En arbetslös dagbok.

Nu är jag verkligen, verkligen arbetslös. Jag har inte fått tråkigt än, men ångesten över hur jag ska försörja mej börjar knacka på. Mina besparingar kommer sakta med säkert försvinna, mitt framför mina ögon. Jag försöker hålla modet öppet, och fokusera på allt positivt som ligger framför mina fötter.

Om en timme sänder svt Winnerbäckdokumentären Solen i ögonen. Eftersom den inte gick upp i min hemstad så har jag sett fram emot den länge. Förutom att jag är nyfiken så vet jag att jag har en timme med grym musik framför mig.

2 februari förevigar jag det som är evigt. Bilder utlovas!

23 Mars tar en vän från förr med mig på Dylan i kungliga huvudstaden. Jag är inget riktigt dylanfan. Vem som helst får inte kalla sig det, för det finns de som verkligen, verkligen är fans. Och att påstå att man är en av dom är nog mest pinsamt. Men Bob Dylan kommer alltid vara Bob Dylan, och snart dör han, vad gör vi då?


8 juli ( om åttonde juli är en onsdag) står jag längst fram på stora dans på hultsfredsfestivalen med 599 andra och njuter av den historiska återföreningen av Snoddas. Jag blev verkligen förvånad över att det fortfarande fanns biljetter kvar. I min värd är det här större än ... vad som nu är störst i andras värld. Hoppas att resten av festivalen bjuder på mycket grässittande, vindrickande och svettiga konserter. Jag har längtat sedan 2007 och har blivit riktigt motiverad.

Förutom det som är hundraprocentigt spikat så bjuder Parken på popfestival i Maj och mannen med stort M. Joakim Thåström gästar låtsasstaden Huskvarna.

Så jag överlever nog både våren, och sommaren.