Mina vänner

...kan vara dom bästa. Fick precis ett medelande från en vän;

Navid håller ett program på p3 nu. puss.

Jag blir så glad av att folk tänker på mej, och talar om saker för att göra mej glad. Det är inte samma sak som att få fem mess varje gång tv sänder Sveriges värsta bilförare. Extra glad blev jag nu, eftersom jag hade missat hallå p3 annars.

Den här dagen blir bara bättre och bättre.

välkommen, underbara dag

För ett par dar sen skrev jag om den musikaliska rastlöshet som flyttat in hos mej( eller, egentligen var det nog veckor snarare än dagar, men det var bara två inlägg sen). Och jag tror att jag har funnit bot på det, och Rob Gordon är inte helt oskyldig.

Jag vet inte vad som beror på vad, om jag mår bra för att jag har hittat tillbaka till musiken, eller om jag har hittat tillbaka till musiken för att jag mår bra. Det är intressant hur allting i ens liv hänger ihop. Hur svårt det är att ha en bra dag om den började med en försovning, eller hur världens trevligaste busschaffis kan få den mörkaste februaridag att kännas som varm Augusti. Det är som om hela dagens öde ligger i de första två timmarna, eller till och med de första två minuterna.

Idag är i alla fall en väldigt bra dag. Jag gick upp klockan åtta och åt en underbar frukost. Inte för att jag behövde, utan för att jag ville. Och nu sitter jag här och lyssnar på en nygjord spelningslista. För jag har upptäckt ( ingenting revolutionerande i någon annans värld, jag vet) att när man bränner skivor, så blir det automatiskt spelningslistor. Därför behöver jag aldrig mer oroa mej för mina bussresor. Nu är det bara att välja ett humör och musiken kommer till dig som genom magi.

Jag måste också får säga hur mycket jag tycker om personalen på machuset i min hemstad. Poden har inte fungerat som den ska, eller den har inte fungerat alls.Men utan några problem alls så kan jag hämta ut en ny senare idag. Undra vad jag ska ha för skal på den här.


http://www.bluebox.se/varugrupper.asp?page=1&countrs=0&size=12&method=varu&varu=skins

Rob gordon...

...är lite min hjälte. En fiktiv Mixtapeshjälte.

Jag brukade göra blandskivor förr. Jag har nog en liten talang för att välja förfestmusik. Jag kunde få folk att dansa, skratta och sjunga med i den där låten från 97 som alla hade glömt.

För nån vecka sen fyllde en bekant till mej 20 och jag tänkte att den perfekta presenten borde ju vara en blandskiva. Och mycket riktigt, så länge jag fick spela skivan var alla glada, det är helt enkelt väldigt svårt att motstå Håkan när man är på lyset.

Det där satte lite en boll i rullning och nu sitter jag här och filar på ytterliggare en skiva. Det är otroligt roligt. Kreativt, intresant, nostalgiskt och utmanande. För det är inte bara ta sina favoritlåtar och bränna ner dom. Nej, det är mycket mer tanke bakom det än så, eller iallafall borde det vara det.

För det första ska man ska ha ett tema. Det måste finnas ett samanhang, en röd tråd mellan låtarna. Eller en känsla som förenar dom.

För det andra måste man ta hänsyn till den som ska få skivan ( om man nu inte gör den till sej själv) och dens smak. Det är inte alltid okej att tvinga på nån annan ens smak, iallafall inte utan stil. Jag blev därför otroligt nöjd med öppningspåret på min blivande vara-hemma-och-mysa-med-min-nya-blandskiva-skiva till någon som verkar gillar buzzcocks, nämligen Nouvelle Vague version av Ever Fallen in love.

Jag är inne i en svacka. Någonting har hänt och jag känner inte igen mej själv, eller mitt beteende.

Man skulle kunna likna det vid en musikalisk rastlöshet. Eller bara lite ångest inför framtiden.

Jag har kommit på mej själv med att sitta på bussen i en halvtimme, utan att lyssna klart på en enda låt. Jag har blandningen på och byter låt. Och sen byter jag igen, och igen. Och en gång till. Jag bara bläddrar och bläddrar. Letar efter den perfekta åka-buss-mitt-på-dagen-låten, men rätt som det är så är resan slut och jag hittade den inte.

Det har inte bara med musik att göra, hela mitt liv går just nu ut på att jag inte gör nånting, jag bara byter inställning och drömmar hela tiden. Jag vill inte lyssna på samma låt för länge, för tänk om jag missar en annan låt, som egentligen är bättre? Jag vill inte välja någonting, för att jag då indirekt väljer bort någonting annat.

Men mitt i all denna framtidsångest, arbetslöshet och rastlöshet så fick jag ett ryck i morse. Jag städade. Jag skurade mina golv, jag dammade mina lister, jag damsög min madrass, jag putsade mina fönster. Och jag lyssnade på Torsten Flinck.

Jag gillar honom. Jag gillar vildvuxna rosor. Inte för att alla andra verkar tycka att det är värdelöst och jag bara vill vara emot. Jag gillar det. På riktigt.

2009

... ser ut att bli ett väldigt bra musikår. Jag har redan bokat in flera konserter. Eller vad sägs om Snoddas, Killers, Dylan och Bob Hund tillexempel?

Dessutom kommer det skivsläpp lite då och då som intreserar mig. Häromdagen lämnade brevbärarn tre nya skivor hos mig. Den ena av dom var A Camps nya. Den andra var the killers Day and age, som jag tänkt spara tills jag hamnar i en skivbutik, men jag orkade inte vänta. Deras debutalbum Hot fuss har fattats länge i min skivhylla, men inte längre.

Att köpa skivor är bland det bästa jag vet. Att komma hem, öppna plasten, bläddra runt i konvolutet och sen bara lägga sej på sängen och lyssna. Det är som en helt ny värld som man aldrig besökt innan som ryms i den där plastbiten (Det är därför jag väldigt sällan laddar ner musik innan jag köper den, då blir allt förstört.) Att desutom få uppdatera sin mineisbigger.se är ju bara ett grymt plus sen.

Tyvärr har jag inte hunnit med nått av det där än. Och det är inte alls samma sak att försöka lyssna in sej i bilen, eller på bussen. Jag har varit för upptagen och ofokuserad för att ta mej den tiden.

Men som tur är har jag snart tid. Samanlagt 10 timmars flygresa och en hel vecka utan måsten eller krav. Förhoppningsvis blir det en vecka av sol och en chans att ladda batterierna. Och kankse rida lite kamel. Och testa marockans mat.