Jakob Hellman

De senaste två veckorna har jag träffat väldigt mycket nya människor. Jag har allmänt varit social och gått på fester där jag inte känner någon, tagit massa kontakt och inte minst börjat på inte mindre än två nya jobb. Nått som är väldigt intresant är att så fort man inte är bland folk som man känner sig alldeles bekväm med blir man jävligt medveten om sig själv. Hur tyst man är, eller hur högt man pratar, hur ens kläder inte ser lika dana ut som alla andras, eller hur långt hår alla andra tjejer har.

Jag har fått höra ganska mycket roligt om mej själv, för tydligen så är det så att om man presenterar sig själv med säg, ett intresse eller en ålder, så kommenterar folk det. Idag tillexempel fick jag höra tre (!) gånger, att jag inte såg en dag äldre ut än 17. ( ja, jag blir väääldigt liten när jag får ha kläder i storlek L )

Men som är intersant är ju att när folk inte har en aning om vem du är, kan du vara vem du vill.

Jag har alltid velat vara tjejen i Hon har ett sätt med Jakob Hellman. Hon verkar vara den perfekta kvinnan. Jag skulle så gärna vilja vara en sån som man skulle vänta länge på om man fick chans.

Jag gillar henne också för att idealet som hon ändå förespråkar är inte alldeles ouppnåligt. Jag kommer aldrig bli nån Maja Ivarsson, eller Johanna Thydell. För jag har ingen uppenbart Talang. Jag kommer heller aldrig bli säg, skitsnygg. Men jag skulle ( rent hypotetiskt ) kunna ha små band om mina handleder, och andra i mitt hår.

Jakob Hellman är faktiskt otroligt bra. Hans första och enda album, ... och det stora havet är en sån där skiva som alla egentligen borde ha. Eller iallafall alla som gillar svensk musik, och vill veta varifrån allting egentligen kommer.