Håkan Hellström

... är en artist som jag lyssnat väldigt mycket på. Var kanske inte riktigt med från starten, men för ett par år sen fattade jag grejen och köpte på mig lite skivor.

Han har gjort en hel del musik, och om du fortfarande tror att allting låter som Känn ingen sorg för mig Göteborg så borde du ge honom en chans. Det är inte bara 13åriga tjejer med små stjärnor under ögonen, med olikfärgade, trasiga converse som lyssnar på honom. Inte längre. ( Skulle det vara så, även om det är osannolikt, att anledningen till att du inte lyssnat på nått annat är för att du inte gillade känn ingen sorg...ja, då min vän, är du tyvärr bortom all räddning)

Första skivan skulle mycket väl kunna kallas ett mästerverk om man var på det humöret, men senaste skivan För sent för edelweiss har jag svårt för. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag har aldrig känt ett behov av att lyssna på den, och för nuvarande är det nog den skiva jag äger som dammar mest.

Däremot finns det en låt. Båda sidor nu. Jag kan lyssna på den hur mycket som helst och tröttnar aldrig. Vad jag vet är den outgiven, men samtidigt så har jag inte så väldigt bra koll på hans singlar och b-sidor,(Jag älskar för övrigt artister som verkligen släpper singlar med b-sidor. Det gör samlandet så sjukt mycket mer värt. ) så om du vill säga emot mig så varsågod.

I alla fall så älskar jag den där låten, den är så vacker. Och vissa dagar fastnar man för små fragment, små ord som förklarar precis hur man känner sig.


Jag skulle ha ringt dig ikväll
men handen fastnade framför mig
Jag skulle sagt ´Jag älskar dig...´
Men stolthet kom i vägen