Jag ber om ursäkt för mitt utbrott härom dagen. Det var kanske lite väl mycket svordommar. Paketet är lokaliserat,och förhoppningsvid finns det kvar när jag kommer hem till Tuna igen.
För tillfället befinner jag mig i Småland. Hemma hos mamma och pappa i kära gamla Barnarp. Allt är sig likt, nästan. Lekplatsen har fått en ny ställning, någon granne har målat om huset, på den nivån är det. Ingen big deal.
Eller just det, dom bygger golfbana för fullt också. Gräver gator i gamla åkrar och sånt. Fast nu snöar det mest, så arbetet ligger väl på is. Så att säga. He he.
Makkan befinner sig inte i Jönköping. Han är långt borta i nordnorge. (typ, nordligare än sydsverige i alla fall.) Och det får mig att gråta. På riktigt. Ibland när jag somnat vaknar jag och är alldeles kallsvettig för att jag drömt att han dött.
Min största rädsla är att tvingas åka tillbaka hem till lägenheten alldeles ensam. Gå igenom hans saker. Somna ensam, utan någon i hela världen att ty sig till.
Sen somnar jag igen. Och på morgonen öppnar jag världens finaste julklappar och då är jag inte ledsen mera.
God jul!
fredag 24 december 2010
onsdag 22 december 2010
Day 22 – Something that upsets you
Posten. Som ska slarva bort mina julklappar. så jävla taskigt. Speciellt som jag inte har för vana att vara rädd och saker, eller komma ihåg grejer. Så givetvis slarvar jag bort avin som gör att paketet är osökbart. Den trevliga kvinnan jag pratade med idag ( till skilldnad från alla andra jävla rövhål jag pratat med de senaste dagarna, jag hatar posten!) ville verkligen hjälpa mig. Sen gav hon upp, jag hörde verkligen hur hon försökte hålla modet uppe, men sen bara : Då är nog paketet borta borta. Inte bara borta, utan borta borta.
Jävla röv. Dessutom var det bra julklappar från svärföräldrarna. Hur förklarar jag det?. Visst jag tappade bort avin, men paketet försvann först! Jag är världens mest oansvariga person, men jag älskar er son, eller vadå. Fitta.
Jävla röv. Dessutom var det bra julklappar från svärföräldrarna. Hur förklarar jag det?. Visst jag tappade bort avin, men paketet försvann först! Jag är världens mest oansvariga person, men jag älskar er son, eller vadå. Fitta.
söndag 19 december 2010
Det här...
är exakt det som jag tycker om. Sånt som ger mig gåshud och får mig att stanna upp med det jag håller på med, och förälska mig i musiken.
Day 19 – Something you regret
Att jag aldrig lärde mig spela gitarr ordentligt.
Att jag sket i spanskalektionerna på gymnasiet.
Att jag aldrig lärde känna min farfar.
Att jag på allvar hade rosa byxor med coola flames.
Att jag sålde Navid.
Att jag sket i spanskalektionerna på gymnasiet.
Att jag aldrig lärde känna min farfar.
Att jag på allvar hade rosa byxor med coola flames.
Att jag sålde Navid.
torsdag 16 december 2010
Day 15 – Your dreams
Ibland drömmer jag om storstäder, paris, new york och london. Eller bara större städer som Göteborg, Oslo och Stockholm. Ibland drömmer jag om stugan. Att flytta ut permanent till huset vid vattnet för att skriva mina böcker. Eller så drömmer jag vardagliga, realistiska och nära drömmar. Jönköping, Västerås eller Trondheim.
Det spelar ingen roll var jag befinner mig, men där finns alltid min studio. Det är sådär skandinavist ljust och fräsch med utsikt över vatten eller höghus. Trägolv. Stor datorskärm och svarta hyllor på väggarna med dagens moodboards och massa färgglada post it-lappar överallt. Kreativt kaos. Gärna så stort att jag kan lägga ut ritningar på golvet och ha meterstora canvastavlor som bara står lutade där, som om dom väntar på att jag ska lära mig måla på dom. Eller klistra tidningsutklipp. Vad jag gör där är egentligen inte så viktigt, bara jag skapar någonting.
