Jag älskar när människor i min närhet talar om saker genom låtar. Det händer kanske inte så väldigt ofta, men ibland. Det kan vara sms, eller ännu hellre, en liten lapp med en textrad ur en låt . Man liksom hänvisar till en text och säger ; Jag kan inte förklara hur jag känner, men såhär är det. Musikers yrke är ju ändå att sätta ord och musik på känslor, så då kan man lika gärna utnyttja det.
Just kärleksförklaringar är ganska tacksamt att leta efter i låtar. Inatt så kunde jag inte sova för jag hade kollat för mycket på skräckfilm igår kväll så jag låg och funderade lite på det där tillsammans med min ipod. Och det här är vackert, väldigt vackert.
Sen syr jag ett täcke av alla trasiga moln
för att stoppa om dig inatt.
När du somnat så byter jag täcket mot mig själv
och vilar på min hemlighet.
Låten heter Flicka med guld och det är Joakim Thåström som har skrivit den.
tisdag 27 januari 2009
fredag 23 januari 2009
I'm a weirdo
Det är fredagkväll, och eftersom det här är en vit helg, sitter jag hemma och njuter av På spåret. Och nej, jag är inte ironisk. Jag älskar det programmet, precis som jag älskar många andra pensionärsprogram på svt. Som antikrundan.
Iallafall så gjorde Timo en version av radioheads Creep, som låg på deras debutalbum från 1992. Jag gillar Timo. Kanske inte uteslutande för hans musik, som det inte alls är nått fel på, men han verkar bara vara en jävligt härlig kille. Som när jag hamnade framför körslaget, och hans gester gjorde hela kvällen. Hela tiden när någon av deltagarna intervjuades så stod han i bakgrunden och visade någonting med händerna, mest former. Ofta fyrkantiga. Mycket roligt, eftersom man inte hörde ett dugg vad han sa. Förhoppsningsvis kan man hitta det på Youtube.
Åter till låten. Den är nästintill gudomlig. Vacker men ändå hård på nått vis. En favorit på rockband. Texten tilltalar mej, tror dom allra flesta känt det där, man vill vara en del av nånting som är så mycket bättre än vad man själv känner sej.
You're so very special
I wish I was special
Och kan inte de här vara det vackraste?
You're just like an angel,
Your skin makes me cry
Iallafall så gjorde Timo en version av radioheads Creep, som låg på deras debutalbum från 1992. Jag gillar Timo. Kanske inte uteslutande för hans musik, som det inte alls är nått fel på, men han verkar bara vara en jävligt härlig kille. Som när jag hamnade framför körslaget, och hans gester gjorde hela kvällen. Hela tiden när någon av deltagarna intervjuades så stod han i bakgrunden och visade någonting med händerna, mest former. Ofta fyrkantiga. Mycket roligt, eftersom man inte hörde ett dugg vad han sa. Förhoppsningsvis kan man hitta det på Youtube.
Åter till låten. Den är nästintill gudomlig. Vacker men ändå hård på nått vis. En favorit på rockband. Texten tilltalar mej, tror dom allra flesta känt det där, man vill vara en del av nånting som är så mycket bättre än vad man själv känner sej.
You're so very special
I wish I was special
Och kan inte de här vara det vackraste?
You're just like an angel,
Your skin makes me cry
onsdag 21 januari 2009
Filmmusik
De senaste veckorna har jag tittar ganska mycket på film. Jag har ofta varit för uttråkad för att kunna sitta ensam och se en film. Men jag har börjat tycka att det är ganska mysigt, och betydligt trevligare än att zappa mellan Cops och ekonominyheterna. Jag fick också två månaders gratis dvd-prenumeration av en vän för ett tag sen, så det hjälpte väl också till.
Iallafall så jag har tänkt på det där med filmmusik. Det är en hel otrolig vetenskap. Och jag tänkte komma med ett par killar som är grymma på det där.
