Det finns en artist som har gjort musik som betyder mer än något annat för mej. En artist som jag följt i många år, som jag kan varenda textrad till varenda låt av. Hans namn är Lars Winnerbäck och jag ska försöka förklara varför han betyder så mycket för mej.
Jag upptäckte hans musik första gången sommaren 2004, jag var kär och kärleken spelade några av hans tidiga låtar, som kom änglar och timglas, och jag blev helt förtrollad. Jag laddade ner allt jag kunde hitta med honom och lyssnade sönder varenda skiva han gjort.
Samma höst släpptes albumet Vatten under broarna. Det är enligt mej ett av dom bästa svenska albumen som gjorts ( iallafall de här århundradet), om inte det allra bästa. Varje låt för sig är helt okej, men det är just sammansättningen av de där 10 låtarna som gör det så mästerligt. Det är så storslaget samtidigt som det är rent och avskalat.
Följande sommar såg jag honom live för första gången, på gränsö slott i Västervik. En otrolig upplevelse för en besatt 15 åring. Och att träffa Winnerbäck själv i hög person och få min tröja signerad var det största som hade hänt mej fram tills dess. Kärleken varade inte, men det gjorde han.
Idag är Lars Winnerbäck en sorts trygghet för mej. Nu när jag inte har nån skola eller nått jobb att gå till, när jag får somna ensam och vännerna bor på andra sidan jorden, då finns hans musik kvar. Och det är något visst med den, varje dag kan jag säga; idag känner jag mig som Mareld, eller idag är allting En svår och jobbig grej. Vissa dagar vill man gråta till vänner och andra vill man dansa till elden.
Tyvärr så är det inte riktigt samma sak längre, jag kan inte identifiera mig med 14-åringarna som står med mascararandiga kinder längst fram på spelningarna, och skriker sig igenom alla låtar som skrevs innan 2000, som dom inte kan. Och hans nya skiva är faktiskt inte något mästerverk.
Jag upptäckte hans musik första gången sommaren 2004, jag var kär och kärleken spelade några av hans tidiga låtar, som kom änglar och timglas, och jag blev helt förtrollad. Jag laddade ner allt jag kunde hitta med honom och lyssnade sönder varenda skiva han gjort.
Samma höst släpptes albumet Vatten under broarna. Det är enligt mej ett av dom bästa svenska albumen som gjorts ( iallafall de här århundradet), om inte det allra bästa. Varje låt för sig är helt okej, men det är just sammansättningen av de där 10 låtarna som gör det så mästerligt. Det är så storslaget samtidigt som det är rent och avskalat.
Följande sommar såg jag honom live för första gången, på gränsö slott i Västervik. En otrolig upplevelse för en besatt 15 åring. Och att träffa Winnerbäck själv i hög person och få min tröja signerad var det största som hade hänt mej fram tills dess. Kärleken varade inte, men det gjorde han.
Idag är Lars Winnerbäck en sorts trygghet för mej. Nu när jag inte har nån skola eller nått jobb att gå till, när jag får somna ensam och vännerna bor på andra sidan jorden, då finns hans musik kvar. Och det är något visst med den, varje dag kan jag säga; idag känner jag mig som Mareld, eller idag är allting En svår och jobbig grej. Vissa dagar vill man gråta till vänner och andra vill man dansa till elden.
Tyvärr så är det inte riktigt samma sak längre, jag kan inte identifiera mig med 14-åringarna som står med mascararandiga kinder längst fram på spelningarna, och skriker sig igenom alla låtar som skrevs innan 2000, som dom inte kan. Och hans nya skiva är faktiskt inte något mästerverk.
Vissa dagar vill att allt ska vara som förr, jag vill vara 16, kär och höra hovet spela kom änglar.
Jag vill vara en av alla dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar