Människor är låtar.

En av de människor jag beundrar mest när det kommer till musik, och textförfattande är Annika Norlin, ( Hon som är hello saferide och Säkert! för den som inte visste det) I stort sätt allt hon skriver är underbart bra, och oftast väldigt sant. En favorit är I wonder who's like this one, från hennes andra skiva som Hello Saferide. Det är en låt som handlar om att människor är som låtar, vissa älskar man från första stunden man hör dom, och sen bara fortsätter det att växa och växa.

Jag har länge tänkt på det där. Dom flesta människor i min omgivning förknippar jag faktiskt med låtar, och ibland hela skivor eller artister. Dels för att man rent allmänt förknippar dom med exempelvis deras favoritmusik, och ibland för att man tycker om dom på samma sätt.

Jag har vänner som är Lars Winnerbäck för mig, jag behöver inte lyssna på honom varje dag, men när jag behöver, då finns han alltid kvar.

Eller, jag har vänner som är som Lars Demian. Jag älskar honom, men man tar helt enkelt inte med sig hans musik på fest.

Eller som till exempel bandet Peggy Lejonhjärta. Jag tror inte folk i allmänhet har så stor koll på dom, så jag har liksom alltid fått ha dom ifred för mej själv på nått sätt. Ett tag var dom bara mina. Problemet var ( precis som det kan vara med förhållanden ) att det var blixtsnabb förälskelse. Egentligen började jag älska dom redan innan jag hört en endaste låt, för gitarristen i bandet är Johan Person ( Sveriges snyggaste kille, från Hovet) Jag älskar honom, och sen gick det som det gick. Jag inbillade mig att det här var det bästa jag någonsin hört, jag kommer aldrig vilja lyssna på nått annat igen.

Sen efter ett tag så börjar man tänka efter, man börjar fundera på vad som egentligen är så bra med musiken. Folk i ens närhet börjar ifrågasätta om man egentligen kanske bara söker efter ett substitut till hovet och Lars Winnnerbäck för att man börjar sakna dom. I början så kan man motivera sig och hitta kvalitet, för Peggy Lejonhjärta är inget dåligt band. Men sen börjar man själv tröttna lite, och inse att det faktiskt finns en miljon miljarder låtar i världen, det logiska är ganska inte att Viskningar och Rop innehåller dom tio bästa. Så man stoppar tillbaka skivan i dess fodral och letar vidare. I början kanske man letar i sin egen skivsamling, för man vill ha musik man känner igen, men efter ett tag så är man tillbaka på Mynt och Musik, eller på Bengans.

Jag önskar att människor verkligen var som låtar. För precis som Annika Norlin säger så finns det trots allt en stor skillnad mellan en vän och en skiva. När det är slut, kan man bara välja repeat på den ena.