Den ena är Ulf Malmros. Han som gjort Smala Sussie, ni vet. Just den filmen är en av mina personliga favoriter, och det beror nog mycket på musiken. Såhär skriver han i texthäftet till skivan;
Musik i film är ofta en kletig smet som ligger som nån sorts matta över bilderna. Det verkar som att man inte haft någon egentlig idé utan mest varit rädd för att det skall bli tyst i biosalongen. För mig är det viktigt att musiken både har ett eget uttyck och att det förstärker scenerna. (...) Jag har letat bland outgivna låtar äldre låtar och bland låtar som var på väg att ges ut av artister plus samarbetat med en del kompositörer som specialskrivit musik till filmen.
Och det tycker jag var smart gjort, för bilderna förstärks verkligen av musiken, men den funkar lika bra i ipoden en tidig morgon. Speciellt låten Hip teens don't wear blue jeans. Det var föresten genom Smala Sussie som jag upptäckte Isolation Years.
Förutom Tjenare Kungen så är Smala Sussie den enda filmen jag sett av Malmros, dom andra ligger på lovefilm.se och väntar på att få skickas hem till mig. Alltid lika kul att ha nått att se fram emot .
Ett annat soundtrack som är värt att lyssna på är det till The big Lebowski av bröderna Coen. Tyvärr har jag inte hittat nån skiva med musiken, men den finns att ladda ner. Det är massa härlig gammal musik som Creedence, Costello, Dylan och Kenny Rogers. Men framförallt är där en underbar cover på Elvis klassiska låt Viva Las Vegas av en kvinna som verkar heta Shawn Colvin. Alldeles, Alldeles underbar är den. Filmen är för övrigt helt okej också.
Fuck it. Let's go bowling.
Iallafall så jag har tänkt på det där med filmmusik. Det är en hel otrolig vetenskap. Och jag tänkte komma med ett par killar som är grymma på det där.
Den ena är Ulf Malmros. Han som gjort Smala Sussie, ni vet. Just den filmen är en av mina personliga favoriter, och det beror nog mycket på musiken. Såhär skriver han i texthäftet till skivan;
Musik i film är ofta en kletig smet som ligger som nån sorts matta över bilderna. Det verkar som att man inte haft någon egentlig idé utan mest varit rädd för att det skall bli tyst i biosalongen. För mig är det viktigt att musiken både har ett eget uttyck och att det förstärker scenerna. (...) Jag har letat bland outgivna låtar äldre låtar och bland låtar som var på väg att ges ut av artister plus samarbetat med en del kompositörer som specialskrivit musik till filmen.
Och det tycker jag var smart gjort, för bilderna förstärks verkligen av musiken, men den funkar lika bra i ipoden en tidig morgon. Speciellt låten Hip teens don't wear blue jeans. Det var föresten genom Smala Sussie som jag upptäckte Isolation Years.
Förutom Tjenare Kungen så är Smala Sussie den enda filmen jag sett av Malmros, dom andra ligger på lovefilm.se och väntar på att få skickas hem till mig. Alltid lika kul att ha nått att se fram emot .
Ett annat soundtrack som är värt att lyssna på är det till The big Lebowski av bröderna Coen. Tyvärr har jag inte hittat nån skiva med musiken, men den finns att ladda ner. Det är massa härlig gammal musik som Creedence, Costello, Dylan och Kenny Rogers. Men framförallt är där en underbar cover på Elvis klassiska låt Viva Las Vegas av en kvinna som verkar heta Shawn Colvin. Alldeles, Alldeles underbar är den. Filmen är för övrigt helt okej också.
Fuck it. Let's go bowling.
lördag 17 januari 2009
Det finns en kille...
... som heter Navid Modiri. Känner du inte igen hans musik, så kanske du har hört honom på P3, sett honom på SVT, eller läst hans underbara blogg www.365saker.se. Han verkar vara så kreativ, precis sån där som jag skulle vilja vara. Massa grymma bollar i luften hela tiden.
Tyvärr så verkar inte alla ha fattat grejen, inte sällan när man försöker få igång en förfest eller bara diskutera nya skivan så är det alltid nån jävla kille i keps som ska verka cool och påstå att "Han är fan sämst". Förmodligen utan att egentligen ha lyssnat på hans musik eller läst nått han skrivit. Jag försöker omvända så många jag kan, men ibland vill folk helt enkelt bara lyssna på Takida.
