söndag 16 november 2008

Min största sorg

... i livet är den att jag inte är musiklalisk för fem öre. Om det hade varit så att jag förstod varför hade det varit lättare att acceptera att jag aldrig får turnera jorden runt, eller vräka ut mig om min skiljsmässa i hänt extra. Men jag antar att det helt enkelt är så att gud, allah, buddah eller dileva har större planer för mej.

Jag borde, rent geniskt, bestitta nån form av begåvning. I min familj har musiken alltid varit en stor grej. Mamma har en helt okej sångröst och sjunger gärna och ofta, Pappa har ett förflutet som basist i de världsberömda banden pipeline,x-hale och foreinger och Bror gör musik som han spelar lite här och var, dessutom spelade han gitarr när han var yngre. Jag spelade också gitarr på kommunala musikskolan i fem-sex år. Men när jag märkte att jag inte hade lärt mej någonting, gav jag upp och accepterade att jag helt saknade den där genen. Kankse är jag adopterad.

Idag är Jag otroligt medveten om att jag inte har nån sångröst och försöker undvika att sjunga när jag vet att någon kan höra. Men hon vet inte det, hon den där som tar över i mej så fort de ska drickas minsta lilla alkohol. Hon tror verkligen att hon kan sjunga. Ska det spelas rockband tar hon utan tviveln rollen som sångare och sen börjas det. Inte nog med att hon tror att hon kan sjunga, hon tror att hon kan dansa också, och vet inte att hon i själva verket inte ens kan gå i takt. Hon älskar att göra häftiga rock- och porrposer också, och varje söndagmorgon med träningsvärk i låren hatar jag henne lite, lite mer. Om ingen av hennes vänner rycker ner henne från bordet så står hon kvar där tills det är dags att gå hem, och inte ens då kan man vara säker på att hon kliver ner. Är det riktigt illa så kankse hon börjar klä av sig också.

Jag hatar henne, men ibland kan jag inte hjälpa att jag älskar henne. Hon är så nära rockstjärna jag någonsin kommer bli.

Inga kommentarer: