inspiration tack.

Häromdagen upplevde jag ett tillstånd av nästan total lycka. Det var häromnatten och en liten men tillräcklig vinfylla gjorde väl det hela , nästan perfekt.

Det var egentligen ingenting speciellt, det var jag, och lite löst utländskt folk En Italiensk kock, några mysko marockaner och en kille som heter Marcus. Det var bara väldigt trevligt. Och det trevligaste av allt, var att vi lyssnade på jazz. Ett av marockanerna påstod att ;

- Det här är musik man kan spela hur högt som helst, vilken tid på dygnet som helst. Ingen kommer klaga ändå.

Hela kvällen liksom lindades in i ljud som inte själv tog någon plats, utan bara skapade en avslappnad, skön atmosfär.

Men tyvärr är jag sjukt dålig på den typen av musik. Försökte leta lite i skivorna jag fick efter mormor när hon gick bort. Jag hittade en samling Sinatra plattor, och jag antar att dom skulle kunna fylla en liknande funktion. Men, skulle det vara så att du har nått tips på riktigt soft jazz så får du jättegärna höra av dig. Jag behöver lite inspiration!

Stenad i stockholm

Ända sedan Eksjöroadtripen förra veckan har jag haft en låt i huvudet. En underbar låt. Då slog det mig, alldeles plötsligt, att ett av mina favoritord på svenska nog fasiken är storstilat.

Som i Där jag går så där storstilat stenad i Stockholm ikväll.

Den sista tiden var, underbar.

Idag är en sorglig dag.

Det var jag och min allra bästa vän, den turkosa colten med leopardklädsel som skulle ut på äventyr igår. Det var vi, våran taklucka, stereon och ett gäng cdskivor från 1995. Vi var lyckliga. Vi var on top of the world.

Vi hämtade Herr Eskilstuna, fröken-nybliven-singel och Fru-jag-hatar-p-piller och gav oss av. Sen togs allt ifrån oss. Väldigt odramatiskt, ingen smäll, inget gnäll. Bara tack för mej och farväl.

Så, nu är det över. ( ända till min pappa som är starkare än Kungen kommer och gör allting bra igen. ) Ingen mer turkos Tjejbil för min del. Inga fler Roadtrips, inga mer gaturace med coola killar som alltid blir slagna av tjejerna. Inga fler spontanresor till Burger King på julafton, Inga fler parkeringsböter, inga fler lackskador, och inga fler krockade grannbilar.

Mitt och bilens förhållande är lite som Marit Bergman låten It would have been good.

" We said sooner or later, only this is so much sooner then I thought. " Alla fattade att det var ett dödsdömt förhållande. Jag kan inte köra bil.Men jag tycker vi har klarat oss bra. Det höll betydligt längre än alla mina tidigare förhållande, med dom där asen, kallade män. Men nu är det över.

Imorgon ska jag tömma den, mina bilskivor ska kasseras, för vad har jag för användning av dom nu? Utan en bil är dom bara dåliga skivor med dunka-dunka-musik.

Ni som minns min kära Tjejbil, skriv gärna en liten Kommentar här under, dela med er av era minnen. För nu blir det inga fler.

Uppdateringar

Idag fick jag uppdatera min mineisbigger. Och precis som vanligt är jag lycklig som ett litet barn. Äntligen är Whistest Boy Alives nya skiva, Rules, min. Återigen, jag älskar när det lagts ner lite energi på själva skivan som produkt, och inte bara på musiken. Jag älskar bandets grafiska stil, allt från skivorna och bandtröjorna till hemsidan ( www.whitestboyalive.com). De består alla tre av teckningar gjorda av Geoff McFetridge, och dom är alldeles, alldeles underbara. Har du inte sett dem, har du missat nått.

Sen har jag blivit lovad en spotifyinvite. Vi får se hur jag kommer må efter det. Om min hjärna kommer bli överhettad av att alltid ha fri tillgång till så mycket musik på en gång. Eller om jag överhuvud taget kommer gå ut igen.