I alla fall så har den här killen gjort en av mina absoluta favoitlåtar, all time, snart dör bob dylan, från debutalbumet Dags för slagsmål tillsammans med gudarna. Det är inte bara för att det är en grym låt som jag får gåshud av bara genom att höra dom första två ackorden ( varje gång!), utan för att det är sant. Och att det är en otrolig befrielse med en artist som vågar påstå att Bruce är lite äcklig.
En annan låt som jag tycker att alla borde lyssna på är Om jag ska dö. Jag vet att jag kan vara morbid ibland, ( fast jag känner dom som är värre) men jag har alltid fascinerats av döden, och av sorg. Den här låten är given om jag någon gång gör en film där nån dör. Speciellt snygg är låten på livinspelningen som finns att hämta på hemsidan (hämta den!)
Jag vågar nog påstå att jag tycker att navid och hans Gudar är ett av Sveriges bästa liveband. Även om det är svårt att göra en bra spelning med en dödstyst publik mellan två bokhyllor i Smålands Jerusalem.
Ikväll ska alla dansa till Kom och dansa med oss.
Tyvärr så verkar inte alla ha fattat grejen, inte sällan när man försöker få igång en förfest eller bara diskutera nya skivan så är det alltid nån jävla kille i keps som ska verka cool och påstå att "Han är fan sämst". Förmodligen utan att egentligen ha lyssnat på hans musik eller läst nått han skrivit. Jag försöker omvända så många jag kan, men ibland vill folk helt enkelt bara lyssna på Takida.
I alla fall så har den här killen gjort en av mina absoluta favoitlåtar, all time, snart dör bob dylan, från debutalbumet Dags för slagsmål tillsammans med gudarna. Det är inte bara för att det är en grym låt som jag får gåshud av bara genom att höra dom första två ackorden ( varje gång!), utan för att det är sant. Och att det är en otrolig befrielse med en artist som vågar påstå att Bruce är lite äcklig.
En annan låt som jag tycker att alla borde lyssna på är Om jag ska dö. Jag vet att jag kan vara morbid ibland, ( fast jag känner dom som är värre) men jag har alltid fascinerats av döden, och av sorg. Den här låten är given om jag någon gång gör en film där nån dör. Speciellt snygg är låten på livinspelningen som finns att hämta på hemsidan (hämta den!)
Jag vågar nog påstå att jag tycker att navid och hans Gudar är ett av Sveriges bästa liveband. Även om det är svårt att göra en bra spelning med en dödstyst publik mellan två bokhyllor i Smålands Jerusalem.
Ikväll ska alla dansa till Kom och dansa med oss.
onsdag 14 januari 2009
rastlösa änglar och virvlande dårar
( fotot taget fjärde augusti 2006, i Parken. )
Ibland glömmer jag bort varför jag tycker så mycket om honom. Undrar om han verkligen är värd all min beundran. Sen förstår jag. Han berör. Han har skrivit så mycket musik, så många texter som har betytt så mycket för mej under dom här åren.
Den dagen vi begravde en vän fanns han där. Jag blir sentimental, och vill tillbaka till någon jag var då. När vi var rastlösa änglar och virvlande dårar.
En arbetslös dagbok.
Nu är jag verkligen, verkligen arbetslös. Jag har inte fått tråkigt än, men ångesten över hur jag ska försörja mej börjar knacka på. Mina besparingar kommer sakta med säkert försvinna, mitt framför mina ögon. Jag försöker hålla modet öppet, och fokusera på allt positivt som ligger framför mina fötter.
Om en timme sänder svt Winnerbäckdokumentären Solen i ögonen. Eftersom den inte gick upp i min hemstad så har jag sett fram emot den länge. Förutom att jag är nyfiken så vet jag att jag har en timme med grym musik framför mig.
2 februari förevigar jag det som är evigt. Bilder utlovas!
23 Mars tar en vän från förr med mig på Dylan i kungliga huvudstaden. Jag är inget riktigt dylanfan. Vem som helst får inte kalla sig det, för det finns de som verkligen, verkligen är fans. Och att påstå att man är en av dom är nog mest pinsamt. Men Bob Dylan kommer alltid vara Bob Dylan, och snart dör han, vad gör vi då?
