Eskilstuna

Så igår gick flyttlasset och det här är hemma nu. Jag är hemma nu, i min stad, Eskilstuna. Hemma i min lägenhet på Kungsgatan. Gårdagen var väldigt trevlig, studenfest precis utanför fönstret, och festival i stan.

Tydligen var jag på en spelning med Dead by April. I morse när jag vaknade låg det en tjej i min soffa som jag aldrig träffat förr, min favoritskål låg i skärvor på golvet och mina armar är bara två stora sår.Jag minns inte spelningen om man säger så. Jag gick upp halv sju, (ja, på kvällen) och försökte införskaffa lite mat, men den enda affären jag hittar till stänger klockan 6. Så det blev mcdonaldsmat och de äckligaste kranvattnet jag smakat till middag idag.

Över lag trivs jag väldigt bra. Men när jag låg och zappade mellan ettan och tvåan idag så fick jag lite hemlängtan. För dom visade helgmålsringning från Sofiakyrkan. ( Jag blev kallad jesus ett par gånger när jag berättade var jag var ifrån. Det finns andra kändisar från Jönköping, som...Amy Diamond! ) Och de senaste veckorna har jag vaknat till dom där kyrkklockorna och givetvis var det min favoritpräst, Torgny, som höll predikan. ( det är ganska kristet ändå, att ha en favoritpräst.)

Men det kommer bli fint det här. Kvällen tänkte jag spendera med Eskilstunas egen stolthet, Kent.

Halleluja Jönköping

Idag fick jag den finaste presenten jag tror jag fått i hela mitt liv. Genomtänk och vacker. En bok med alla Thåströms texter, och ett personligt brev. Tack så otroligt mycket.

Hela dagen har jag gått och nynnat på en melodi som fastnat i huvudet på mig. Det tog mig flera timmar innan jag kunde komma på vilken låt det var. En gammal låt från högstadiet nångång, som heter Halleluja Jönköping. Jag har ingen aning om vad den kommer ifrån, eller vem som gjort den. Jag tror inte jag har hört den sen jag slutade nian heller för den delen. Men så hittade jag den på Youtube. Det är inte bra, men evergreens pizzor smakar faktiskt skit och, det kommer alltid vara en stråle fel i fontänen.

Hej då Jönköping

Lars Demian

Jag har några stycken husgudar. Det är Winnerbäck och Thåström, det vet alla. Men en lite mer oväntad kärlek är den till Lars Demian. En otrolig poet som sjunger om döden och om det manliga beteendet. Jag har ännu inte funnit en textförfattare som går att jämföra med detta geni. Han är en sån där artist som man glömmer bort ibland, hans skivor står där så vackert i min hylla ( läs flyttkartong), men det är väldigt sällan jag verkligen lyssnar på honom. Tyvärr.

Men så slog jag upp tidningen idag och tydligen så släpper han i dagarna en ny Ep. Att inte vara Pär Gezzle. Jag vet inte vad jag tycker om att göra Gessle- och roxettecovers, men det är sjukt intressant. Han har tidigare spelat in bland annat Di Leva och Ted Gärdestad, och det är inte som någonting annat du hört, jag lovar.

Och för första gången så är Eskilstuna lite mer värt än min nuvarande hemstad Jönköping. För i Oktober spelar Demian där. Jag har väntat i flera år, sen sommaren i Västervik 2005, på att få se denne man live och det är verkligen något jag ser fram emot. Och som gör flytten lite, lite lättare. Det finns ett musikintresse i den där stan trots allt...

haha!

I föregående inlägg var jag tvungen att googla lite. ( Jag hata google när det kommer till låttexter, och det här är en av anledningarna) Det här är den texten som först kom upp;

A soul you can call or the police
I`m sorry but my man is that you see
A lonely big drunk is you see
I bet you would like to undress me

Men eftersom jag inte kände mig alldeles säker på att det verkligen stämmde, googlade jag igen och det börjar med So you can call the police. Resten kan du hitta om du scrollar ner. Det roligaste är inte att vem- det-nu-är, har hört fel. Utan att denne någon, ansträngt sig för att lägga in texten i nått forum, och ändå haft sjukt fel. A lonley big drunk is you can see !? Inte många rätt där inte.

