lördag 29 november 2008

hemmakväll

Jag har haft världens sämsta vecka, jobbat ihjäl mig och inte vilat upp mej alls. Inte konstigt då att fredagkvällen blev som den blev och jag sitter här med den värsta bakfyllan jag slutade nian, eller nått.

En av fördelarna med att vara hemma en lördagkväll är att jag hinner kolla ikapp alla svt-repriser jag missar på kvällarna när jag har jobbat. Ett program som jag önskar att jag sett mer är Dom kallas oss artister. Ett mysigt program som passar helt okej när man saknar musikbyrån lite för mycket. Jag såg avsnittet med Håkan, men tappade intresset när jag insåg att följande avsnitt skulle handla om Per Gessle. Reprisen ikväll hade Petter som huvudrollsinnehavare. Jag har alltid gillar honom egentligen, även om hiphop inte är mitt förstahandsval direkt. Men han har gjort mycket bra musik, så klart spelades flitigt hemma hos mej när den kom, och logiskt tillsammans med Annika Norlin är helt underbar.

Men höjdpukten var helt klart den akustiska versionen av mikrofonkåt som Teo Holmer gjorde. http://www.youtube.com/watch?v=SrCjWnjQI0Q

måndag 24 november 2008

Därför hatar jag Rix FM

Jag hatar rix fm. Jag vet att hata är ett stark ord, men det är verkligen det jag känner, hat. Hade jag fått välja hade jag aldrig lyssnat på den skitkanalen, utan hållt mej till kvalitetsradio. Men jag jobbar, i tre dagar till jobbar jag, och jag har helt enkelt ingenting att säga till om när det kommer till val av radiostation. Dessutom jobbar jag natt, och jag tror att det gör det hela snäppet värre.

För det första spelar dom jävligt dålig musik. Allting man hör är från idol eller melodifestivalen. För det andra spelar dom samma dåliga musik hela tiden.

Men det allra värsta är att dom ljuger. Flera gånger i timmen står dom där och ljuger. Dom påstår att dom spelar Bäst musik just nu, att det är nytt och fräscht, och det är jag jävligt skeptisk till. För under dom timmarna jag jobbar, vilket brukar vara ungefär sju, har jag upptäckt en grej. Dom artister som spelas mest är, (trumvirvel) Shakira och enrique Iglesias(!), vilket är jävligt mysko eftersom ingen av dom, vad jag vet, har släppt nått nytt dom senaste två åren. Och om det är så så är det ändå inte det som kanalen spelar. Och om du trodde att jag med mest menar att dom spelas två-tre gånger på en natt, så har du fel. Jag överdriver inte när jag säger att det aldrig gick mer än fyra låtar innan någon av ovanstående spelades. Alltså aldrig mer än säg, en kvart. Det går fyra kvartar på en timme, och fyra gånger sju är 28! 28 gånger, det ger ganska lång tid att tänka ut vilket sätt man helst vill dö på, för efter tre månader så börjar döden kännas som en befrielse.

Det har gått så långt att jag känner mej lobotomerad. För efter ett tag så börjar man uppskatta musiken. Det är en skrämmande upplevelse när man märker att man en dag står där och rör sig i takt till musiken, och efter ett tag till och med sjunger med!

Så när jag tänker efter är det kanske inte så konstigt att folk ringer in när det är önsketimme, och önskar idol-ola eller Takida, dom kan helt enkelt inte hjälpa det. Dom har också blivit hjärntvättade på sina arbetsplatser, för det kan väl inte vara så att någon egentligen vill lyssna på det egentligen?

Jag vill passa på att tacka Mattias på skiftlag 1, som förgyllt några av mina nätter med sin favoritkanal. Jag tänker inte kommentera musiken, men däremot deras slogan som är så otroligt befriande och härlig.
Bandit Rock - Vi spelar vad vi vill.

söndag 23 november 2008

Det där som är evigt


Det finns en artist som har gjort musik som betyder mer än något annat för mej. En artist som jag följt i många år, som jag kan varenda textrad till varenda låt av. Hans namn är Lars Winnerbäck och jag ska försöka förklara varför han betyder så mycket för mej.