8 juli ( om åttonde juli är en onsdag) står jag längst fram på stora dans på hultsfredsfestivalen med 599 andra och njuter av den historiska återföreningen av Snoddas. Jag blev verkligen förvånad över att det fortfarande fanns biljetter kvar. I min värd är det här större än ... vad som nu är störst i andras värld. Hoppas att resten av festivalen bjuder på mycket grässittande, vindrickande och svettiga konserter. Jag har längtat sedan 2007 och har blivit riktigt motiverad.
Förutom det som är hundraprocentigt spikat så bjuder Parken på popfestival i Maj och mannen med stort M. Joakim Thåström gästar låtsasstaden Huskvarna.
Så jag överlever nog både våren, och sommaren.
Om en timme sänder svt Winnerbäckdokumentären Solen i ögonen. Eftersom den inte gick upp i min hemstad så har jag sett fram emot den länge. Förutom att jag är nyfiken så vet jag att jag har en timme med grym musik framför mig.
2 februari förevigar jag det som är evigt. Bilder utlovas!
23 Mars tar en vän från förr med mig på Dylan i kungliga huvudstaden. Jag är inget riktigt dylanfan. Vem som helst får inte kalla sig det, för det finns de som verkligen, verkligen är fans. Och att påstå att man är en av dom är nog mest pinsamt. Men Bob Dylan kommer alltid vara Bob Dylan, och snart dör han, vad gör vi då?
8 juli ( om åttonde juli är en onsdag) står jag längst fram på stora dans på hultsfredsfestivalen med 599 andra och njuter av den historiska återföreningen av Snoddas. Jag blev verkligen förvånad över att det fortfarande fanns biljetter kvar. I min värd är det här större än ... vad som nu är störst i andras värld. Hoppas att resten av festivalen bjuder på mycket grässittande, vindrickande och svettiga konserter. Jag har längtat sedan 2007 och har blivit riktigt motiverad.
Förutom det som är hundraprocentigt spikat så bjuder Parken på popfestival i Maj och mannen med stort M. Joakim Thåström gästar låtsasstaden Huskvarna.
Så jag överlever nog både våren, och sommaren.
måndag 12 januari 2009
När ska vi få tid?
Okej, uppenbarligen ljuger jag när jag är full. Jag har inte alls skrivit massa musik. Det är lite av ett önsketänkande. Det enda jag har gjort är att föra ner dom där tankarna, fragmenten av berättelserna som skulle kunna bli nått om jag hade tid och ork, på papper.
Vilket är ganska ironiskt, eftersom tid är det enda jag har nu, sen jag blev arbetslös på riktigt i torsdags. Ändå känner jag mej mer stressad nu än på mycket länge. Att jobba är ändå att tjäna pengar, och då är de lätt att ljuga lite för sig själv och påstå att man sparar pengarna för att kunna leva, sen. Sen, Sen, Sen.
Nu är det sen. Och jag vet inte alls vad jag ska göra. Köpa skivor för 30 000 och låsa in mej i ett mörk rum?
Jag önskar jag kunde skapa något! Ta ett blank papper och fylla det med vett. Med bokstäver som berör någon.
Men jag har inte tid. . Så jag sorterar min skivsamling för tredje gången på en vecka, lyssnar på Smiths, how soon is now, och väntar på en annan form av sen.
Vilket är ganska ironiskt, eftersom tid är det enda jag har nu, sen jag blev arbetslös på riktigt i torsdags. Ändå känner jag mej mer stressad nu än på mycket länge. Att jobba är ändå att tjäna pengar, och då är de lätt att ljuga lite för sig själv och påstå att man sparar pengarna för att kunna leva, sen. Sen, Sen, Sen.
Nu är det sen. Och jag vet inte alls vad jag ska göra. Köpa skivor för 30 000 och låsa in mej i ett mörk rum?
Jag önskar jag kunde skapa något! Ta ett blank papper och fylla det med vett. Med bokstäver som berör någon.
Men jag har inte tid. . Så jag sorterar min skivsamling för tredje gången på en vecka, lyssnar på Smiths, how soon is now, och väntar på en annan form av sen.
lördag 10 januari 2009
varför kan inte jag?
åh, vad jag önbskar att jag kunde ta framn gitarren och riva av någon av mina låtar
på fyllan/whenever. Dm senaste dagarna har jga varit kreativ och skivit en hel del "musik", dvs texterna. Men min gud, hampus, aka, mitt band är i ett annat land och jag är omusikalisk. NU är jag bara full och avundsjuk.
I'm just a friend
a'm just a whore
another urge you couln't ignore
på fyllan/whenever. Dm senaste dagarna har jga varit kreativ och skivit en hel del "musik", dvs texterna. Men min gud, hampus, aka, mitt band är i ett annat land och jag är omusikalisk. NU är jag bara full och avundsjuk.
I'm just a friend
a'm just a whore
another urge you couln't ignore
torsdag 8 januari 2009
Huskvarna Folkpark
... är lite av en helig plats för mej, precis som alla andra folkparker. Jag är glad, och stolt över att kunna säga till mina barnbarn att; Där minsann, hängde vi jämt som ungdomar. Folkparker borde bevaras och utnyttjas.
Jag har fina konsertminnen från parken, min första riktiga rockkonsert till exempel, The sounds i sjuan. En annan höjdpunkt var Marit för nått år sen. I vår ska jag ta tag i mej själv och infinna mig på popadelica också, som ser ut att bli grymt.
Idag så fick jag migrän och gick hem från jobbet. Tog mina mediciner och somnade. Vaknade framåt tio och var pigg, slog på tv och den underbara lilla burken visade ett avsnitt av Dom kallar oss artister ( Jag borde verkligen, verkligen ha följt det från början). Programmet handlade om Hellakopters och var inspelat i just Huskvarna. Jag har nog aldrig sett nått inspelat därifrån, förutom en och en halv minut på första winnerbäck dvdn då, och det var kul att se massa bekanta ansikten i publikhavet. Den här stan är trots allt inte jättestor.
Jag är inget stort fan av hellakopters, men såhär i efterhand så känns det som om jag kommer ångra att jag inte såg dom, den där sista gången. Jag önskar lite att jag gett dom en chans från början. Men kanske skönt att slippa själva sorgmomentet. Jag skulle aldrig klara av en avskedskonsert med ett favoritband, jag har alldeles för mycket separationsångest för det. Jag får vara nöjd att jag såg dom 2006, i världens bästa parken.
måndag 5 januari 2009
Idol
Idol är ett ganska dåligt program. Eller, ett väldigt dåligt program. De där månaderna när man matas med löpsedlar om att deltagarna är ihop med varandra och programledarna borde sparkas är mycket, mycket värre än Schlagern. Jag slipper liksom aldrig undan heller, för 90 procent av mina vänner är sådär jobbigt insatta och vägrar gå ut på fredagar för då ska man se på helvetet också. Jag tycker inte ens om sånna där värdelösa additions, eftersom allt bara är skådespeleri.
Det värsta är att jag tycker man slösar så sjukt mycket talang, för deltagarna kan ju uppenbarligen sjunga. Men att tävla om att få sälja sin själ till djävulen är både sorgligt och korkat. MEN:
Amerikanska versionen är underhållande. Det är trevligt att lyssna på oförstörda 16-åringar. Nu verkar tv400 sända hela säsonger, så jag sitter som klistrad. Inte för att se vem som vinner, utan bara för att underhållas såhär på förmiddagarna.
Höjdpunkten hittills var idag när en kille sjöng It's all comming back to me now. Jag har en liten hatkärlek till Celine Dione. Hon har en sjukt jobbig röst, och en ännu värre personlighet ( jag känner henne inte rent personligt, men det bara verkar så) Men jag kan inte hjälpa att gilla hennes musik ibland. Som just den låten, arrangemanget tilltalar mej, och uppenbarligen var det en bra låt när man tog bort hennes skrik och ersatte med en liten pojkes stora röst.
Och låten Halleluja är otroligt uttjatad i idolsamanhang. Men den är bra, och dreads är snyggt.