Ibland drömmer jag mardrömmar. Då är jag tillbaka på fabriken efter de här tre åren. Eller mcDonalds. Jag fick aldrig nått drömjobb och allting går i svartvitt. Och inte den bra sorten...
Det spelar ingen roll var jag befinner mig, men där finns alltid min studio. Det är sådär skandinavist ljust och fräsch med utsikt över vatten eller höghus. Trägolv. Stor datorskärm och svarta hyllor på väggarna med dagens moodboards och massa färgglada post it-lappar överallt. Kreativt kaos. Gärna så stort att jag kan lägga ut ritningar på golvet och ha meterstora canvastavlor som bara står lutade där, som om dom väntar på att jag ska lära mig måla på dom. Eller klistra tidningsutklipp. Vad jag gör där är egentligen inte så viktigt, bara jag skapar någonting.
Ibland drömmer jag mardrömmar. Då är jag tillbaka på fabriken efter de här tre åren. Eller mcDonalds. Jag fick aldrig nått drömjobb och allting går i svartvitt. Och inte den bra sorten...
måndag 13 december 2010
Day 13 – This week
.. börjar jag en ny kurs. Eller, den började idag och fortsätter i veckan. För första gången på ett tag nu känns det roligt att gå till skolan. Forskningsmetodik och vetenskapsfilosofi läggs på hyllan (eller lämnas tillbaka till smarta klasskompisar som köper böcker!) och fram kommer inspirationsmagasin och indesign. Det är det här jag borde hålla på med hela tiden. Klippa och klistra, skissa och leka i våra bästa, stora fina macdatorer. Första stoppet är en moodboard till första uppgiften. Som ett collage av material för att kunna pitcha sina ideér. Jag ska ha musik i alla fall!
För första gången på länge känner jag mig riktigt inspirerad och sätter mig för att plugga första dagen på en kurs! äntligen!
För första gången på länge känner jag mig riktigt inspirerad och sätter mig för att plugga första dagen på en kurs! äntligen!
söndag 12 december 2010
Day 12 – What’s in your bag
Igår var jag och metalgrabben i Stockholm. Vi skulle köpa julklappar, äta brända mandlar och allmänt komma bort lite från Eskilstuna. Inatt har jag drömt om bomber och terrorister.
Det är otäckt när det kommer sådär nära , när man ser alla brandbilar, pikébussar och ambulanser och när man måste välja en annan väg på grund av avspärrningar. Det är otäckt när man inte vet vad som hänt. Det var många teorier igår när vi bara hörde alla sirener och såg alla stressade poliser. Nobel, tunnelbanan, järnvägsstationen eller folkmassorna på sergels torg. Det finns många ställen att smälla bomber på i Stockholm. Jag blev rädd, men pojkvännen (som sett alla avsnitt av CSI och var medic i norska lumpen) tyckte det hela var ytterst spännande. Hade vi varit på ordning och reda en halvtimme senare hade det varit han som berättat för tidningarna om bortsprängda magar och palestinasjalar.
Men! Det var inte det jag skulle säga. I Stockholm köpte jag grejer till två av mina nördigaste "specialintressen", eller "hobbys". Vi köpte skosnören, bara för att de låg i en så praktisk förpackning som vi ska gömma, eftersom vi brukar nörda oss med världens största skattjakt. Den ligger alltså i min väska.
Där ligger också några garndockor. Ja. Jag erkänner. Jag broderar. Det är jävligt oglamoröst och jävligt pensionärigt. Men det är skönt. Avkopplande och kreativt. Jag tror kanske att jag tog mig lite vatten över huvudet. Jag har redan lagt ner flera heldagar på tavlan jag håller på med. Alltså 6-7 timmar i streck kan jag sitta med mina korsstygn och brodera Super Mario figurer. Ja, jag har alldeles för mycket fritid.
