lördag 30 maj 2009

Jag vill inte.

Inatt drömde jag mardrömmar. Jag sov jättedåligt och vaknade flera gånger. Panikslagen var jag tvungen att röra på armar, ben och nacke bara för att se efter om jag verkligen inte var förlamad.

Tyst viskade jag för mig själv, bara för att veta att jag fortfarande kunde tala.

Jag drömde att jag var gammal, riktigt gammal. Klar i huvudet, men inte i kroppen. Det var en ovanlig dröm, för jag växlade mellan att se mig själv med någon annans ögon, och att vara inuti mig själv.

Till en börjar var det en fin dröm, jag hade långt fint silvervitt hår och såg glad ut. Mitt rum på hemmet där jag bodde var hemtrevligt, och personligt. Från golv till tak, på tre av rummets fyra väggar stod hyllor med skivor. Det måste ha varit flera tusen, fint kategoriserade efter genre.

Men efter en stund började jag titta närmare och undrade om det verkligen var mig själv jag såg, eller om det var någon som bara var kusligt lik mig själv.

För det kändes otroligt att jag skulle sitta och lyssna på inspelade rix FM program från 2019, i satinbyxor och äta broccoli och svamp.

Det var då som jag återvände in i mig själv och upptäckte att jag mist all förmåga att uttrycka mig själv. När jag försökte prata kom det bara oljud, inga ord, inga meningar och mina händer skakade alldeles för mycket för att någon skulle kunna förstå vad jag pekade på. Jag var instängd i min egen kropp. Fast, utan möjlighet att ta mig därifrån.

Jag kunde bara sitta och glo på mina skivor, och försöka minnas hur de sångerna jag en gång älskat lät. Men det drunknade alltid i ljudet av den musik som personalen valt åt mig. Och personalen försökte, de spelade musik för mig, men alldeles fel, och alldeles för högt, för dom trodde jag var nästintill döv. Men visst hörde jag fortfarande, jag hade bara slutat svara på tilltal, eftersom jag ändå aldrig mer skulle kunna göra mig förstådd.

Jag vill inte bli gammal.

måndag 25 maj 2009

Jag älskar mitt nya jobb!

Pensionären i mej har verkligen fått komma till sin rätt den senaste veckan, sedan jag började arbeta på ett ålderdomshem i närheten av mitt hem. Jag får höra intressanta historier hela dagarna ( jag räknar med att jag kanske kommer tröttna, eftersom jag börjar märka att vissa av dom återkommer ett par gånger om dagen), dricka löjligt mycket kaffe och inte minst så står cdspelaren på i köket hela dagarna.

I början var jag rädd, inte bara för att jag alltid tyckt att gammlingars hud är lite för skrynklig och otäck, utan för att pensionärer har en tendens att gilla dålig musik, som Christer Sjögren. Men inte mina små tanter inte. Nej, hela dagen idag har vi lyssnat på Frank Sinatra. Och vi har haft så mysigt, och på kvällarna så sitter vi och sjunger ihop till allsång på skansen. Och det får jag betalt för, jag älskar verkligen mitt nya jobb!

Du är aldrig ensam

Igår låg jag och slökollade på tv. Till min stora förtjusning visade SVT en repris av lördagens livsändning av Henrik Shyfferts The 90s, ett försvarstal. Trots att jag egentligen är lite för ung tyckte jag att det var grymt kul, och smart. Det finaste var bildspelet i slutet, ackompanjerat till Popcicles Hey Princess.

För mej är 90- talet förknippat med Spice Girls och Backstreet boys, eftersom jag är född i slutet av 80-talet och inte har några minnen före -95. Men för exempelvis min storebror, eller vänner som är några år äldre än jag så är det nog lite troligare att de tänker på den indievåg som drog över Sverige.

Jag är som sagt lite för ung för att verkligen kunna uppskatta Popcicle och exempelvis prainpool. Men gammalt indiekid ( rolig historia, mamma gjorde ett sån där självtest i aftonbladet för ett par år sen Vad är dit barn?, och tydligen var jag just indiekid) som jag är så tycker jag ändå väldigt mycket om den musiken. Nu finns ju inte så många av dom där banden kvar, men exempelvis frontmannen i just Popcicle, Andreas Mattson gör det.