Jag upptäckte hans musik första gången sommaren 2004, jag var kär och kärleken spelade några av hans tidiga låtar, som kom änglar och timglas, och jag blev helt förtrollad. Jag laddade ner allt jag kunde hitta med honom och lyssnade sönder varenda skiva han gjort.

Samma höst släpptes albumet Vatten under broarna. Det är enligt mej ett av dom bästa svenska albumen som gjorts ( iallafall de här århundradet), om inte det allra bästa. Varje låt för sig är helt okej, men det är just sammansättningen av de där 10 låtarna som gör det så mästerligt. Det är så storslaget samtidigt som det är rent och avskalat.

Följande sommar såg jag honom live för första gången, på gränsö slott i Västervik. En otrolig upplevelse för en besatt 15 åring. Och att träffa Winnerbäck själv i hög person och få min tröja signerad var det största som hade hänt mej fram tills dess. Kärleken varade inte, men det gjorde han.

Idag är Lars Winnerbäck en sorts trygghet för mej. Nu när jag inte har nån skola eller nått jobb att gå till, när jag får somna ensam och vännerna bor på andra sidan jorden, då finns hans musik kvar. Och det är något visst med den, varje dag kan jag säga; idag känner jag mig som Mareld, eller idag är allting En svår och jobbig grej. Vissa dagar vill man gråta till vänner och andra vill man dansa till elden.

Tyvärr så är det inte riktigt samma sak längre, jag kan inte identifiera mig med 14-åringarna som står med mascararandiga kinder längst fram på spelningarna, och skriker sig igenom alla låtar som skrevs innan 2000, som dom inte kan. Och hans nya skiva är faktiskt inte något mästerverk.


Vissa dagar vill att allt ska vara som förr, jag vill vara 16, kär och höra hovet spela kom änglar.

Jag vill vara en av alla dom.

tisdag 18 november 2008

morgonmys

Klockan är ungefär fem i sju ( det verkar inte som om det stämmer med tiderna när mina inlägg publiceras, ska ta och se över det där) och jag sitter här nyss hemkommen från jobbet. I vanliga fall så brukar jag ligga i min varma säng och sova vid den här tiden, men idag är det tisdag och jag har haft möte med chefen och nattskiftarna som vanligt. Det verkar bli en bra dag, jag slapp skrapa rutorna. Alltid lika uppmuntrande att kunna sätta sig i bilen och köra raka vägen hem. Speciellt idag.

Skivspelarn var nämligen laddad med ett av lördagens fynd. Låt nummer fem, I should have known på robyns gamla album don't stop the music. Jag är absolut inget fan av henne egentligen, men smålänning som jag är kunde jag inte låta bli att köpa en skiva som kostar fem (!) kronor. Just den här låten har spelats ett par varv nu och jag blir lika varm i hjärtat varje gång. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, låten i sig är inget direkt märsterverk. Men den är varm och mysig och passar perfekt i vintermörkret. Det är få människor som kan få ordet fucking att låta så vackert.

Nu ska jag krypa ner i sängen och låta katten varma mina frusna arbetarfötter, godnatt på er.

söndag 16 november 2008

Min största sorg

... i livet är den att jag inte är musiklalisk för fem öre. Om det hade varit så att jag förstod varför hade det varit lättare att acceptera att jag aldrig får turnera jorden runt, eller vräka ut mig om min skiljsmässa i hänt extra. Men jag antar att det helt enkelt är så att gud, allah, buddah eller dileva har större planer för mej.

Jag borde, rent geniskt, bestitta nån form av begåvning. I min familj har musiken alltid varit en stor grej. Mamma har en helt okej sångröst och sjunger gärna och ofta, Pappa har ett förflutet som basist i de världsberömda banden pipeline,x-hale och foreinger och Bror gör musik som han spelar lite här och var, dessutom spelade han gitarr när han var yngre. Jag spelade också gitarr på kommunala musikskolan i fem-sex år. Men när jag märkte att jag inte hade lärt mej någonting, gav jag upp och accepterade att jag helt saknade den där genen. Kankse är jag adopterad.

