Du är aldrig ensam

Igår låg jag och slökollade på tv. Till min stora förtjusning visade SVT en repris av lördagens livsändning av Henrik Shyfferts The 90s, ett försvarstal. Trots att jag egentligen är lite för ung tyckte jag att det var grymt kul, och smart. Det finaste var bildspelet i slutet, ackompanjerat till Popcicles Hey Princess.

För mej är 90- talet förknippat med Spice Girls och Backstreet boys, eftersom jag är född i slutet av 80-talet och inte har några minnen före -95. Men för exempelvis min storebror, eller vänner som är några år äldre än jag så är det nog lite troligare att de tänker på den indievåg som drog över Sverige.

Jag är som sagt lite för ung för att verkligen kunna uppskatta Popcicle och exempelvis prainpool. Men gammalt indiekid ( rolig historia, mamma gjorde ett sån där självtest i aftonbladet för ett par år sen Vad är dit barn?, och tydligen var jag just indiekid) som jag är så tycker jag ändå väldigt mycket om den musiken. Nu finns ju inte så många av dom där banden kvar, men exempelvis frontmannen i just Popcicle, Andreas Mattson gör det.

2006 släppte han sitt debutalbum som soloartist, The Lawlessness of the Ruling Classes. Och på den ligger en ruskigt bra, men tyvärr lite bortglömd låt som heter You're never lonely when the band plays.

Jag skulle vilja skriva ut hela texten, för den är alldeles underbar och sann.Det är en underbar känsla, när dom första noterna känns i ryggraden, och ljudvågen slår emot dig och hur man går hem i mörkret efter en riktigt bra konsert och bara känner hur musiken sitter kvar i kroppen. Det är nästan som Kärlek. Fast en kärlek som aldrig sviker, och som aldrig kan vara krävande.

För musik kan fylla så många tomrum, och det görs på rätt sätt. Det är, för vissa, och för mej, en otroligt tröst och trygghet. Det är sant att, you're lonely when the band plays.