Jag vill inte.

Inatt drömde jag mardrömmar. Jag sov jättedåligt och vaknade flera gånger. Panikslagen var jag tvungen att röra på armar, ben och nacke bara för att se efter om jag verkligen inte var förlamad.

Tyst viskade jag för mig själv, bara för att veta att jag fortfarande kunde tala.

Jag drömde att jag var gammal, riktigt gammal. Klar i huvudet, men inte i kroppen. Det var en ovanlig dröm, för jag växlade mellan att se mig själv med någon annans ögon, och att vara inuti mig själv.

Till en börjar var det en fin dröm, jag hade långt fint silvervitt hår och såg glad ut. Mitt rum på hemmet där jag bodde var hemtrevligt, och personligt. Från golv till tak, på tre av rummets fyra väggar stod hyllor med skivor. Det måste ha varit flera tusen, fint kategoriserade efter genre.

Men efter en stund började jag titta närmare och undrade om det verkligen var mig själv jag såg, eller om det var någon som bara var kusligt lik mig själv.

För det kändes otroligt att jag skulle sitta och lyssna på inspelade rix FM program från 2019, i satinbyxor och äta broccoli och svamp.

Det var då som jag återvände in i mig själv och upptäckte att jag mist all förmåga att uttrycka mig själv. När jag försökte prata kom det bara oljud, inga ord, inga meningar och mina händer skakade alldeles för mycket för att någon skulle kunna förstå vad jag pekade på. Jag var instängd i min egen kropp. Fast, utan möjlighet att ta mig därifrån.

Jag kunde bara sitta och glo på mina skivor, och försöka minnas hur de sångerna jag en gång älskat lät. Men det drunknade alltid i ljudet av den musik som personalen valt åt mig. Och personalen försökte, de spelade musik för mig, men alldeles fel, och alldeles för högt, för dom trodde jag var nästintill döv. Men visst hörde jag fortfarande, jag hade bara slutat svara på tilltal, eftersom jag ändå aldrig mer skulle kunna göra mig förstådd.

Jag vill inte bli gammal.