Idag är Jag otroligt medveten om att jag inte har nån sångröst och försöker undvika att sjunga när jag vet att någon kan höra. Men hon vet inte det, hon den där som tar över i mej så fort de ska drickas minsta lilla alkohol. Hon tror verkligen att hon kan sjunga. Ska det spelas rockband tar hon utan tviveln rollen som sångare och sen börjas det. Inte nog med att hon tror att hon kan sjunga, hon tror att hon kan dansa också, och vet inte att hon i själva verket inte ens kan gå i takt. Hon älskar att göra häftiga rock- och porrposer också, och varje söndagmorgon med träningsvärk i låren hatar jag henne lite, lite mer. Om ingen av hennes vänner rycker ner henne från bordet så står hon kvar där tills det är dags att gå hem, och inte ens då kan man vara säker på att hon kliver ner. Är det riktigt illa så kankse hon börjar klä av sig också.

Jag hatar henne, men ibland kan jag inte hjälpa att jag älskar henne. Hon är så nära rockstjärna jag någonsin kommer bli.

lördag 15 november 2008

Göteborg roadtrip

Som sagt så tillbringade jag ett par timmar i Göteborg idag. Jag och två män satte oss i en vit ford och gjorde oss redo för en informativ dag på svenska mässans Utbildning och Framtid. Tyvärr så gav det väl inte så väldigt mycket, jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra av mitt liv.

Istället blev höjdpunkten avstickaren till majorna för ett besök på mynt & musik. En väldigt speciell butik som verkar drivas av en man som ser ut att höra hemma på långvården. Han är både långsam och arrogant och verkar inte alls trivas med sitt jobb, som jag förövrigt hade gjort ungefär vad som helst för att ha. (men bara ungefär, jag har faktiskt mina gränser.) Där finns iallafall lite musik, lite film, lite böcker och mycket porr. Några mynt däremot, det har jag inte sett.

Om man bortser från att det luktar illa och de mesta i musikväg är repiga cd med Aaron Carter och Westlife så kan man göra lite fynd om man ger det lite tid. För 75 kronor fick jag med mig fyra nya skivor att ställa i samlingen. Jag har nyligen upptäckt att Nina Person har en otrolig röst, så hennes soloprojekt a camp blev min för en tjuga. Det är lite lagom billigt.

Syftet med ljudligt

Tänkte jag skulle presentera mej själv och syftet med ljudligt, mest det sistnämnda kanske. Jag hade nämligen inte tänkt skriva så mycket om mej själv, vad jag äter till frukost, vilket shampo jag använder eller var jag köper mina underkläder. Som namnet kankse antyder så är det tänkt att den här bloggen ska handla om mitt stora intresse, musik.

Jag hade tänkt berätta varför jag blir smått självmordsbenägen varje gång jag tvingas lyssna på rix fm ( ja, man kan bli tvingad! ) eller varför jag envisas med att köpa riktiga skivor i riktiga skivaffärer trots att jag inte är 65, har tillgång till internet och faktiskt vet hur man laddar ner, eller vilken musik som passar bäst en lördagmorgon kl åtta.

Jag kommer också att skriva om olika spelningar, skivsläpp och annat som gör en glad.

Dagens låt får bli Snart dör bob dylan med Navid Modiri och gudarna.
Den har helt klart höjdpunkten på onsdagens spelning, och den låt som bäst representerar min dag när jag ska gå på samma gator som Navid på Sveriges framsida, Göteborg.

torsdag 13 november 2008

debuten

Man skulle kunna tycka att jag är sent ute, att skulle jag blogga så skulle jag börjat för två år sedan. Men som nybliven singel och blivande arbetslös så kommer jag ha snuskigt mycket fritid i fortsättningen, förmodligen alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag har tröttnat på maraton i dvdbox och den där romanen som jag skulle skriva, det är bara inse att den inte kommer bli skriven. Vi får väl helt enkelt se om den här bloggen kan fylla det kreativa tomrummet jag har känt sedan jag lämnade gymnasiet bakom mig.