Det är otäckt när det kommer sådär nära , när man ser alla brandbilar, pikébussar och ambulanser och när man måste välja en annan väg på grund av avspärrningar. Det är otäckt när man inte vet vad som hänt. Det var många teorier igår när vi bara hörde alla sirener och såg alla stressade poliser. Nobel, tunnelbanan, järnvägsstationen eller folkmassorna på sergels torg. Det finns många ställen att smälla bomber på i Stockholm. Jag blev rädd, men pojkvännen (som sett alla avsnitt av CSI och var medic i norska lumpen) tyckte det hela var ytterst spännande. Hade vi varit på ordning och reda en halvtimme senare hade det varit han som berättat för tidningarna om bortsprängda magar och palestinasjalar.
Men! Det var inte det jag skulle säga. I Stockholm köpte jag grejer till två av mina nördigaste "specialintressen", eller "hobbys". Vi köpte skosnören, bara för att de låg i en så praktisk förpackning som vi ska gömma, eftersom vi brukar nörda oss med världens största skattjakt. Den ligger alltså i min väska.
Där ligger också några garndockor. Ja. Jag erkänner. Jag broderar. Det är jävligt oglamoröst och jävligt pensionärigt. Men det är skönt. Avkopplande och kreativt. Jag tror kanske att jag tog mig lite vatten över huvudet. Jag har redan lagt ner flera heldagar på tavlan jag håller på med. Alltså 6-7 timmar i streck kan jag sitta med mina korsstygn och brodera Super Mario figurer. Ja, jag har alldeles för mycket fritid.
lördag 11 december 2010
Day 11 – Your siblings
(Jag försökte skriva ihop ett inlägg igår. Hur förnedrande, men ändå befriande det kan vara att gå på ica i trasiga ( och oidentifierbart fläckiga) mjukisar. Men det blev inge bra, så eftersom jag är boss här så sket jag helt enkelt i det. Sorry för er som satt som bänkade igår för att öppna lucka.)
Jag har ett syskon, en fem år äldre bror. Technobrorsan. Jag säger så för att han tills för inte så längesen hade dreadlocks som hände långt ner på ryggen, svarta rejvbrallor med neongröna påsydda ränder och ordnade fester ute i skogen vid vår stuga. Då brukade grannarna ringa polisen för att de trodde det var jordskalv, fast det bara var deras bas som vibrerade lite.
Jag har min storebror att tacka för mycket, och minst lika mycket att skylla honom för. Det är till exempel hans fel att jag inte längre kan njuta av att ligga i bagageutrymmen på gamla bilar. När vi var små ville han visa att han hade lärt sig att stänga bagageluckan inifrån, och fick oss båda instängda en ganska bra stund. Det gick bra tills han bad mig sluta andas för att luften höll på att ta slut, då var det inte riktigt lika roligt längre. Annars brukade han mest låsa fast mig, låsa in mig, hoppa på mig eller få mig att kasta cola på helt, helt nytapetserade väggar. Det kan inte varit lätt att vara mamma och pappa. Eller mig.
Lite lättare blev det när jag gick på mellanstadiet. De obligatoriska mellanstadiediscona blev alltid bäst när det var 4, 5 eller 6 gul som annordnade dom. Min bror var hela skolans coolaste dj. Alla dansade när han sa att man skulle dansa och älskade hans hemmabyggda rökmaskin och laserljus som gick i takt till musiken. Det var häftiga grejer för 12åringar.
Men nu är han inte 12 eller 16 längre. Inga dreads och inga rejvbrallor så långt ögat kan nå. Som av en händelse råkar min lilla storebror fylla 26 år idag. Grattis på dej!
Jag har ett syskon, en fem år äldre bror. Technobrorsan. Jag säger så för att han tills för inte så längesen hade dreadlocks som hände långt ner på ryggen, svarta rejvbrallor med neongröna påsydda ränder och ordnade fester ute i skogen vid vår stuga. Då brukade grannarna ringa polisen för att de trodde det var jordskalv, fast det bara var deras bas som vibrerade lite.
Jag har min storebror att tacka för mycket, och minst lika mycket att skylla honom för. Det är till exempel hans fel att jag inte längre kan njuta av att ligga i bagageutrymmen på gamla bilar. När vi var små ville han visa att han hade lärt sig att stänga bagageluckan inifrån, och fick oss båda instängda en ganska bra stund. Det gick bra tills han bad mig sluta andas för att luften höll på att ta slut, då var det inte riktigt lika roligt längre. Annars brukade han mest låsa fast mig, låsa in mig, hoppa på mig eller få mig att kasta cola på helt, helt nytapetserade väggar. Det kan inte varit lätt att vara mamma och pappa. Eller mig.
Lite lättare blev det när jag gick på mellanstadiet. De obligatoriska mellanstadiediscona blev alltid bäst när det var 4, 5 eller 6 gul som annordnade dom. Min bror var hela skolans coolaste dj. Alla dansade när han sa att man skulle dansa och älskade hans hemmabyggda rökmaskin och laserljus som gick i takt till musiken. Det var häftiga grejer för 12åringar.
Men nu är han inte 12 eller 16 längre. Inga dreads och inga rejvbrallor så långt ögat kan nå. Som av en händelse råkar min lilla storebror fylla 26 år idag. Grattis på dej!
torsdag 9 december 2010
Day 09 – Your beliefs
Jag tror inte riktigt mitt budskap gick fram där igår, det blev visst lite väl melodramatiskt. Det var inte bättre förr, absolut inte. Det var bara annorlunda. Och ibland kan en liten kommentar som det där var länge sen på någon dum bild på facebook som man egentligen inte bryr sig så mycket om röra till det i huvudet. När saker känns nära och jätte jättelångt bort på samma gång. Men ja, jag saknar Jönköping. Och ja, jag saknar gamla vänner som jag tappat kontakten med.
Men tro.
Jag tror inte på gud. Jag tror inte så värst mycket på karma heller. Bra saker händer även dåliga människor. Speciellt dåliga människor som ljuger bra. Vissa får saker de inte förtjänar och andra förtjänar miljarder gånger mer än de får. För den skull inte sagt att man inte ska göra bra grejer, eller jobba hårt för det man tror på.
Jag växte som sagt upp i en ganska kristen miljö. Kyrkan har alltid funnits där. Scouter, kyrkans ungdomsgrupper, kör, konfirmation, dop och inte att förglömma svenska kyrkan som delar ut kaffe och fyllemat på helgnätter. Och på kanelbullens dag fick man alltid en kanelbulle och guds välsignelse av kristna skolföreningen. En av mina vänner har både en prästmamma och en prästpappa, och ingenting av det där har jag funderat så värst mycket över.
Men som sagt, jag tror ändå inte på gud. Jag skulle vilja hävda, som vissa ibland gör, att det är för att jag är för smart för gud. Att det är för ologiskt och att jag tror på evolution och bla bla bla. Men skitsnack! Jag tror visst att man kan vara både smart och kristen, man kan visst tro på aporna och gud samtidigt.
Men jag har liksom aldrig behövt det där, något större. Jag vet inte varför och jag bryr mig inte. Men ibland önskar jag att jag kunde tro på gud. Att ha någonting att luta sig mot, be om hjälp. Jag önskar att jag kunde tro att de jag älskat som gått bort finns hos herren i himlen och sådär.
Jag minns Oskars minnesstund som hölls i en frikyrka. Det fanns vissa personer där som hade ett slags lugn i sig. De var absolut inte mindre ledsna, de hade inte mindre sorg än någon annan, men de var trygga på något obeskrivligt sätt. De visste att han var på en bättre plats, och när de tröstade varandra med just de orden så gav det just tröst. Jag själv blev bara mer ledsen, mer arg och mer allting.
Man kan säga massa saker om religion. Det kan gå jävligt illa om det sköts fel, och i de flesta fall så tror jag att världen skulle klarat sig mer än bra utan den. Men jag skulle ge vad som helst för den trösten som det kan ge, och den där styrkan.
Men tro.
Jag tror inte på gud. Jag tror inte så värst mycket på karma heller. Bra saker händer även dåliga människor. Speciellt dåliga människor som ljuger bra. Vissa får saker de inte förtjänar och andra förtjänar miljarder gånger mer än de får. För den skull inte sagt att man inte ska göra bra grejer, eller jobba hårt för det man tror på.
Jag växte som sagt upp i en ganska kristen miljö. Kyrkan har alltid funnits där. Scouter, kyrkans ungdomsgrupper, kör, konfirmation, dop och inte att förglömma svenska kyrkan som delar ut kaffe och fyllemat på helgnätter. Och på kanelbullens dag fick man alltid en kanelbulle och guds välsignelse av kristna skolföreningen. En av mina vänner har både en prästmamma och en prästpappa, och ingenting av det där har jag funderat så värst mycket över.
Men som sagt, jag tror ändå inte på gud. Jag skulle vilja hävda, som vissa ibland gör, att det är för att jag är för smart för gud. Att det är för ologiskt och att jag tror på evolution och bla bla bla. Men skitsnack! Jag tror visst att man kan vara både smart och kristen, man kan visst tro på aporna och gud samtidigt.
Men jag har liksom aldrig behövt det där, något större. Jag vet inte varför och jag bryr mig inte. Men ibland önskar jag att jag kunde tro på gud. Att ha någonting att luta sig mot, be om hjälp. Jag önskar att jag kunde tro att de jag älskat som gått bort finns hos herren i himlen och sådär.
Jag minns Oskars minnesstund som hölls i en frikyrka. Det fanns vissa personer där som hade ett slags lugn i sig. De var absolut inte mindre ledsna, de hade inte mindre sorg än någon annan, men de var trygga på något obeskrivligt sätt. De visste att han var på en bättre plats, och när de tröstade varandra med just de orden så gav det just tröst. Jag själv blev bara mer ledsen, mer arg och mer allting.
Man kan säga massa saker om religion. Det kan gå jävligt illa om det sköts fel, och i de flesta fall så tror jag att världen skulle klarat sig mer än bra utan den. Men jag skulle ge vad som helst för den trösten som det kan ge, och den där styrkan.
onsdag 8 december 2010
Day 08 – A moment
Tiden går så jävla fort. Jag känner mig gammal och tråkig som konstaterar det. Men det är sant. För en sekund sen satt jag på trappan till Stationen i den här staden och försökte ta reda på var skolan låg. Jag var nervös, glad och jävligt rädd på samma gång. Sen har det genast gått mer än ett och ett halvt år och ingenting är samma längre.
Det där ögonblicket när allt liksom ändrades. Vi satt där, min dåvarande bästa vän och jag, och så sa vi att vi aldrig skulle skiljas åt. Det är bara 28 mil bort. Sen åkte vi de där 28 milen tillbaka, stannade vid en brygga på vägen hem (eller var det en annan gång, jag minns inte längre) rökte våra älskade cigaretter och lovade varandra massa saker, menade dem verkligen men glömde bort dem ganska snart på de där 28 milen när det blev på riktigt och jag tog med mina möbler.
Jag känner mig sviken, men vet att jag är den som svikit mest. Inte bara personer, men städer, familjer och mig själv. Fast jag aldrig menade nått illa. För jag menade allting jag sa den där kvällen, men omständigheterna förändras och vi kan inte göra någonting åt det. Bara minnas de där ögonblicken.
Det där ögonblicket när allt liksom ändrades. Vi satt där, min dåvarande bästa vän och jag, och så sa vi att vi aldrig skulle skiljas åt. Det är bara 28 mil bort. Sen åkte vi de där 28 milen tillbaka, stannade vid en brygga på vägen hem (eller var det en annan gång, jag minns inte längre) rökte våra älskade cigaretter och lovade varandra massa saker, menade dem verkligen men glömde bort dem ganska snart på de där 28 milen när det blev på riktigt och jag tog med mina möbler.
Jag känner mig sviken, men vet att jag är den som svikit mest. Inte bara personer, men städer, familjer och mig själv. Fast jag aldrig menade nått illa. För jag menade allting jag sa den där kvällen, men omständigheterna förändras och vi kan inte göra någonting åt det. Bara minnas de där ögonblicken.
tisdag 7 december 2010
Day 07 – Your best friend
( Det är lika bra att jag inte skriver om min mamma, jag har ätit fransk potatissoppa tre dagar i rad, min dag består av att låtsasplugga och min definition of love passar alldeles precis in under dagens rubrik. Så, där är vi genast vid dag sju.)
Jag har nog ingen bästis. Inte sådär som att vissa har en självklar person som liksom bara är där. Vad som än händer. Ni vet sådana där som träffas på dagis och får barn samtidigt och sen köper de hus i samma område och grillar flintastek på somrarna i varandras trädgårdar. Sådana där som skaffar män som är kompisar med varandra, eller tvingar dem att bli. Så har jag det inte, men jag kan avundas det där. Givetvis har jag massa fina vänner som skulle ställa upp vilken sekund som helst om det skulle hända nåt, och som fanns där när det hände. Vänner som jag kan skratta med och som lyssnar när jag gråter. Och för det är jag dem evigt tacksamma.
Men jag har min Markus. Metalgrabben som visst inte var så metalig ändå. Som somnar hos mig varje kväll och vaknar bredvid mig varje morgon. Som jag blir asarg på varje gång jag kommer för sent någonstans, bara för att jag aldrig kom försent innan vi träffades. Han som jag kan skratta med, och som lyssnar när jag gråter. Han som har sin jävla fittcyckel i vår hall, fast kommer undan med det för att han är den bästa person som jag någonsin träffat.
Han är exakt som jag, och min raka motsats på samma gång. Han har inte humörssvängningar gånger tusen och bryr sig visst om det är smutsigt hemma eller inte, men när jag går förbi självlysande stjärnor i affären och tänker att shit, sånna skulle man ha i taket för det fick jag aldrig när jag var liten, då är det han som köper dem och monterar upp dem samma kväll, för han fick inte heller ha några plaststjärnor i taket för sin mamma, fast alla hans kompisar hade det.
Han hatar min musiksmak och bryr sig inte ett dugg om mina skivor (förutom hur mycket de dammar), men det gör ingenting, för jag älskar honom ändå, och jag skulle aldrig hitta en bättre vän än honom.
Jag har nog ingen bästis. Inte sådär som att vissa har en självklar person som liksom bara är där. Vad som än händer. Ni vet sådana där som träffas på dagis och får barn samtidigt och sen köper de hus i samma område och grillar flintastek på somrarna i varandras trädgårdar. Sådana där som skaffar män som är kompisar med varandra, eller tvingar dem att bli. Så har jag det inte, men jag kan avundas det där. Givetvis har jag massa fina vänner som skulle ställa upp vilken sekund som helst om det skulle hända nåt, och som fanns där när det hände. Vänner som jag kan skratta med och som lyssnar när jag gråter. Och för det är jag dem evigt tacksamma.
Men jag har min Markus. Metalgrabben som visst inte var så metalig ändå. Som somnar hos mig varje kväll och vaknar bredvid mig varje morgon. Som jag blir asarg på varje gång jag kommer för sent någonstans, bara för att jag aldrig kom försent innan vi träffades. Han som jag kan skratta med, och som lyssnar när jag gråter. Han som har sin jävla fittcyckel i vår hall, fast kommer undan med det för att han är den bästa person som jag någonsin träffat.
Han är exakt som jag, och min raka motsats på samma gång. Han har inte humörssvängningar gånger tusen och bryr sig visst om det är smutsigt hemma eller inte, men när jag går förbi självlysande stjärnor i affären och tänker att shit, sånna skulle man ha i taket för det fick jag aldrig när jag var liten, då är det han som köper dem och monterar upp dem samma kväll, för han fick inte heller ha några plaststjärnor i taket för sin mamma, fast alla hans kompisar hade det.
Han hatar min musiksmak och bryr sig inte ett dugg om mina skivor (förutom hur mycket de dammar), men det gör ingenting, för jag älskar honom ändå, och jag skulle aldrig hitta en bättre vän än honom.
torsdag 2 december 2010
Day 02 – Your first love
Jag skulle kunna berätta om Johan som gick i min klass på lågstadiet. Han åt snor och en gång höll vi varandra i handen när vi sålde majblommor. Vi var ihop för jag hade frågat chans, och mest skickade vi lappar mellan varandra i skolan. Någon sa "mycket post idag" för så sa dom på Eva och Adam och vi härmade i stort sett allt dom gjorde.
Eller så skulle jag kunna berätta om en annan kärlek, som förhoppningsvis inte äter snor och som var med på spåret i fredags. Niklas Strömstedt.
Hemma hos mamma och pappa fanns ett stort skåp i körsbärsträd med skivor i som stod bredvid det evigt ostämda pianot. Det hade glasdörrar och rymde säkert 100 skivor. Där fanns några med Anne Linnet, många med Eros Ramazzotti och Absolute music 11 - 21. Det här var innan jag fick min alldels egna blåa bärbara cdspelare (alltså bärbar som i att den hade ett handtag längst upp så att man kunde flytta runt den, inte bärbar som i att man kan ha den i väskan, det skulle dröja ytterligare några år) och det miniatyrcdställ som tehcnobrorsan gjort i slöjden som jag gladeligen fyllde med Robyn, Carola och absolute music 26. Jag fick aldrig soundtracket till Titanic, men min granne Melle hade det, så vi brukade sitta på hennes säng och lyssna på Celine Dion ett par gånger i veckan.
I alla fall. I det där stora stället, det med glasdörrar i vardagsrummet, där fanns två skivor jag tyckte extra mycket om. Den ena var GES, med låtar som när vi gräver guld i usa och jävel på kärlek och Niklas Strömstedts Halvvägs till framtiden . Jag spelade den skivan så ofta jag kunde på pappas cdspelare. Jag älskade att trycka på alla knappar. ( Och det var många knappar, On på cdspelare, on på förstärkaren och så var man tvungen att välja AUX så att ljudet inte kom från radion eller vinylspelaren.)
Favoritlåten var nummer åtta som jag kallade en vän till en vän, för att den började just så. Jag tror egentligen att den heter typ bilder av dig, men jag är inte säker. När jag lyssnar idag så är det inte så himla bra faktiskt, och Niklas kan vara en av de mest okarismatiska personerna som syns på tv. Det är lite sorgligt, men så är det.
uppdatering:
Sa jag förresten att min pappa och Niklas är identiska kopior? Jag lovar lika som bär inom kort.
Eller så skulle jag kunna berätta om en annan kärlek, som förhoppningsvis inte äter snor och som var med på spåret i fredags. Niklas Strömstedt.
Hemma hos mamma och pappa fanns ett stort skåp i körsbärsträd med skivor i som stod bredvid det evigt ostämda pianot. Det hade glasdörrar och rymde säkert 100 skivor. Där fanns några med Anne Linnet, många med Eros Ramazzotti och Absolute music 11 - 21. Det här var innan jag fick min alldels egna blåa bärbara cdspelare (alltså bärbar som i att den hade ett handtag längst upp så att man kunde flytta runt den, inte bärbar som i att man kan ha den i väskan, det skulle dröja ytterligare några år) och det miniatyrcdställ som tehcnobrorsan gjort i slöjden som jag gladeligen fyllde med Robyn, Carola och absolute music 26. Jag fick aldrig soundtracket till Titanic, men min granne Melle hade det, så vi brukade sitta på hennes säng och lyssna på Celine Dion ett par gånger i veckan.