2006 släppte han sitt debutalbum som soloartist, The Lawlessness of the Ruling Classes. Och på den ligger en ruskigt bra, men tyvärr lite bortglömd låt som heter You're never lonely when the band plays.

Jag skulle vilja skriva ut hela texten, för den är alldeles underbar och sann.Det är en underbar känsla, när dom första noterna känns i ryggraden, och ljudvågen slår emot dig och hur man går hem i mörkret efter en riktigt bra konsert och bara känner hur musiken sitter kvar i kroppen. Det är nästan som Kärlek. Fast en kärlek som aldrig sviker, och som aldrig kan vara krävande.

För musik kan fylla så många tomrum, och det görs på rätt sätt. Det är, för vissa, och för mej, en otroligt tröst och trygghet. Det är sant att, you're lonely when the band plays.


onsdag 20 maj 2009

Jakob Hellman

De senaste två veckorna har jag träffat väldigt mycket nya människor. Jag har allmänt varit social och gått på fester där jag inte känner någon, tagit massa kontakt och inte minst börjat på inte mindre än två nya jobb. Nått som är väldigt intresant är att så fort man inte är bland folk som man känner sig alldeles bekväm med blir man jävligt medveten om sig själv. Hur tyst man är, eller hur högt man pratar, hur ens kläder inte ser lika dana ut som alla andras, eller hur långt hår alla andra tjejer har.

Jag har fått höra ganska mycket roligt om mej själv, för tydligen så är det så att om man presenterar sig själv med säg, ett intresse eller en ålder, så kommenterar folk det. Idag tillexempel fick jag höra tre (!) gånger, att jag inte såg en dag äldre ut än 17. ( ja, jag blir väääldigt liten när jag får ha kläder i storlek L )

Men som är intersant är ju att när folk inte har en aning om vem du är, kan du vara vem du vill.

Jag har alltid velat vara tjejen i Hon har ett sätt med Jakob Hellman. Hon verkar vara den perfekta kvinnan. Jag skulle så gärna vilja vara en sån som man skulle vänta länge på om man fick chans.

Jag gillar henne också för att idealet som hon ändå förespråkar är inte alldeles ouppnåligt. Jag kommer aldrig bli nån Maja Ivarsson, eller Johanna Thydell. För jag har ingen uppenbart Talang. Jag kommer heller aldrig bli säg, skitsnygg. Men jag skulle ( rent hypotetiskt ) kunna ha små band om mina handleder, och andra i mitt hår.

Jakob Hellman är faktiskt otroligt bra. Hans första och enda album, ... och det stora havet är en sån där skiva som alla egentligen borde ha. Eller iallafall alla som gillar svensk musik, och vill veta varifrån allting egentligen kommer.

söndag 17 maj 2009

Schlagerkvällen

.. var faktiskt mer underhållande än man kunde tro. Det är ändå nått visst med att sitta 15 ungdomar och disskutera musik ( Sen att det är dålig musik, är väl en annan femma ) och underbara konspirationsteorier. Vet inte i vilka andra sammanhang man har möjlighet att göra det. Jag blir lite rädd dock, när folk uppenbarligen bryr sig mer om schlagern, än det stundande valet, exemplevis.

Men jag har nog ändå börjat fattat poängen, det handlar om att bry sig, och sätta sig i bidragen. Det är inte kul, om man inte är insatt.

Men jag stör mej fortfarande nått grymt. Jag kommer fortfrande försöka undvika insändarsior i ungefär alla tidningar och rubriker som " Vann rätt bidrag? " Visst, jag hade en kul kväll, men jag förstår inte hela grejen med att leva med det i tre månader först, och sen analysera det ytterliggare två.

Höjdpunken var deffinitivt de vackra kropparna i Ukrainas bidrag, ( var det Ukraina? jag minns inte, klart man inte minns ) och uppenbarligen så tyckte alla andra tjejer lika dant. Iallfall om man ska tro alla högljudda skrik och sexuellt frustrerade suckar. ( okej, just dom kankse bara var mina egna, men de höga skriken stod nån annan för iallafall. )

Ett annart plus var att den annars så tråkiga pausunderhållningen verkligen var just, underhållning. Dom hade hissat upp nån form av bassäng som åkte fram och tillbaka, upp och ner med lite krälande tjejer i som simmade runt och gjorde magplask. Det låter kankse inte så spektakulärt, men de va snyggt!

lördag 16 maj 2009

dagen efter igår...

har en liten, genomträngande smak av as och mitt huvud gör ont. Väldigt ont. Men ja, det var värt det.

