När jag vaknade....

...imorse ställdes jag direkt inför ett val. Skulle jag ligga kvar i sängen, somna om och hoppas på att 1. Jag aldrig vaknar igen. Eller 2. Jag vaknar igen, och det första uppvaknande var bara en dröm.

Jag somnade om, snoozade, vaknade och känslan i magen var fortfarande densamma. Så jag gick upp och funderade på hur jag skulle tackla dagen. Återigen hade jag två val.

1. Gå och lägga mej igen, somna om och låta sofie om tre timmar ta hand om allt. Eller 2. Gå till jobbet och trivas med det.

Jag bestämde mej för att duscha, klä på mej och gå till jobbet. När jag steg ut genom dörren ställdes jag inför det jobbigaste valet hittills den här morgonen. Skulle jag 1. Lyssna på ledsen musik, för att jag är ledsen, eller 2. Lyssna på glad musik för att bli glad.

Jag testade alternativ ett. Tänkte tycka riktigt synd om mej själv med hjälp av Coming down cold, eller kanske Winnerbäcks Brustna hjärtans höstDet funkade inte, jag fick sminka om mej direkt och höll på att missa bussen (positiv lärdom, jag har fått bättre kondition sen jag började träna och njöt nästan av den lilla löprundan)

Jag testade även alternativ nummer två, det gick inte heller. Jag blev bara förbannad. Jag vill inte höra Walking on sunshine, när jag i själva verket kliver runt i tre plusgrader och lipar ikapp med regnet.

Men sen. Så uppenbarade sig min räddning. En gyllene medelväg. En väg som stavas Whitest boy alive. Deras debutplatta, Dreams från 2006 har en väldigt intressant egenskap. Man kan projicera ungefär vad som helst på den. Idag valde jag lite melankoli, med en smula hopp. Skivan passar perfekt idag, du slipper dom allra värsta jag-kommer-vara-ensam-för-resten-av-livet-för-ingen-kan-älska-mej-låtarna, men det finns ändå plats för eftertanke och en hel del sanningar.

Som.

So of course I miss you and miss you bad
But I also felt this way when I was still with you

Jag antar att det löser sej, förr eller senare.