To heal what's broken

Jag har en liten, ganska hemlig dröm. Att kunna leva på mitt skrivande i någon form. Jag börjar väl mer eller mindre inse att kanske kommer jag aldrig skriva den där romanen. Men om fem veckor påbörjar jag en treårig utbildning i Textdesign, så jag kanske hamnar på någon reklambyrå någonstans i framtiden, vem vet?

Jag har en vän, som brukar göra musik, till sitt band NoEnter. Ibland sitter vi och diskuterar ideér och teman i deras låtar, och ibland får jag skriva hela texter som han får. Ibland blir det låtar, för det mesta blir det ingenting. Vi skrev en text häromdagen. Jag lovar att lägga upp en länk om det skulle bli någon form av inspelning.

Jag ville bara visa delar av det, för det är till någon som jag så gärna önksar att jag kunde hjälpa, fixa, laga, trösta. Men jag kan inte. Så jag bara låter bli.

I feel so guilty when I'm fine
When I laugh, when I'm high
I wanna save you, but I can't,
Can't say you'll be fine, cause you're not.

I feel so guilty when I'm sad
when I cry, when I'm low
I wanna save you, but I don't
Can't say you'll be fine, so I won't

So tired of my self
pour, pour me
"He's in a better place"
"Du kommer över det ska du se"

So tired of them all
They're fuckers and I hate them
Sorry for what I've become

Igår tog alltså jag och min vän bilen, och drog till Eksjö för årets happening. O-ringen. Mycket (positivt) överaskande slapp vi både orienterare och Lena&Orup. Dessvärre slapp vi inte alla medelålders personer i hela världen. Alla 40 + från södra Sverige hade bestämt sig för att nu minsann, har vi semester och därför ska vi dricka öl och se på Caroline af Ugglas. Jag ska aldrig bli medelålders. Efter en dag betänketid föredrar jag nog knarkare och alkoholist ( min fina väns fina slutsats, antingen blir man medelålders på Lena phkonsert, eller så blir man knarkare ) trots allt.

Kvällen började med en spelning av det stiliga och rent musikalisk, vädligt begåvade bandet Villa Villekulla Bandet. Dom spelade hits som Här kommer Pippi Långstrump och Vi ska gå på zoo ( zoo zoo zoo ). Ja, vi hade missat att det fanns ett spelchema.

Efter ett par timmar entrade Per Person scenen och det kändes värt resan trots allt. Det roligaste jag varit med om på väldigt, väldigt länge är när han ska presentera låten Stenad i Stockholm ( Som de spelade in tillsammans med Annika Norlin till senaste skivan, som är grym ) genom att helt sonika fråga om någon i publiken varit stenad någongång.

Total tystnad. Tydligen knarkar inte orienterare så mycket som man skulle kunna tro .

Men han ger sig inte. Han frågar igen, lite högre, en gång till. Har någon här varit stenad? ( han försöker även skämta lite extra , som ; poliserna lovar att titta bort. he he he. )

Tystnad igen, tills en mamma, med jackan knuten runt midjan utbrister ett väldigt upprört, kort NEJ!.

Jag tyckte det hela var väldigt underhållande. Som resten av Kvällen. Per Person var grym. Love Antell från Florece Valentin var bra och spelade både tillsammans med ovanstående herrar och lite egna låtar.

Sen kom Jakob Hellman. Han såg sliten ut, han lät sliten. Men de va sjukt kul att se honom. Man fick ungefär vad man förväntade sig. Eller, vi fick höra en ny låt, Och nu blommar det överallt ( eller någonting liknande ), och de var lite förvånande. Ingen kärlek vid första ögonkastet, men fortfarande, väldigt kul.

Känslan av att få höra Hon har ett sätt, live, kommer sitta kvar ett tag.

Way out west.

Idag ringde jag technobrorsan och tiggde sängplats. Så nu är det bestämt. Jag ska åka till way out west den 13 Augusti. Jag ska se Glasvegas, Lily Allen, Röyksopp, Olle Ljungström, Laakso och lite andra asbra band. Det känna så bra att, nu, äntligen gör jag någonting med min sommar.