Det påminner om gamla felhörningstråden på .com där jag en gång läste om en kille ( eventuellt en tjej ) som trodde att Ebba Grön sjöng " Med en kompis är det svårt att disskutera, i die Mauer. ( När det egentligen är en K-pist. reds. anm.)

mitt liv i sånger

Jag har inte riktigt nån lust att skriva idag. Eller, jag har en väldigt lust att skriva idag. Men orden liksom fastnar i huvudet. Det blir ingenting av det. Men varför berätta saker som man känner, när allting redan har känts förut? Top 5 så-här-känner-jag-mig-idag-låtar:


5."So, it's time for depature"
It would have been good - Marit Bergman

4." Cause I love you just as much as I hate your guts "
Alibi - Elvis Costello

3."Det är mitt eget fel, vad som än händer med mitt hjärta. För jag har alltid vetat, att du skulle stanna"
Brännö Serenad- Håkan Hellström

2." Hon går och plockar och hittar sina gamla brev, lite konstigt att läsa om gamla planer. När man vet hur det blev"
Söndag 13.3.99 - Lars Winnerbäck

1." I'm sorry bout my manners, but you see, I'm a bit drunk as you can see. I bet you would like to undress me."
Rock 'n Roll - The Sounds

Sommarnatt

Det blev Barnarpsdagen till slut. Jag och min bakfylla traskade tillsammans med storebror bort till Idrottsplatsen där större delen av samhället umgicks ikväll. Småkids på stylade cycklar. Lite större småkids med hårdsminkade ögon och cigaretter, tillsammans med sin fyra år äldre pojkvänner. Fulla, frånskilda morsor. Och alla vanliga myssvenssons i Flecetröjor.

Jag är fortfarande alldeles varm i hjärtat efter att ha sett min lilla, lilla pappa stå där på scenen. Han såg så jävla lycklig ut. Jag kan inte komma ihåg senast jag såg honom så glad, och jag älskar att det är de minnet jag får ta med mig av honom. Även om min lilla, lilla mamma påpekade hur tråkigt hon tyckte att det var, iår igen. Jag kan inte hålla med henne, det är emot mina principer. Men hade jag fått välja hade jag kankse valt nått annat än Gyllene Tider också.

Men, fine Barnarpsbandet i all ära. Men de roligaste ikväll var att se ett band som heter Rockfellows. Ett gäng assöta 11-åringar med elgitarrer. Tyvärr hade jag missat detta och fick bara se extranumret som bestod av Rocking all over the world. Killen med basen som var större än han själv var nästan lika söt som Beccas kattunge, jag kunde verkligen inte sluta le.

Och fast kvällen bara börjat, så är jag säker på att jag kommer somna med ett leende på läpparna inatt. Och lika säker är jag att dom här småkidsen, kommer vi se mer av i framtiden!

årets happening.

För dom som inte visste det så bor jag ( i ytterst få dagar till) i ett samhälle som heter Barnarp. Det är väl ungefär som på alla andra platser som inte får kallas stad eller kommun eller ort eller sådär, ett samhälle helt enkelt. Vi har en kiosk, en pizzeria och en idrottsplats. Men, vi har också nått som andra samhällen inte har. Ett eget band! Det hyllade Barnarpsbandet.

Dom gör en spelning om året, på Barnarpsdagen. Och ja, det är precis så ofantligt tråkigt som det låter. Vi brukar änga oss åt att kasta boll i en statoiltunna, kolla på 7-åringar som spelar något som troligtvis ska föreställa fotboll, och 6 åringar som precis har lärt sig göra kullebyttor.