I alla fall. I det där stora stället, det med glasdörrar i vardagsrummet, där fanns två skivor jag tyckte extra mycket om. Den ena var GES, med låtar som när vi gräver guld i usa och jävel på kärlek och Niklas Strömstedts Halvvägs till framtiden . Jag spelade den skivan så ofta jag kunde på pappas cdspelare. Jag älskade att trycka på alla knappar. ( Och det var många knappar, On på cdspelare, on på förstärkaren och så var man tvungen att välja AUX så att ljudet inte kom från radion eller vinylspelaren.)
Favoritlåten var nummer åtta som jag kallade en vän till en vän, för att den började just så. Jag tror egentligen att den heter typ bilder av dig, men jag är inte säker. När jag lyssnar idag så är det inte så himla bra faktiskt, och Niklas kan vara en av de mest okarismatiska personerna som syns på tv. Det är lite sorgligt, men så är det.
uppdatering:
Sa jag förresten att min pappa och Niklas är identiska kopior? Jag lovar lika som bär inom kort.
onsdag 1 december 2010
01 Introduce yourself
Hej!
Jag heter Sofie. Jag är 21 år och bor i den sörmländska staden Eskilstuna. Här bor jag bara för att jag studerar här, annars skulle jag kanske bo någon annanstans. Någonstans lite, lite roligare. Eller kvar hemma hos mamma och pappa, fortfarande arbetslös och uttråkad. Det kan man inte veta, men under omständigheterna trivs jag bra här uppe.
Jag är en sån där som nästan alltid har olika strumpor på mig. Inte på det där shit-vad-jag-är-fräck-som-har-en-röd-och-en-blå-strumpa-på-mig-idag *crazy* (för det skulle vara exakt som om jag skulle säga att jag har askonstig humor, alltså helt sjuk. he he ). Mer på det där sättet att jag hatar att sortera tvätt och lever lite efter devisen syns det inte, finns det inte. Det gäller inte bara inuti skor, utan även exempelvis under soffan och bakom stängda garderobsdörrar. Kreativt kaos skulle man kunna kalla det.
I alla fall. Innan jag flyttade hit bodde jag i Jönköping. Smålands Jerusalem. Det märks idag främst på min dialekt som jag inte riktigt jobbat bort än. Men också på att jag vet skillnaden på pingstkyrkan och allianskyrkan samt att jag förmodligen kan fler psalmer än du och dina tre bästa vänner tillsammans (utan att skryta).
När jag blir stor ska jag ha ett roligt jobb där jag kan Härjobba. Det verkar skönt.
Jag heter Sofie. Jag är 21 år och bor i den sörmländska staden Eskilstuna. Här bor jag bara för att jag studerar här, annars skulle jag kanske bo någon annanstans. Någonstans lite, lite roligare. Eller kvar hemma hos mamma och pappa, fortfarande arbetslös och uttråkad. Det kan man inte veta, men under omständigheterna trivs jag bra här uppe.
Jag är en sån där som nästan alltid har olika strumpor på mig. Inte på det där shit-vad-jag-är-fräck-som-har-en-röd-och-en-blå-strumpa-på-mig-idag *crazy* (för det skulle vara exakt som om jag skulle säga att jag har askonstig humor, alltså helt sjuk. he he ). Mer på det där sättet att jag hatar att sortera tvätt och lever lite efter devisen syns det inte, finns det inte. Det gäller inte bara inuti skor, utan även exempelvis under soffan och bakom stängda garderobsdörrar. Kreativt kaos skulle man kunna kalla det.
I alla fall. Innan jag flyttade hit bodde jag i Jönköping. Smålands Jerusalem. Det märks idag främst på min dialekt som jag inte riktigt jobbat bort än. Men också på att jag vet skillnaden på pingstkyrkan och allianskyrkan samt att jag förmodligen kan fler psalmer än du och dina tre bästa vänner tillsammans (utan att skryta).
När jag blir stor ska jag ha ett roligt jobb där jag kan Härjobba. Det verkar skönt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