Jag ska dricka öl, äta langos och sen ska jag somna inomhus, vakna inomhus, duscha och känna att, fan, du kankse hade rätt när du kallade mej vuxen och tråkig. Hultsfred var lite, för lite lerigt för mig iår. Eller så kännde jag mig bara inte bekväm tillsammans med alla Gina Tricot-fjortisar med jeansleggings och rosa/vitrandiga tröjor för 129.50. Som med flit klätt sig EXAKT likadant, färgat håret i exakt samma platinablonda nyans, skrivit exakt samma sak med spritpenna på sina smala solariearmar. Det hade inte gått skilja hultsfred från Aiya Napa, om det inte vore för leran.

Och nej, jag var inte ett jävla dugg bättre själv när jag stod där och kräktes upp all min kir klockan 4 på morgonen och inte kunde minnas om jag överhuvudtaget hade sett Thåström. Eller hur fan jag hittade tillbaka till campet by my self, eftersom dom byggt om hela stället sen sist.

Så det känns skönt att få en chans till. Jag är inte riktigt lika bitter nu. Även om det känns som det sista jag någonsin gör. Det logiska hade varit att flytten hade kännts som en start på något, snarare än ett avslut på allt annat. Men så känns det bara för att jag haft en bra vecka, träffat nya människor, fått utlopp för mina frustrationer och haft ett hus för mej själv. Jag kommer (förhoppningsvis) vara sjukt trött på den här staden i Augusti igen.

I know you wanna beat my lover

Har man ett favoritband, så som jag har, säg Winnerbäck, har man också en uppfattning om hur man vill att det här bandet ska låta. Oftast vill man att det ska låta precis så som det gjorde när man först upptäckte dem. Det är precis som med människor, man vet varför man tycker om dom, och förändras det för mycket, så kommer man tröttna. ( Sen har man dom där vännerna, som kan förändras hur mycket som helst, men dom är fortfarande en del av ditt liv, så du kommer aldrig bli av med dom ändå, även om du skulle försöka. Som jag och Lasse.)

Det gör att man nästan, nästan alltid blir besviken när ens favoritband släpper nytt. Skillnaden mot att till exempel höra ett helt nytt band är att man inte har några förväntningar eller någonting att jämföra med. Men med band man lyssnar mycket på vill man att det ska låta som vanligt, fast bättre. Artister får, enligt mig, oförtjänt mycket skit om dom förändrar, eller förnyar sig.

Men jag är precis lika dan, det brukar ta mig ungefär två månader innan jag kan smälta besvikelsen och se bortom förändringarna när mina favoriter släpper nytt. Jag gillade inte Winnerbäcks Daugava, jag gillade inte Navids allt jag lärt mig hittills och jag tyckte inte att Thåströms Kärlek är för dom var bättre än Skebokvarnsv. Men efter ett tag ( ungefär två månader alltså, lite beroende på hur intensivt man lyssnar) så börjar man förstå, och uppskatta dem.

Nu har äntligen tagit till mig Sounds crossing the rubicon på riktigt. Jag upptäckte dem i samband med Living in America, som är en jävligt svår debut att följa upp. Men man får helt enkelt sluta jämföra, och acceptera att Okej fine, dom kommer aldrig kunna göra en ny Rock 'n Roll.

Men Beat my lover är så sjukt mycket bättre än all annan jävla skit som görs idag ändå.

Elvis Costello med gäster

Äntligen, har länge tänk att jag måste ta tag i mitt liv och kolla på Elvis Costello med gäster. En av de artister jag beundrar mest som sitter och nördar sig tillsammans med andra artister ( för nuvarande Rufus Wainwright ) Hur passande är det då inte, att när jag äntligen klätt av mig gårdagens kläder, tagit några välbehövliga treo, och plockat undan de flesta av ölen från bordet och slängt gårdagens matrester, så visar tvåan precis det programet?


Tack säger jag för det.

I'm glad to me as messed up as you are

Vaknade idag, efter en väldigt trevlig kväll och överaskande natt igår. Vaknade lite förvånande i ( min egen, av nån jävla anledning) soffa och hade ont ungefär överallt. Lite feber och en förkylning från helvetet på det, och du kan räkna ut att jag inte var på världens bästa humör. Tog bilen ner till stan och upptäckte att folk fan är idioter. En del borde inte ha körkort. Och varför har har man brevinkast när man ändå inte får in grejer genom dem?