Idag är det Barnarpsdagen, och med tanke på mina senaste veckors intensiva vindrickande tror jag min kropp mår bra av att stanna i detta trygga lilla samhälle en lördagkväll. Det är snart insparkstider och min pappa, basisten, skulle bli så glad om jag stod där och sjöng med i Barnarpslåten.

Bara för att så ska ni få en liten länk av mig här, för er som blev nyfikna; www.barnarp.com

blandskiva 2.0

Jag har ett sånt underbart projekt i huvudet nu. Det skulle kunna bli så magnifikt bra. En blandskiva 2.0. Du förstår inte. Men vad händer?

Ingenting! Fan, jag är alldeles för bakfull och mitt liv bara springer ifatt mig. Vad hände med fem veckor att fixa allt på? Jag hatar verkligen myndigheter, försäkringskassa, csn, jävla arbetsförmedlingen. Staten och kapitalet. Jag är så stressad att jag blir paralyserad och bara faller i nån jävla koma.

Hur tänkte du nu

Jag älskar skivor. Det finns någonting i mig som får mig att spendera 600 kronor på plast, när jag inte vet hur jag ska skramla ihop pengar till mat för resten av månaden. ( jadu, nu är jag vuxen som köper min egen mat. fyfan. ) Men det fyller en funktion i mitt liv som jag mår bra av, äta kan man ju göra en annan dag.

Jag älskar speciellt skivor som gör det värt att köpa den där lilla plastbiten. Fina foton och framförallt texthäfte. Så nu ska du få en känga Olle Ljungström lilla. Hur tänkte du nu? Var är mitt texthäfte?? Jag tänker inte googla, för jag har betalat för skiten. Det borde vara dödsstraff på skivor utan texthäften. Det är ju hela grejen, när man dricker vin ( Jag utfärdar min egen prettovarning här ja. )och diskuterar en låt, så kan man gå till sin kategoriserade skivsamling och plocka fram texten. Internet, vafan. Jag är upprörd!

Förberedelser.

Så, nu går jag här och plockar runt i mitt liv. Lämnar tillbaka grejer jag har lånat. Läser gamla uppsatser och slänger, rensar och sparar. Känner mig vuxen och fyller i papper. Försäkringar och hyreskontrakt, folkbokföring och bostadsbidrag. Nu ska jag bara ta tag i helvetet Csn också.

"älskling jag tror jag vet ungefär hur det känns, som att försöka dansa med en myndighet"

Annars har jag mest sorterat skivor. För jag kommer lämna mina älskade vinyler hemma. Jag har ingen skivspelare, eller, jag har ingen förstärkare. Pappa vill gärna ha kvar sitt NAD-system från -86 och min lägenget är 24 kvadrat. Och jag som, i detta nu ( kom igen försäkringskassan, jag litar på dej.) inte vet hur jag ska ha råd med hyran, får helt enkelt lämna den njutningen hemma hos mamma och pappa och vänta på att jag ska bli rik igen. Och jag som just går in i en Rockperiod. Satt uppe till klockan 5 inatt och lyssnade på Queen, Led Zeppelin och Scorpions. För, du är Gitarrsolot i rockballaden. Det får också gärna vara riktigt storslaget, tänk 9 minter långa verisoner av Wind of Change tillsammans med en orkester på 150 pers. Eller klassiker som November Rain eller Stairway to heaven.

Ett bra avslut

...Blir den här bilden.
en kall öl, härligt pepp inför en helg av festival
på en av de sista soliga dagarna den här sommaren.

Välkommen hösten.

Mine is bigger.

Föresten! Bengans hade givetvis ett skivtält. Fattig som jag är dreglade jag en stund innan jag lånade pengar av framtida Sofie och köpte på mig Lovers are Lonely med Timo och Olles senaste Sju.