Det värsta är att jag tycker man slösar så sjukt mycket talang, för deltagarna kan ju uppenbarligen sjunga. Men att tävla om att få sälja sin själ till djävulen är både sorgligt och korkat. MEN:
Amerikanska versionen är underhållande. Det är trevligt att lyssna på oförstörda 16-åringar. Nu verkar tv400 sända hela säsonger, så jag sitter som klistrad. Inte för att se vem som vinner, utan bara för att underhållas såhär på förmiddagarna.
Höjdpunkten hittills var idag när en kille sjöng It's all comming back to me now. Jag har en liten hatkärlek till Celine Dione. Hon har en sjukt jobbig röst, och en ännu värre personlighet ( jag känner henne inte rent personligt, men det bara verkar så) Men jag kan inte hjälpa att gilla hennes musik ibland. Som just den låten, arrangemanget tilltalar mej, och uppenbarligen var det en bra låt när man tog bort hennes skrik och ersatte med en liten pojkes stora röst.
Och låten Halleluja är otroligt uttjatad i idolsamanhang. Men den är bra, och dreads är snyggt.
fredag 2 januari 2009
Nytt år
Så, nu var det 2009. Ett år som ser ut att kunna bli riktigt bra. Bättre än föregående i alla fall. Och nej, jag har egentligen ingenting emot 2008, men jag har en bra känsla i magen inför vad som komma skall.
Nyårsafton är nog den mest heliga helgen under året för mig. Jag hatar julen, men älskar nyår. Det ska firas med middag, och massor av underbara vänner. Jag tycker att jag lyckades ganska bra i år också. Middagen kanske såg ut som hud, men den var faktsikt god. Tolvslaget var kaotiskt, men det blev lyckat till slut. Kvällen avslutades med en mycket trevlig efterfest och jag fick tre teorier bekräftade. Ett,Jag älskar verkligen människor som samlar på skivor! Två. Man borde köpa mer vinyl och tre, Det var bättre förr.
Eller, musiken var det åtminstone. Visst kan det diskuteras, men sitter man på ett golv halv fem på nyårsdagens morgon, dricker vin direkt ur flaskan och spelar vinylsinglar som I am the walrus och god only knows, då känns det inte så.
Lite besviken blev jag dock att ingen hade hört Saferides låt från senaste albumet, I wonder who is like this one.
"people are like songs, it's true. Some seem dull at first, but then they grow on you. Me, I'm like Can't get you out of my head. Annoying at times, but I makes you wanna dance. But you are the only one I meet whos god only knows. I liked you the first time I met you, and it grows and grows and grows."
Idag ska jag ägna mej åt att föra in, i alla fall, några skivor i datorn. Det kommer ta ett tag eftersom jag måste lyssna på allt också. Jag tror jag ska börja med Saferides nya bara för att People are like songs, I swear.
Nyårsafton är nog den mest heliga helgen under året för mig. Jag hatar julen, men älskar nyår. Det ska firas med middag, och massor av underbara vänner. Jag tycker att jag lyckades ganska bra i år också. Middagen kanske såg ut som hud, men den var faktsikt god. Tolvslaget var kaotiskt, men det blev lyckat till slut. Kvällen avslutades med en mycket trevlig efterfest och jag fick tre teorier bekräftade. Ett,Jag älskar verkligen människor som samlar på skivor! Två. Man borde köpa mer vinyl och tre, Det var bättre förr.
Eller, musiken var det åtminstone. Visst kan det diskuteras, men sitter man på ett golv halv fem på nyårsdagens morgon, dricker vin direkt ur flaskan och spelar vinylsinglar som I am the walrus och god only knows, då känns det inte så.
Lite besviken blev jag dock att ingen hade hört Saferides låt från senaste albumet, I wonder who is like this one.
"people are like songs, it's true. Some seem dull at first, but then they grow on you. Me, I'm like Can't get you out of my head. Annoying at times, but I makes you wanna dance. But you are the only one I meet whos god only knows. I liked you the first time I met you, and it grows and grows and grows."
Idag ska jag ägna mej åt att föra in, i alla fall, några skivor i datorn. Det kommer ta ett tag eftersom jag måste lyssna på allt också. Jag tror jag ska börja med Saferides nya bara för att People are like songs, I swear.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