Men mitt god humör återkom efter att jag impulshandlat lite musik. P3 sände från Trästocksfestivalen, och The ( International ) Noise Conspiracy spelade. Jag blev kär och åkte och köpte deras senaste skiva, Cross of my Calling, från förra året.

Jag har egentligen alltid gillat The ( International ) Noise Conspiracy, men aldrig lyssnat nått vidare egentligen. Men som sagt, nu var det kärlek direkt och jag önskar återigen att jag kunde vara i Hultsfred i helgen och se dom live, eftersom dom var sjukt bra , på radion iallafall.

Jag älskar band som gör det värt att köpa skivor. Band som lagt ner lite energi på sina omslag och texthäften. Förutom ett sjukt snyggt omslag, (Vem behöver orgasm, när man kan få stansad plast?! ) var det underbara små citat inlagda mitt i texterna till låtarna. Man har blandat Karl Marx med Creedence Clearwater revival och klotter från nån parisförort -68.

Act first, analyze later. Impulse - not theory - makes gerat leaps forward. Theory comes when people try to figure out what they did, after they do it. Do, Do, Do. Walk to the red light. Don't walk on the green. When in doubt, burn.
- Jerry Rubin

Favoritlåten hitills är Child of god. "And our imperfections has gotten us this far. I can deal whit my guilt, I'm proud of my scars. And I'm glad to be as messed up as you are." Jag behöver komma bort från min egen tråkiga musiksmak, det här är ett bra steg på vägen.

Nästa Onsdag

..ska jag alltså se Jakob Hellman. ( och Orup och Lena, och Caroline Af Uggalas, man får offra sig ) på någonting så otippat som O-ringen i Eksjö.

Det är verkligen inte varje dag som den mannen spelar och sjunger för publik. Även om det händer. Han har utsetts till en av sveriges bästa artister förra århundradet av Aftonblandet, det trots att han bara släppt en enda skiva. En skiva som brukar klassas som en av de som betytt mest för svensk musik.

Det ska bli sjukt roligt iallafall. Och Eksjö är faktsikt en ganska trevlig liten stad.

Hellman!

Föresten ska jag se Jakob Hellman på onsdag. Slå det om du kan.

Jag är lite, lite i extas.

Kastrullfull

Okej, umgicks med eskilstuna idag. Vi skulle dricka vin.

Vi klunsade om vem som skulle köra ( okej, vi klunsade inte alls, men det låter lite, lite mer shysst ). Jag vann. Vi slog vad om 50 spänn när vi satte oss i bilen. "Jag kommer inte tycka om en enda jävla låt på din nya blandcd"

- åh! den här låten är bra, är det första eller andra utgåvan?

- Det är technoversionen, sofie.

Jag trodde jag skulle tjäna 50 spänn, lätt.

Tro det eller ej. Jag förlorade vadet. jag och mr-jag-älskar-remixer-av-britney-spears-låtar hade gemensamma favoritlåtar. Eller. låt. Kanske är mer korrelt.
Han gillar milow. Jag gillar milow. Varför gillar jag milow???!

Men jag är så jävla smart. Så smart att jag raderar svin från telefonlistorna på fyllan.

Mitt liv är lite som Six feet under just nu. Andra säsongen. Betydligt mer sex än vanligt, men inte riktigt lika bra ändå ( tolka den metaforen hur du vill. jag hinner inte ligga, jag bara sser på dvd och drömmer om att ligga med Nate, och blir lika besviken varje morgon jag vaknar, och det inte är han som vaknar vid min sida. )

Men jag längtar så, bort från den här stan!! Idag köpte jag en rosa mopp, hink, slaskrensare och durkslag. Jag försöker nog kompensera för alla år jag växt upp som ensam tjej bland grabbiga bröder och kusiner.

Det enda problemet jag kan se med min framtid är att jag inte har någon ugn. Vad ska man ha ugn till? tänker du. Lasange svarar jag.

Jag önskar att det vore lite som Lily and Marshall. och deras olivteori. I typ, tretton år tror hon att han inte gillar oliver. Men fan. jag gillar verkligen lasange.

