändå otroligt sorgligt på nått vis. Inte för att det på senaste år varit som det var förr ( säger jag som självklart var med för 25 år sedan när kalaset började), men för att Hultsfred är Hultsfred. Och för att några av mina lyckligaste stunder spenderats på makalösa konserter, i trånga sovsäckar och under husvagnar.

Jag vill börja med att dela med mig av ett av de smartaste saker som någonsin sagts ( eller... jo. ) "Ni är inte ihop va? Då hade ni börjat bråka för längesen" Sagt av en aspackad kille som gång på gång passerat mig och min nufunna vän som under timmar inte lyckats få upp vårt pyttetält.

Jag får lov att vara nostalgisk, för det var här jag somnade under husvagnar för att mina kära vänner så snällt påstod att " du kan ju sova här en annan natt" och låste dörren.

Det var här jag blev kändis när jag blev knackad på axeln och frågad om det var jag som var popnit för att jag hade min underbara .com tröja på mig ( förmodligen det enda metalgrabben inte kan få mig att slänga nu när mina gamla festivalbandsburk gått ur tiden )

För det var här jag såg Lou Reed, The Strokes Flogging Molly, Turbonegro och sjukt mycket fler stora, och mindre stora band. Jag minns killen som nästan började gråta för att Manic Street Preachers var så bra. Vilket är ditt bästa Hultsfredsminne?

Sedan: Öl. Tält. Husvagnar. Chipspåsar. Nutella. Bandare. Converse. Skräp. Och alltid sol. Så ska vi minnas denna Sveriges festivaliaste festival . Inget stadstjafs, bara guld och gröna skogar. Vila i frid.

från och med du.

Nu har också jag sommarlov. Igår lämnade jag in den sista uppgiften. Nu har jag kramat alla klasskompisar hejdå och börjat packa väskorna för att åka hem till Jönköping.

Jag längtar, fast hur jag och metalgrabben ska kunna gå från att vara sambo till att spendera sju veckor i olika land, det har jag nog inte riktigt förstått än.

Lovet spenderas med att dricka te vid fönstret och njuta av att kunna se någonting annat än en parkeringsplats. Kanske tar jag ett bad i badkaret också om inte solen kommer tillbaka. Oskar Linnros heter killen som ackompanjerar mig i alla fall. Jag fick skattepengarna igår och funderar på om jag ska beställa nya skivan. Och jag känner mig själv, när jag kommer hem till mamma och pappa ligger skivan där och väntar på mig.

Jag har alltid trott att musiksmak varit en livsviktig egenskap. Förr ägnade jag all min tid åt att disskutera musik, lyssna på musik och skapa musik. Mitt livs kärlek verkade vara killen som gjorde de bästa blandskivorna ( tills han gjorde slut, blev tillsammans med sitt ex och tog bort mig på facebook ). Sen träffade jag metalgrabben. Just nu sitter han och skissar gräsklippare med alldeles för hög musik i sina hörlurar. Jag hör bara skrik och hårda gitarrer. Jag har ingen aning om vad det är för band så vi kan inte sitta uppe inatt och jämföra deras senaste platta med den första.

I vår nya lägenhet finns inga fotografier på Bob Dylan eller John Lennon. Jag har inte satt upp mina trasiga thåströmposters från hultsfred -06 som följt med mig från föräldrahemmet till första lägenheten. Ändå trivs jag bra här.

Jag får inga gulliga lappar med Winnerbäckcitat, för han kan inga. Och skulle han kunna det, skulle han inte tycka om dem ändå. Trots det vet jag vad han tycker och tänker.

Det känns på något sätt lite sorligt att inse att jag haft fel. Jag hatar att ha fel. Fast när jag somnar ikväll, till ljudet av hans läckande hörlurar och blyertspennor spelar det ingen roll. För det är så rätt det kan bli ändå.

Välkommen hem!

Så, nu är alla kartonger uppackade. Min enorma kök ( med gamla mått mätt ) rymmer ugn, micro i skåp och djupa tallrikar för sig, och flata för sig. Badkaret är invigt, ingen reklamskylten sitter på dörren, och städskåpet är hyffsat organiserat med tejp för sig och färgglada post-it på insidan av dörren.

Till och med högtalarna är ihopkopplade. Alldeles själv lyckades jag koppla de bruna, ljusbruna och gröna kablarna i rätt hål. Det är rätt trevligt nu när jag öppnar fönstrerna och njuter av att ( nästan, nästan ) ha sommarlov!

En essä och en uppgift kvar, sen jävlar har jag klarat första året på högskolan, on time, med alla poäng och utan rester i sommar. Lite stolt får man vara över sig själv ibland.