Ikväll ska jag se på schlagerfestival. Inte för att jag är intresserad, och definitivt inte för att en av världens vidrigaste människa Shirley Clamp ( det hörs ju på namnet, hur skulle man kunna gilla en sån männiksa? och föresten, om du vill behålla det du ätit idag, så ska du undvika att läsa det där reportaget i nån bilaga till aftonbladedet idag med tre björnar. ) ska vara kommentator. Inte heller för att jag tror att jag kommer få något vidare musikaliskt utbyte av kvällen heller, ( men man vet ju inte, Frankrike överaskade verkligen förra året ) utan mest för att det kan vara ett trevligt sätt att fördriva en lördagkväll, speciellt med så trevliga människor som jag hade tänkt mig.

Jag har annars lyckats bojkotta årets schalgerhysteri hyffsat väl, så att bli lite nationalistisk såhär i slutskedet kan jag nog ändå leva med. Heja Sverige!

En underbar kväll

.. har jag haft. En bekant ringde, och trots att det var lockande att vara hemma, ensam och tycka synd om sig själv så gjorde jag mig snyggare än på väääldigt länge och hängde med ut. Och vilken bra kväll jag haft. Jag var snygg, jag träffade världens snyggaste kille och hade allmänt skitkul! Tyvärr har mitt aebwetslösa liv forfarande satt spår, så 22o spänn för promoe ( på apt, som allmänt är as kasst på att hålla bra spelningar ) fick tyvärr stå åt sidan.

Dagens låt måste ( måste måste måste) vara en med hello saferide.

Damn, I wish i was a lesbian, and damn i wish that you were to. So I could fall in love with you. damn, det skulle varit så bra. Som eva och efva, fast sofie och sophie.

För jag hatar att somna ensam ikäll ( tack, men nej tack 28åriga slisk som bjöd hem mig). Men jag är trött. och har haft världens bästa kväll. Tack emma! jag behövde det här.

Och tack för messen, jag behöver höra att du älskar mej, fast jag vet att du inte gör det och om du hade velat ha mej, hade du fått mig 2005. Godnatt.

fredag 15 maj 2009

Skivköp!

Idag är jag glad. Jag har nämligen, precis nu, förbokat Sounds nya platta, Crossing the rubicon.

Dessutom har jag hittat den perfekta möbeln för mina skivor. Just nu ligger dom mest överallt eftersom dom inte får plats i hyllan som är avsedd för dom, och som är asful. Jag var hemma hos en gammal klasskompis för ett tag sen, vars pappa jobbar på radion och äger en riktigt tillfredsställande samling, och jag blev lite kär. Inte i pappan, ( även om jag gillar äldre killar med musiksmak så har även jag mina gränser ) utan i hyllan.

Så när jag blir rik igen, alternativt bara får en lön, så ska jag beställa tre stycken string pocket hyllor.

torsdag 14 maj 2009

Håkan Hellström

... är en artist som jag lyssnat väldigt mycket på. Var kanske inte riktigt med från starten, men för ett par år sen fattade jag grejen och köpte på mig lite skivor.

Han har gjort en hel del musik, och om du fortfarande tror att allting låter som Känn ingen sorg för mig Göteborg så borde du ge honom en chans. Det är inte bara 13åriga tjejer med små stjärnor under ögonen, med olikfärgade, trasiga converse som lyssnar på honom. Inte längre. ( Skulle det vara så, även om det är osannolikt, att anledningen till att du inte lyssnat på nått annat är för att du inte gillade känn ingen sorg...ja, då min vän, är du tyvärr bortom all räddning)

Första skivan skulle mycket väl kunna kallas ett mästerverk om man var på det humöret, men senaste skivan För sent för edelweiss har jag svårt för. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag har aldrig känt ett behov av att lyssna på den, och för nuvarande är det nog den skiva jag äger som dammar mest.

Däremot finns det en låt. Båda sidor nu. Jag kan lyssna på den hur mycket som helst och tröttnar aldrig. Vad jag vet är den outgiven, men samtidigt så har jag inte så väldigt bra koll på hans singlar och b-sidor,(Jag älskar för övrigt artister som verkligen släpper singlar med b-sidor. Det gör samlandet så sjukt mycket mer värt. ) så om du vill säga emot mig så varsågod.

I alla fall så älskar jag den där låten, den är så vacker. Och vissa dagar fastnar man för små fragment, små ord som förklarar precis hur man känner sig.


Jag skulle ha ringt dig ikväll
men handen fastnade framför mig
Jag skulle sagt ´Jag älskar dig...´
Men stolthet kom i vägen

Säljes.

Om nån är intresserad av att köpa min Hultsfred loves Winnerbäck - biljett är det bara att höra av sig. Men jag har varit arbetslös länge och är fortfarande fattig, så räkna inte med kompispris.

onsdag 13 maj 2009

en massa fula svordommar.

Så, då var det helt bestämt ( eller, ingenting jag säger är någonsin hundra procent. men så säker man kan bli ) Det blir inget snoddas, inget Killers och inget festivalhäng för min del i år. Och jag är jävligt ledsen över det. Jag älskar mitt nya jobb, och det är inte värt att förlora en sån chans för en festival som finns kvar nästa år. Men ändå. Jag har längtat så mycket, eftersom jag inte kunde åka förra året. Jag har tagit den senaste tidens lite jobbigare besked med ro, jag har ju sommaren att se fram emot.

Men men, som sagt. Det löser sig väl. Hultsfred finns kvar, killers finns kvar. Och har jag klarat mig 20 år utan snoddas så ska jag nog klara 20 år till.

Tack föresten för att ni läser vad jag skriver! Verkligen kul, forsätt kommentera och inspirera!

Människor är låtar.

En av de människor jag beundrar mest när det kommer till musik, och textförfattande är Annika Norlin, ( Hon som är hello saferide och Säkert! för den som inte visste det) I stort sätt allt hon skriver är underbart bra, och oftast väldigt sant. En favorit är I wonder who's like this one, från hennes andra skiva som Hello Saferide. Det är en låt som handlar om att människor är som låtar, vissa älskar man från första stunden man hör dom, och sen bara fortsätter det att växa och växa.

Jag har länge tänkt på det där. Dom flesta människor i min omgivning förknippar jag faktiskt med låtar, och ibland hela skivor eller artister. Dels för att man rent allmänt förknippar dom med exempelvis deras favoritmusik, och ibland för att man tycker om dom på samma sätt.

Jag har vänner som är Lars Winnerbäck för mig, jag behöver inte lyssna på honom varje dag, men när jag behöver, då finns han alltid kvar.

Eller, jag har vänner som är som Lars Demian. Jag älskar honom, men man tar helt enkelt inte med sig hans musik på fest.

Eller som till exempel bandet Peggy Lejonhjärta. Jag tror inte folk i allmänhet har så stor koll på dom, så jag har liksom alltid fått ha dom ifred för mej själv på nått sätt. Ett tag var dom bara mina. Problemet var ( precis som det kan vara med förhållanden ) att det var blixtsnabb förälskelse. Egentligen började jag älska dom redan innan jag hört en endaste låt, för gitarristen i bandet är Johan Person ( Sveriges snyggaste kille, från Hovet) Jag älskar honom, och sen gick det som det gick. Jag inbillade mig att det här var det bästa jag någonsin hört, jag kommer aldrig vilja lyssna på nått annat igen.

Sen efter ett tag så börjar man tänka efter, man börjar fundera på vad som egentligen är så bra med musiken. Folk i ens närhet börjar ifrågasätta om man egentligen kanske bara söker efter ett substitut till hovet och Lars Winnnerbäck för att man börjar sakna dom. I början så kan man motivera sig och hitta kvalitet, för Peggy Lejonhjärta är inget dåligt band. Men sen börjar man själv tröttna lite, och inse att det faktiskt finns en miljon miljarder låtar i världen, det logiska är ganska inte att Viskningar och Rop innehåller dom tio bästa. Så man stoppar tillbaka skivan i dess fodral och letar vidare. I början kanske man letar i sin egen skivsamling, för man vill ha musik man känner igen, men efter ett tag så är man tillbaka på Mynt och Musik, eller på Bengans.