Återkomsten

Någon sa till mig en gång, "Jag vet precis hur man får dig på bra humör, Sofie. Man spelar Winnerbäck och ligger lite med dig, så blir allt bra. "

Det där är delvis sant, eller så funkar det uppenbarligen med bara hälften. Mitt glada humör är tillbaka. Och jag tackar Lars Winnerbäck för det. Och Peggy Lejonhjärta, och Håkan Hellström, och Marit Bergman. Och det faktum att jag fortfarande har ett stort vardagsrum där man kan dansa som man vill, och att jag fortfarande bor i ett hus, utan grannar vägg i vägg.

Jag får passa på nu, när jag fortfarande har möjligheten. För nu kommer flytten läskigt nära. Idag fick jag en lägenhet och jag vet inte hur mycket svängutrymme man får på 24 kvadratmeter.

Återhämtiningen

Vaknade just efter en mycket behövlig sömn. Bakfyllan hänger i sig, efter en intensiv natt på Hultsfred. Jag är sliten, vet inte om de beror på att jag inte fick nån sömn alls, mina hjärnspöken eller helt enkelt att man inte är 16 länge .

Det är alltid konstigt att vakna upp efter att ha varit på ett ställe med 21 000 andra, ensam. Även om det inte alls är samma omställning som efter en hel vecka.

Jag hade det helt okej. Även om det kanske inte motsvarade mina förväntningar, jag kommer till det strax. Men Winnerbäck var precis som vanligt, som han var förr. Och det var skönt. Nånting konstant i mitt liv som liksom hänger kvar och är som det ska vara. Han spelade en av mina favoritlåtar, som jag alltid lyckas glömma bort på nått sätt. Söndag 13.3.99.

Thåström var gudomlig. Hans musik är precis vad jag behöver. Jag älskar hur den verkligen tränger in i en. Det är så kraftigt på något sätt. Man kan inte värja sig alls. Och jag tror jag omvände en vän, som inte heller verkade kunna det. Det var mycket tårar den natten, mycket gåshus. Fanfanfan, kunde inte känts mer relevant. Och att höra Die Mauer live, det är stort. Den känslan kommer förmodligen hänga kvar betydligt längre än bakfyllan.

När jag vaknade nu hade jag en låt på hjärnan. En underbart vacker låt med Hallo Saferide. I thought you said summers gonna take the pain away. Jag har liksom en känsla som jag inte blir av med, att det borde vara bra, allting är bra. Det är mer än bra. Men det känns bara, inte bra.
Natten till igår var egentligen perfekt. Jag fick se Lars Winnerbäck. Jag var på festival. Jag träffade vänner som jag inte sett på snart ett år, som jag saknat ihjäl. Jag hade någon som kysste bort mina tårar. Inte vem som helst, någon som skulle ha kunnat vara perfekt. Någon som var perfekt. Jag har nog någonstans alltid väntat på den här natten, och ändå är det bara, luft. Precis som i låten. There is nowere I would rather be than here, so why am I not?

Men som Lars Winnerbäck säger, Ja, det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver och någonstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver.

Och jag vet vad jag behöver.
Jag behöver höra dig säga att du kommer sakna mig när jag åker.
Att du menade vissa av de saker du sa.

Gåshud

Just nu mår jag bra. Jag mår väldigt bra. Jag kan knappt minnas senaste gången allting bara kändes, bra.

Igår ringde man från Lars Winnerbäck till mig. Jag hade gett upp hoppet och blev därför lyckligt överaskad. Lasse spelade Timglas, och för en gång skull hörde jag riktigt bra genom en mobiltelefon mitt bland 2000 skrikande personer. Jag har aldrig hört den låten live, och det gick en stöt, en långsam rysning genom min kropp. Jag blir glad när människor tänker på mig, och gör saker för min skull. Tack. :)

Tydligen var det extranumret jag fick höra, om man ska tro Torbjörn från Lokalpressen. Men att döma utifrån hans krönika om just lasse var han antingen bara sjukt lycklig, eller så hade han druckit lite för mycket, eller helt enkelt rökt på lite innan han satte sig och skrev.

Jag ser framemot morgondagens spelning. Det var längesen nu.

Förövrigt fick jag antagningsbeskedet till högskolan idag. Jag kom in. Så nu ska jag bli eskilstunabo!