Dessutom fick man en singel med Elin Sigvardson och han den där Lars från Idol ni vet. Han som var för cool för att vara med i ett sånt kommersiellt litet program. Men han var tydligen inte för cool för att söka, och utnyttja dom för att bli en liten kändis. Jag har inte lyssnat än, han kankse är asbra. Vem vet.

home again.

Vi var ett väldigt ironiskt och på många vis ett otippat gäng som trängde in oss i en lägenhet på Marklandsgatan ( tre minuters gångväg till området, my as. ) Det var expojkvänner, nya pojkvänner, expojkvänners exflickvänner tillsammans med sina nya pojkvän er och ovanpå det lite nya engångsligg, som redan legat med din gamla tjej, och hennes syster och fan och hans moster. Det, och en bilolycka med bästa vänner, systrar och kärlekar som aldrig kommer tillbaka.

Men det gick bra. Jag hade faktiskt väldigt, väldigt trevligt.

Höjdpunk nr 1 var Olle Ljungström. Jag har längtat länge, men ändå var jag så nära att stanna kvar i lägenheten tillsammans med dom andra och glo på room riders maraton. Jag är otroligt glad att jag trotsade regnet och den överhängande risken att gå vilse. Han spelade mycket gammal musik som jag lyssnade på när jag var yngre, Överallt, en apa som liknar dig och jag och min far. Hans musik är poesi. Verklighetsbaserad sådan. Men den framförs tillsammans med musik som kan lyfta en hel sönderregnad festival. Dessutom var mellansnacken förvånansvärt underhållande.

Höjdpunk nr 2 var Robyn. Jag hade faktiskt inte förväntat mej att hon skulle vara riktigt så grym som hon var. Hon hade sjukt mycket roliga gästartister, som bland annat Dr Alban. Tillsammans med Lykke li gjorde hon en cover på queens Break free, och underbara Push it från Sounds, och det är ett sånt där gåshudsögonblick som kommer sitta kvar i huvudet ett tag framöver.

Men. Det var jobbigare än jag trott. Att bo så tätt inpå sorg är inte det lättaste. Och när jag stod där, mitt i ett publikhav bland uppskattningsvis 15 000 människor som sjunger You never were, and you never will be mine kom alla minnen tillbaka. Paniken, rädslan för att sorgen skulle bli mer påtaglig än jag kunde hantera. Händer som skakar och tårar som inte på något sätt går att hålla inne. Det är lite svårt att dansa och vara lycklig när den personen som man helst skulle ha delat det med, aldrig någonsin kommer dansa igen. Men tiden filtrerar känslor. Det gör inte så ont som det gjorde då. Och jag hatar det.

Höjdpunkt nr 3 var gårkvällen. Världens sexigaste kvinna, Lily Allen. Allting var bara väldigt perfekt. Fyllan satt exakt där den skulle och alla dansade runt och sjöng Fuck you. Två meter långa Kristoffer hemifrån lät sig övertalas och lånade ut sina axlar. Det är en sån jävla känsla att se allting ovanifrån, alla festivallyckliga människor. Tack för det.

Jag han även med att se slutet av festivalen, slutet av Teddybears. Vilket förmodligen var lagom. Jag kom för att höra de enda, kankse fem, låtarna som jag någonsin hört med dom. Men det var röjigigt och en bra avslutning. Konfetti, svett och en miljon leriga Converse.

Festivalen i sig var, precis som jag trodde, annorlunda mot att vara mitt i skogen, som Hultsfred. Det var rent och jag sov så underbart gott under tak, alla var snygga och man slapp alla stupfulla 16 åringar. Vilket i sin tur gjorde att jag inte fick för mig att bli en stupfull 20 -åring och tro det eller ej, jag var faktiskt inte illamående en enda gång.