Jag önskar att människor verkligen var som låtar. För precis som Annika Norlin säger så finns det trots allt en stor skillnad mellan en vän och en skiva. När det är slut, kan man bara välja repeat på den ena.

söndag 10 maj 2009

Söndagar.

.. kan vara dåliga dagar, och dom kan vara bra dagar. Oftast är dåliga söndagar förknippade med bra lördagar. Eller bara hårda lördagar. Men jag har märkt att det finns lite olika typer av bakfyllor. Jag ska nog inte gå så långt att säga att dom är bra eller dåliga, men dom kan iallafall vara mer eller mindre dåliga.

Dåliga bakfyllor behöver inte alltid vara dom mest krävande rent fysiskt, visst, det är alltid jobbigt när man inte kan röra sig. Men det är alltid den mentala biten som är värst, Vad fan hände igår egentligen? Varför dansade jag på bordet till Dansa i neon, i morgonrock?

En annan typ av bakfylla är dom som är mest ovärda. När man hade tråkigt kvällen innan. Man dricker, dricker lite till, och sen när det liksom inte händer nått så dricker man lite till, blir trött och går hem. 500 spänn fattigare.

Idag mår jag verkligen inte bra, det skulle vara en lögn att säga. Jag har stora groteska sår på fötterna, en huvudvärk från helvetet och jag kommer inte kunna äta mat på en vecka. Men ändå, det var värt det. Jag hade grymt kul igår och jag har en anledning att ligga still hela dagen.

Jag funderade en stund om jag skulle välja soffan eller sängen. Men till slut föll valet på gräsmattan. Jag ska ta med mej solmadrass och täcke och ligga där och njuta av en gammal favorit som jag glömt bort att jag älskar.

Elvis Costello and Burt Bacharachs Painted from memory. En skiva som passar väldigt bra en söndag som denna.

Elvis Costello är en sån där artist som man kan upptäcka hur många gånger som helst, hans punkinspirerade debutskiva, hans senare When I was cruel eller The juliet Letters som han spelade in tillsammans med the Brodsky Quartet, som spelar klassisk musik. Bara för att nämna tre album som spretar åt alla möjliga håll, på ett bra sätt.

Costello har släppt närmare 30 skivor, vilket är underbart, eftersom jag kan spendera iallafall ett par år till med att upptäcka nya låtar och genrer med en man som gjort ett så bra första intryck på mej.

fredag 8 maj 2009

Skämslåtar

För inte så längesen sände SVT ett väldigt trevligt litet program, Videokväll hos Luuk. Det var en underbar kombination för någon som älskar både Kristian Luuk och Musik. Första säsongen var otroligt bra, andra var också helt okej, men tyvärr envisas Sveriges television lite för ofta med att korta ner program som skulle behöva lite tid. Jag älskade det programmet, det var alltid lika kul att höra om mer eller mindre intressanta människor och deras musiksmak. Och det mest underhållande var givetvis inslaget skämslåten.

Jag tror alla har vissa låtar, skivor eller till och med hela band som dom gillar, och lyssnar på, men aldrig skulle erkänna för sin omgivning. Och givetvis är jag likadan. Ända skillnaden är att jag idag ska komma ur garderoben och avslöja i alla fall några av dom. Jag tänker stå för min urdåliga musiksmak.

Den första låten ( och det här tar verkligen emot ska jag tala om ) är en låt med en kvinna som ger mig utslag, jag skulle nästan kunna gå så långt att säga att jag hatar henne. Men bara nästan, jag tänker inte säga det. Få människor gör mig så upprörd som Carola. Och jag tror att jag retar mig lite extra på henne för att det finns vissa låtar som talar till mig, som Det regnar i Stockholm. Missförstå mig rätt, det är verkligen ingen bra låt. Men jag känner igen henne när hon går där och trippar runt på tårna och är för töntig för att ringa. Jag hatar mig själv lite för att jag gillar den låten.