Angående "the king of pop"

Jag hade faktiskt tänkt ignorera Michael Jacksons död totalt, i alla fall i detta forum. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag har aldrig varit något fan ( Fast jag också hört alla hans låtar på radion, precis som alla de som helt plötsligt Alltid älskat honom ).

Men om jag är ointresserad av kändisar i allmänhet är jag så är jag definitivt intresserad av media i synerhet, och deras sätt att skildra "tragedier" som denna. För helt plötsligt ser andra mer eller mindre bortglömda kändisar sin chans att få en liten plats i skvallertidningar som Aftonbladet och Expressen. De ska gå ut och tala om hur mycket deras egen karriär har påverkats av hans musik och hur ledsna just dom är. Facebook är översmämmat av youtubeklipp och folk som länkar till artiklar i ovan nämnda tidningar.

Sånt kan verkligen göra mig upprörd. Vafan, allvarligt, har folk inget bättre för sig? ( Dom som verkligen, verkligen bryr sig är en annan femma, för jag vet att det finns dom som gör det )

Och jag menar inte alls att Michael Jackson inte förtjänar respekt. Alla förtjänar respekt, frågan är bara om det är just det som media, och väldigt många andra visar just nu.

Nu ska jag göra någoting motsägelsefullt. Jag ska länka till en artikel i Expressen.En tidning jag verkligen inte är särskilt förtjust i, ( prettovarning, jag vet. förlåt. ) men som jag brukar läsa på jobbet, eftersom det är den enda tidningen som säljs där. Och jag är glad att jag gör det. För häromdagen hittade jag en väldigt intresant artikel, skriven av Jonas Gardell som sa det som förmodligen många andra tänkt, men inte vågat, eller brytt sig om att säga.

Varför vi älskar att hata Jackson

festivaltider.

Så, nu börjar det dyka upp bilder från Roskilde och Arvika på Facebook och via mms. Idag sa jag hej då till lite för många vänner som ska ha en underbar vecka nere de småländska skogarna.

Och här sitter jag och är lite, lite bitter tillsammans med en påse chips och en dip som tog slut lite för snabbt. Jag hade så gärna åkt till Hulstfred idag. Jag hade gärna sett ( framförallt ) snoddas, Killers och Maja Ivarssons Sounds.

Men, på lördag ska jag förmodligen se Thåström och Winnerbäck på Hawaii. Och få lite, lite festivalstämning även den här sommaren. Det är bara väldigt långa dagar nu för tiden, och när klockan ringer 5.20 imorgon så hade jag nog hellre varit i ett blött tält. Faktiskt.

Twist and Shout

Så, idag, äntligen fick jag ordning på mina älskade cdskivor. Och det var precis lika tillfredsställande som jag hade förväntat mig.

Jag har inte bara dammat och plockat i ordning de vanliga skivorna. Utan idag har jag lyssnat igenom alla mina gamla brända skivor och märkt dom. Tro det eller ej, men jag hittade faktiskt lite guldkorn att lyssna på, en stund i alla fall. Mycket bootleg och exklusiva livespelningar som bara släpps på download från en tid när jag var lite mer engagerad och nördig än vad jag är nu för tiden ( jag saknar skolan! när man kunde stanna hemma och ladda ner musik och måla omslag till nerbrända skivor). Men också konstiga blandskivor gjorda någon gång 2003, med the boppers och eminem.

Men det roligaste fyndet jag gjorde idag var en skiva som jag fick ärva när min mormor gick bort 1997. Från början var det en box med tio skivor, en för varje år mellan 1960 och -69. ( Kände jag min mormor rätt har hon köpt den på tvshop för 199 kronor och säkert fick hon en motionscykel på köpet också ) Tyvärr hade jag inte vett att uppskatta dessa skivor och de såldes nog för en femma när min klass hade loppis för att få ihop pengar till skolresan någon gång på högstadiet. Men en skiva hade visst lyckats bli kvarglömd, den från 63.