Men det kankse inte var värt pengarna ändå. Dyrare än de flesta andra festivaler, på två dagar, exklusive boende. Men det var en bra avslutning på en sommar. Ett bra avsked.

way out west

jag är lite för dålig på att uppdatera, eller på att komma på grejer att uppdatera om. Det händer inte så mycket i musikväg just nu. Jag skulle kunna berätta om livets fylleslag i går natt. Eller om den där känslan "för bra för att vara sant" som som kommer krypande då och då. Men, jag ska verkligen försöka hålla bloggen på den nivån som det var tänkt från början. Det ska inte vara en blogg om mitt privatliv, utan om musik. Men ibland behöver jag en envägskanal för att filtrera känslor, och sätta ord på dom.

Därför skiter jag i att säga nått nu, och återkommer troligtvis på måndag med lite nya, härliga liveuppleverser att berätta om. Eller kankse, kankse drar jag nån paralell mellan att åka på festival tillsammans med sitt ganska ( så vitt jag vet, jag har egentligen ingen aning ) sköra förhållandet till expojkvännen, och någon bortglömd Winnerbäck låt.

Modena city ramblers

Dom senaste veckorna har jag umgåts en del med ett gäng väldigt trevliga Italienare. Jag har fått lektioner i årgångsvin, italiensk historia och underbarast av allt, en liten, liten skrapning på ytan till Italiensk musik.

Jag har tyckt att jag har haft lite koll på Italiensk musik, vafan, klart jag vet vem Eros Ramasotti är. Och jag kan faktiskt en annan låt, den där från The big Lebowski, you know? så kankse okej, nej. Jag har inte haft koll.

Jag har blivit introducerad för ett band som heter Modena City Ramblers och som stundtals låter precis som Cornelis, och stundtals som Hoola Bandoola Band. Texterna ( som är på Italienska, jag har fått dom översatta ) berör ungefär samma ämnen. Det är vänsterpolitisk musik som har sina rötter i 70-talet. Många är historierna, liknelserna från 1800-talets arbetarklass. Tänk En kungens man.

Själv har jag ägnat mig åt att översätta Hönan Agda och mina personliga favoriter med Hoola Bandoola band. Ikaros, kung keops pyramid, sång till friheten. Försökt visa lite av mitt sverige, och dess historia.

Prova det någon gång, för när du måste leta efter orden, förklara historier bakom talesätt och förklara för någon annan vad meningen med låtarna är, är det så mycket lättare att verkligen lägga vikt vid orden, och förstå dem. Ord som för en del musikintreserade bara är just ord. För andra är dom det viktigaste och mest lättåtkomliga kulturarvet vi har.

Down Below

Jag får gåshud av riktigt snygga reklamfilmer. Jag får gåshus av bra stop motion. Det här är snyggt. Väldigt snyggt. Jag vet att musiken är producerad för att sälja en produkt. Men när det är så snyggt gjort så kommer man undan med det. Njut ett par minuter nu.

Mitt knark

Jga hade tråkigt och hittade världens mest meningslösa hemsida. www.platespotting.com. Men eftersom jag ägnat mig åt denna meningslösa hobby sedan några månader tillbaka var jag tvungen att registrera mig. Jag skulle fylla i hemstad. Efter en lite längre stund av Övervägande skrev jag för första gången Eskilstuna.

Sen fick jag panik och precis som en drogmissbrukare skjuter det ena och det andra in i sig när verkligheten kommer för nära la jag mig på golvet och knarkade Winnerbäck i två timmar. Bara för att hålla känslorna i styr.

Identitetskris? ne dåj, inte alls. Fy fan.

New Harvest

I måndags skulle jag åka hem från Malmö, trött som en as. Eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna sova så mycket på bussen gick jag och min vän till pressbyrån för att köpa en tidning som jag kunde läsa, och lite svindyrt godis. Favoriten på svenska är Sonic och jag letade länge, innan jag gav upp och helt enkelt frågade den söta lilla killen, med en väldigt gles och spretig mustasch, i kassan om han hade senaste numret.

Och jag blev nästan lite kär, för han förstod inte alls vad jag menade när jag frågade efter Sonic. Efter en stunds betänketid frågade han om det var en tidning om den lilla blåa Igelkotten. Blue Hedgehog Sonic. En igelkott som var min hjälte som barn, och av nån jävligt underlig anledning ville jag bara ge lillkillen en kram. Jag gjorde det inte.

Iallfall, Sonic va slut så valet fick stå mellan Spin, ( som fostrat min idol, Chuck Klosterman. Eller tvärtom ) och Mojo. Det blev det senare och på köpet fick man en skiva. En en underbar skiva som snurrar på kankse tionde varvet nu.

Det är en blandad skiva med Modern north American songs. Bland andra artister finns Alela Diane, Bill Callahan, Fleet Foxes och Animal Colective med. Meningen med skivan skulle tydligen vara att visa att Amerikansk musik är på väg tillbaka till sina traditioner och rötter, och att få folk att följa med. Vilket dom enligt min mening har lyckats bra med, jag vill bara ha mer!

På insidan kan man läsa ett citat av just Fleet Foxes när dom förklarar stämmningen i låtarna på skrivan, och den typen av musik i allmänhet;

"I loved Bob Dylan and Joni Mitchell from a young age. It was music that spoke to me in a different way and allowed me to escape. That's still what I look for in music. It's about something that connects you with more than just your experience. It has to go beyond where you've been and pull you there."

Det är lugn, chill musik som passar alldeles utmärkt genom mina öppna fönster när solen skiner och jag klappar min katt och vattnar mammas blommor. Utan att egentligen behöva bry mej om någonting annat i hela världen. En riktigt livsnjutarskiva.

För tänkt dig ovan nämnda skiva, ett kylskåp fyllt med mat lagat av din egen personliga Italienska kock, lite sol och tre veckor till av arbetslöshet/semester. Det kallas livskvalite.

Orka!

vafan! Nu är jag arg. Jag beställde en cd och en bok med lilla Lars winnerbäck. Allting fint så lång. Ja, jag kom på att jag inte bor kvar på klockljungstigen i September, men lite adressändring har väl ingen dött av.

Men! Nu påstår dom att det ska släppas en box med vinlyversion av skivan. Exlusivt. Jättetrevligt. Men tala om det då, Bengansjävlar.

Nu måste jag ändra min beställning, och jag orkar inte. För jag är trött. Jag har åkt buss i fem dygn känns det som. Men jag har även köpt fina reaskor, så jag antar att jag snart blir pigg igen.

Gayklubbar

Så, sitter här nyss hemkommen från en underbar helg i Göteborg och försöker kurera min sjukdom lite snabbt innan jag drar vidare till Malmö imorgon bitti.

Det kunde ha blivit ett inlägg om hur lycklig jag är att jag just förhandsbokat Lars Winnerbäcks nya cd Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen. Men jag är trött på mej själv och mitt tjat om allt som jag redan sagt. Jag återkommer när skivan kommer istället.

Istället ska jag berätta hur kul det är med dålig musik. För det är otroligt underskattat. Okej, jag har under helgen upptäckt att låtar som jag skulle kunna gilla, verkligen, verkligen inte går att lyssna på, alls. Som blonds Bara hon älskar mig. Det går bara inte, min hjärna ger upp och säger upp sig. Men, scooter går, Britney Spears går, Sasch går, ( jag har en "techno"-period just nu. skjut mig någon snälla? ) och allt annat som finns på absolute -97.

Men mest av allt går Shlager. Jag har just upptäckt det fina med att gå på Gayklubb, och jag kan fan inte minnas när jag hade så kul senast. Inga pretto människor som ska tala om för andra hur dålig musik som spelas, för själva grejen är att det SKA vara dålig musik. Inte ens jag själv, som oftast är mest pretto av alla när det kommer till sådana samanhang kunde hålla mig borta från bögarna och det klibbiga dansgolvet. Så nästa helg drar jag med mig Way out gänget och drar tillbaka till Gretas. För i den här stan kommer grisar flyga innan vi får en Gayklubb.