Eftersom det verkar finnas lite trafik här, från och till, så kan jag ju berätta att jag lever.

På Din mamma bor i Norge kan du se vad jag håller på med nu.

på gång...

Nu vet jag hur det här ska sluta. Jag har sista inlägget i huvudet nu.

Det kommer bli bra, hoppas jag. Jag kommer dra ut på det lite, lite till. Men håll ut. Snart ska vi kramas hej då allihopa.

Om fallna hjältar

Jag blev glad när Hans-Erik Dyvik Husby skulle göra rollen som Cornelis i filmen om hans liv. Tills dess var han bara Hank von Helvete för mig och jag älskade kontrasten. Jag hade visst missat att han åkt till skåne och blivit drogfri.

Nu sitter jag här och lyssnar på Musikguiden i P3 där han spelar MIA, artic monkey och Marylin Mansons minst provokativa låt genom tiderna. Jag blir så jävla besviken. Vissa personer behöver inte bli folkkära hemmapappor.

Hela anledningen med programmet är att jag vill höra intressanta artister spela musik som inte spelas på radio annars. Det ska vara inspirerande och ge mig möjlighet att upptäcka ny musik. Hade jag velat lyssna på topplistemusik av en nyfrälst knarkare hade jag kunnat göra det något helt annanstans. Som Rix FM eller Efter tio på tv4. Dessutom pratar han nästan lika dålig svenska som jag pratar norska (Kanske en liten, liten överdrift, men poängen är att det stör mig).

För jag hatar när saker förändras. Jag tycker typ i princip att tiden kunde stannat där 2006 när vi stod där svarta i ansiktet, i århundradets varmaste damhög och lyssnade på Turbonegro. Eller, han kunde stannat där, jävla Hans Erik Dyvik Husby. Jag behöver inte ha honom i allsång på skansen, Så ska det låta eller bingolotto. Det finns andra som gör det så mycket bättre. Eller som en mycket vid man skulle sagt: Fy fan vi bara dör så jävla mycket hela tiden.

meh!

Det är nu ni ska ringa, maila, rycka tag i mig på stan kommentera här och bara överösa mig med komplimanger och fjäsk. Allt för att jag ska forsätta blogga. Ni älskar ju mig, ni kan inte leva utan mig.

Vafan.

ett långsamt farväl

Det börjar bli dags att avrunda här. Inte än, men snart. Jag jobbar på mitt sista (och bästa inlägg).

Jag känner att jag gjort mitt, och ni har gjort ert. Jag har växt ifrån Winnerbäck, skivsamlingen står instängd i ett skåp och nu ska jag sluta blogga. I alla fall för den här gången. Jag ska göra det så osentimentalt jag kan. Alltså lipigt och dramatiskt precis som vanligt.

Den närmsta framtiden kan ni läsa mina fantastiska texter i tidskriften Moatje som håller på och rullar igång nu. Om du befinner dig i Västerås vill säga.

Jag ska ta med metalgrabben på di leva nu i vår. Kanske hinner ni läsa en recension av denne fantastiske man (di leva alltså, inte metalgrabben, som i och för sig är mer än fantastisk), kanske inte. Vi får se. Tack för nu.

välkommen hem

Nä, den där jäkla "kalendern" var för tråkig. Och eftersom jag bestämmer här och ingen har sagt nått annat så sket jag i det. Bara för att jag kunde, och för att jag ville.

Det har varit lite inaktivitet här för att jag var i Norge i romjula (som inte är en plats, utan norska för mellandagarna. Tror jag i alla fall. Annars har jag fattat allt helt, helt fel).

Jag gillar Norge mer och mer, det är så spännande att lära sig nya saker hela tiden. Som att norrmän förstår mig mycket bättre när jag pratar svenska än när jag försöker mig på norskan (som ändå förvandlats från totalt låtsasspråk till ett tappert försök de senaste veckorna). Eller som att vi i Sverige borde vara väldigt glada över vårt väl fungerande snöröjningsystem. Man lär sig också småsaker hela tiden som att dippen och chipsen heter maarud, men de smakar bra ändå. Ballerina heter singoalla, fast det är dem med choklad och inte med sylt och att roligt och rart betyder andra saker än hemma i trygga fina Sverige.

Men norge har en mörkare sida också, saker som är svårare att leva med. Som avsaknaden av mintgodis. Ett fenomen som inte existerar på andra sidan gränsen, utanför Europeiska unionen! Jag, som de senaste året levt med föreställningen att marabou polka alltid skulle finnas till hand när jag behövde den, har haft ett par dagar av intensiv abstinens. Ingenstans, verken på coop prix, rema 1000 eller på bunnpris, har det funnits någonting som kunnat stilla mitt begär. Inte strong, inte mentos, ingenting! Till slut hittade jag dock en liten påse knott (för 30 spänn) som innehöll en fjärdedel mint och resten äckliga salmiakpastiller. Men det var först på flygplatsen som jag blev mig själv igen, när jag tryckt i mig 200 gram fazer marianne. Det är skönt att vara hemma igen.