Det var väl inget revulutionerande på den, och ljudkvaliten var verkligen inget att skryta med. Och jag är egentligen inget fan av 60-tals musik. I sånna fall har jag alltid föredragit årtiondet senare, och glamrocken. Men ändå, det var mysiga låtar med Chuck Berry och the Isley Brothers. Det kändes bara väldigt passande idag när jag gick runt här och packade ner saker i kartonger, slängde och sorterade.

Rules

2006 såg jag ett band på Emmabodafestivalen. De inte som någonting jag hört innan, och det var blixtsnabb förälskelse. Det var ena halvan av Kings of convenience, Erlend Øye och hans nya projekt, Whitest boy alive. Då hade de just släppt sitt debutalbum, Dreams. Och tidigare i år kom uppföljaren, Rules.

När det släpptes var jag arbetslös och hade inte råd att köpa skivor, och sen liksom glömdes det bort. Jag har fortfarande inte råd, men jag tjuvlyssnade lite på spotify idag, och la undan en hundring för att ta med mig till Hultsfred på lördag och se om jag kan hitta skivan där. Om jag nu kommer iväg, jag har funderat lite , och det är värt att åka ner efter jobbet på lördag och få se i alla fall Thåström och Winnerbäck på kvällen.

Låtarna på albumet lät precis så som man kunde förvänta sig, drömskt, rytmiskt och smart. En vän sa att dem var precis som Dire Straits, för inget ljud var där av en slump. Allting är otroligt genomtänkt och arbetat, utan att för den delen låta överproducerat. Låtarna var dock lite mer av det lugna slaget, även om även man även denna gången kan projicera ungefär vad som helst på dem, både sorg och lyckorus. Alldeles beroende på humör. Idag passade det utmärkt att vakna till, en mulen söndag som egentligen inte är till någon nytta alls.

Kärlek är för dom

Okej, det gick inget bra med min sortering. Jag mådde så dåligt över alla kassa skivor som stod och blängde på mig. Orkade inte gå ut till bilen och hämta skivorna som låg där och ja, jag är bara väldigt omotiverad förmodligen.

Istället plockade jag ut två skivor. Skebokvarnsv. och Kärlek är för dom. La mig på Parkettgolvet och önskade att man kunde få ligga kvar där. Höjde basen och lät musiken och vibrationen tränga in i min ryggmärg. Jag vill inte jobba idag. Jag vill lyssna på Thåström. Jag vill lyssna på det tre minuter långa introt till främling överallt.

Och när jag lyssnat klart på Skebokvarnsvägen 209, så skulle jag ha bytt till Kärlek är för dom, och ge den en chans till. Det är lite som att ha en favorittvserie. Första säsongen är alltid bäst, men man slutar inte kolla för det.

Jag saknar att gå i skolan, att allt var frivilligt. Ville man sova, ja, då sov man, så kunde man gå till skolan en annan dag. Nu har jag ansvar. Det är inte bara jag som drabbas om jag stannar hemma. Stammisarna får ingen fika, vi får inte betalt och jag får förmodligen sparken. När jag för en gång skull vill vara för mig själv måste jag vara trevlig och träffa folk. Men när jag inte vill vara ensam, då är alla bortresta och jobbet stängt.

När jag blir stor ska jag inte jobba. jag ska flytta över sundet och skriva sanningar på papper. Precis som Joakim Thåström.

du förresten glöm inte å säg att det finns saker som hon sagt
som jag alltid ska ta med mig
hon kunde va så briljant
o säg att jag tycker det behövs många fler som hon
hon bär en doft av nåt som är större
och du förresten en sak till kan du komma ihåg
jag vet hon tror mitt hjärta  är en död o iskall sten
säg att inget kunde vara mera fel än just det
det är bara att om jag skulle gett allt det hon ville ha
skulle ingenting av det hon älskade
från början till slut blivit kvar

och jag vet hon letar efter nåt enkelt o nåt rent
jag vet hon längtar efter nåt aldrig jag kunde ge
men säg att jag hoppas hon hittar nån som kan
säg att jag hoppas
hon hittar nån som  håller henne varm

Omstrukturering

Igår betalade jag dyra parkeringsböter. Anarkist! utbrast mamma när hon såg dom. Mycket roligt tyckte jag, som gärna upprör min mors (högra)socialdemokratiska värderingar, bara för att det ska hända nått i mitt annars så händelsefattiga liv. 400 kronor. Det är många skivor det...

Idag är det dags. En omstrukturering bland svart plast och trasiga, inte så häftiga cdfodral. Jag ska sortera och sen så ska jag välja ut en, enda skiva.

För jag ska köpa en stereo. Jag ska ta med mig min lilla pappa och så ska vi gå till Hi Fi klubben och välja ut en stereo som passar min personlighet och musikvanor, som dom så fint uttryckte det. Och på det stället får man gärna ha med sig en skiva, så man kan sitta där och lyssna på hur det kommer låta. Vilket är jättebra. Men!

Hur ska man kunna välja en skiva? Jag tänker ju inte direkt komma med Winnerbäck. Inget fel på Winnerbäck, men hans musik kräver ingen bra stereo, den skulle funka lika bra i bokform typ. Det är dagar som denna man önskar att man valde hårdrock istället för killar som spelar gitarr och är sorgset melankoliska hela tiden. Jag önskar att jag kunde överaska med nått häftigt, men tyvärr lyssnar jag på exakt samma musik som folk förväntar sig av en tjej med randiga tröjor och converse.

Men som sagt, först en dag av sorterande och vältrande i mitt musikaliska förflutna. Jag har sett fram emot det här länge, och struntar i att solen lyser.

Sommarplågor...

Det är 30 grader varmt. Solen skiner och i min stad finns det bara en sak att göra en dag som denna ( om man inte har nått annat för sig, vill säga),att ligga på vätterstranden. Titta på folk, känna sig tjock och bränna sig i knävecken. Utveckla soleksem, få glas i fötterna och bli raggad på av inte så väldigt attraktiva syrianer. Upplagt för en underbar dag med andra ord. Om det inte vore för den där jävla strandbaren som bosatt sig på vad som brukar kallas den här stans stolthet.

En kille har alltså fått jobbet som världens mest irriterande person. Hela jävla dagarna står han där och låtsas vara Dj och spelar musik. Jävligt dålig musik, på en volym som inte går att ignorera. Idag stod jag ut två timmar. Under dom två timmarna hörde jag Mikael Jackson ungefär 6 - 7 gånger ( okej, jag kan stå ut, men tre gånger hade räckt, mer än nog. ) En annan favorit är annars blandade svenska artister som Uggla och Per Gessle i uppspeedade "Technoversioner" Jag hörde även den där jävla barap - ba - ba - ba boom låten tre gånger. ( den heter visst Rap Das Armas, med Cidinho & Doca. Men jag tvivlar på att någon bryr sig. ) Och jag vill skjuta mig själv lite varje gång jag tänker att jo, men den är ju faktiskt ganska trevlig ändå.

Men värst av allt var när den där låten som dom spelade förra året ( eller var det förrförra?) Fest hos mig. Två otroligt irriterande tjejer i 16 årsåldern med sån där härligt "robotröst" som man sa när man gick i fyran och Cher släppte Stronger ( och ja, det var coolt 1999. ) Som sjunger om att dom kastar drinkar på dryga tjejer, att dom ska Maxa volymen, och ladda upp klipp på sin videoblogg ( jag får egentligen inte skämta om folk som har bloggar, för jag är lika dan själv. Men jag vill ändå intala mig att jag har lite, lite självdistans)

Första gången jag hörde låten blev jag glad, för jag trodde det var ett skämt. Och ett väldigt roligt sådant. Men efter hand började jag tvivla, dom menar tydligen allvar. Och sånt skrämmer mig. Jag mår fysiskt illa av sån här musik. Hur kan man på allvar lyssna på sånt?? Eller är det bara jag som inte fattar det roliga längre? Jag hoppas verkligen det.

Så, min dag hade varit förstörd, om inte den här låtsasDiscJockeyn ( anledningen till att han inte är på riktigt är att han inte kan göra övergångar. Och då är man bara en kille med massa låtar, stora högtalare, en stoppknapp och en playknapp. ) haft väldigt schitsofren musiksmak och förgyllt min korta, men intensiva strandvisit med både Creedence och Winnerbäck. Tack för det.

( lyssna på egen risk. Kan framkalla allergiska reaktioner. )