Nästa låt är kanske inte riktigt lika pinsam, men det är fortfarande inte lätt för mig att skriva här. Det är nämligen ett band som ligger kvar i mitt huvud, och min ipod sen jag var typ 12, kanske. Groove Coverage ( det är dom där som gjorde "technoversionen" av poison ni vet ) har gjort en låt som heter You. Och jag kan inte sluta älska den. Den är inte bra. Men ändå, jag älskar den.

Sist men inte minst, och förmodligen den mest oväntade låten är en smäktande ballad av självaste Jan Johansen. Jag kan på allvar njuta av Hjärtat i din hand, och jag vet inte vem jag ska skylla på. Jag hoppas att jag hittar honom någon dag, för då ska jag tala om för honom hur tacksam jag är.

Sen finns det ju låtar som folk tycker man borde skämmas för, men jag kan motivera (väldigt bra också ) varför jag till exempel vill lyssna på 50 cents Just a lil' bit. Men jag är rädd att det här inte är riktigt rätt forum för sånt snusk. Lyssna på den så förstår du.

torsdag 7 maj 2009

Äntligen!

För alla er som enbart lyssnar på musik via spotify har jag idag en trevlig nyhet. Äntligen finns Navid där! Inte allting han och gudarna gjort, men senaste albumet, Allt jag lärt mig hittills finns där från och med idag.

Jag känner lite att det är mitt kall att sprida deras musik till så många som möjligt. Jag har älskat det härligt galna bandet sen jag hörde Hissingen luktar gräs för första gången. Och även om det inte verkar funka på alla, så har jag nog lyckats förgylla en och annans musiksmak.

Jag kan ha sagt det förr, men det tål att talas om igen. Navid Modiri, tillsammans med gudarna Christian, Conrad, Jacob, Kristoffer, David och Povel är ett av de bästa banden jag sett live. Får du någonsin chansen, ta den!

Så ikväll tycker jag du ska prova lite Navid om du inte redan gjort det. Lyssna på trumintrot till Himlen lär inte hålla det emot dig baby eller ljut av Harriet Ohlssons från Hellsongs underbara röst på I väntan på stormen.

tisdag 5 maj 2009

När jag vaknade....

...imorse ställdes jag direkt inför ett val. Skulle jag ligga kvar i sängen, somna om och hoppas på att 1. Jag aldrig vaknar igen. Eller 2. Jag vaknar igen, och det första uppvaknande var bara en dröm.

Jag somnade om, snoozade, vaknade och känslan i magen var fortfarande densamma. Så jag gick upp och funderade på hur jag skulle tackla dagen. Återigen hade jag två val.

1. Gå och lägga mej igen, somna om och låta sofie om tre timmar ta hand om allt. Eller 2. Gå till jobbet och trivas med det.

Jag bestämde mej för att duscha, klä på mej och gå till jobbet. När jag steg ut genom dörren ställdes jag inför det jobbigaste valet hittills den här morgonen. Skulle jag 1. Lyssna på ledsen musik, för att jag är ledsen, eller 2. Lyssna på glad musik för att bli glad.

Jag testade alternativ ett. Tänkte tycka riktigt synd om mej själv med hjälp av Coming down cold, eller kanske Winnerbäcks Brustna hjärtans höstDet funkade inte, jag fick sminka om mej direkt och höll på att missa bussen (positiv lärdom, jag har fått bättre kondition sen jag började träna och njöt nästan av den lilla löprundan)

Jag testade även alternativ nummer två, det gick inte heller. Jag blev bara förbannad. Jag vill inte höra Walking on sunshine, när jag i själva verket kliver runt i tre plusgrader och lipar ikapp med regnet.

Men sen. Så uppenbarade sig min räddning. En gyllene medelväg. En väg som stavas Whitest boy alive. Deras debutplatta, Dreams från 2006 har en väldigt intressant egenskap. Man kan projicera ungefär vad som helst på den. Idag valde jag lite melankoli, med en smula hopp. Skivan passar perfekt idag, du slipper dom allra värsta jag-kommer-vara-ensam-för-resten-av-livet-för-ingen-kan-älska-mej-låtarna, men det finns ändå plats för eftertanke och en hel del sanningar.

Som.

So of course I miss you and miss you bad
But I also felt this way when I was still with you


Jag antar att det löser sej, förr eller senare.