.. inte bra, men helt okej.

Det är inte dags för spelningslista än!

Men jag tänkte tala ut om mina känslor inför spotify som jag för en gång skull bestämt mig för att utnyttja till dess fulla potential och verkligen ge det en chans.

Min första åsikt är givetvis att ljudkvaliteten är sådär va. Inte så himla bra. Min internetuppkoppling är inte direkt snabb heller. Fram tills igår tänkte jag att en av de mest påfrestande sysslorna rimligvis borde vara att se på film som hackar på grund av för långsamt flygande partiklar, eller för smal bandbredd, eller vad det nu är som gör att det tar 4 timmar att se en vanlig långfilm. Sen upptäckte jag hur jobbigt det är när man får en stavelse i taget när man försöker lyssnar på Ebbot Lundberg. Men okej då, jag kan omöjligt skylla programet på mitt internet. Det skället ska helt och fullt 3 få en dag.

Men annars så är problemet precis så som det alltid varit. Man sitter där med en liten sökruta och kan söka på vad som helst. Då blir det kortslutning. Så måste jag börjar med att testsöka lite på skivor som jag redan har. Men sen lossnar det lite. Jag kan söka på skivor som jag haft, men råkat slarva bort. Trevligt, men inte så jävla revolutionerande som jag tänkt. Jag vill ju upptäcka ny musik. I mitt huvud skulle spotify kunna vara som den där känslan när man bäddar ner sig och testar en ny skiva, fast hela tiden liksom.

Men är nog att begära för mycket. För det går inte att komma ifrån det faktum att all den musik jag vill ha, inte finns. Jag tror inte heller att jag vill att den ska göra det. Men jag vill kunna höra en låt på radion, eller läsa om en skiva och sen helt enkelt kunna komma hem, lyssna och hänga med lite. Och lyssna på Adiam Dymott då. För det kan jag nu.

först med det nya

eftersom jag uppenbarligen inte har nått för mig idag har jag bestämt mig för att börja använda spotify. Dels för att jag är pank och inte kan köpa skivor och dels för att jag tänkte att kankse kunde jag få upp besökarantalet på den här sidan genom att då och då lägga upp spellistor. Bra va?

Håll utkik!

En sån dag

Igår var en bryta ihop-och-lipa-tills-nånting-går-sönder-dag. Efter såna dagar brukar man vakna och känna att jomen, visst, det blir en ganska bra dag idag. Och fram till en stund sen var det så. Jag jobbade på ett av mina asbra jobb. Alldels själv också. Och det gick bra. Ganska bra i alla fall. Ingenting gick sönder och jag fick inte skäll av någon.

Sen liksom sprack allt. Sen blev det en helvetesdag igen. Just nu hatar jag ( utan inbördes ordning ) :

1. Mammor. eller min mamma snarare kanske. Alla andra verkar ha snälla, trevliga mammor som säger "vad duktig du är".

2. Skolarbeten jag inte börjat med. Som ska vara klara imorgon bitti. Som jag inte orkar göra.

3. Dåliga lärare. Jag blir så trött. Egentligen borde man skicka ett argt mail. Men eftersom jag ska göra en analys, av en analys i en analys enligt analysmodellen på analysen har jag inte tid. Och eftersom läraren inte verkar ha en jävla aning om vad hon gör eller varför så känns det otroligt meningslöst. Inga av mina tidigare försök till bättring har gett utdelning. Så jag ger fan upp. Jag är så glad att jag skippade kursen nästa termin för att läsa projektledning istället.

4. Snö! Vem i helvete kom på att det ska snöa nu? I jävla oktober. Jag fryser. Och inte blir det bättre av av vår jävla lägenhet är askall och asstökig heller. Det brukar passa på att snöa lite extra när jag går till och från skolan också, bara för att retas.

5. Lunch. Jag hatar att vara hungrig. Men jag hatar ännu mer att köpa äcklig lunch för 100 jävla spänn. Det borde vara lag på lunchställen att tala om när dom ändrar i menyn. Jag vill inte ha jävla paprika och skit. Jag vill ha viktlökskräm och att allt ska vara som vanligt!

Men! Tacka vet jag pojkvänner som inte blir arg när jag härjar och gråter. Pojkvänner som damsuger och pratar med lugn röst. Tacka vet jag min metalgrabb. Metalgrabben och choklad.

Jag tror jag ska skaffa mig en kamera.

Jag har sett att det är sånt dom gör nu för tiden, bloggkidsen.
Fotar foton och postar på sin blogg.

Det kanske skulle få fart på motivationen och bloggandet.

Eller så går jag till Claes Olson och köper en sladd och låter metalgrabben fixa med den så jag kan använda den jag redan har. Det känns som ett rimligt mål nu när jag fått tillbaka kliet i fingrarna.

inspiration

Nu ska jag gå på pump.

Det kankse inte känns så relevant. Men idag är ingen relevant dag. Jag får inget gjort och skrattar åt saker som jag bara tycker är roligt, bara för att störa andra när vi gör viktiga saker i våra snygga macsalar.

Men sen tänkte jag att, kankse ändå. Kanske så finns det lite relevans ändå. För jag ska ju faktiskt träna ( och som en av mina träningskamrater sa så tränar man väl nästan bara för att kunna skryta om den sen, och känna sig lite duktig ). Eller så ville jag bara blogga för att alla andra gör det och jag brukade vara bra på det.

Förr alltså, när jag gjorde saker. När jag spillde saker på saker. När jag gick vilse och när jag träffade kändisar i Eskilstuna. När jag hade katt.

Fast, då skulle jag ju kunna säga "Hej, jag heter sofie. Jag har en katt och jag bloggar"

Och det vill jag ju inte. Så jag låter bli.

en utmaning

Häromdagen hade jag en diskussion angående surfande och obloggande med en av mina största förebilder. Inget konstigt med det, det var inget Idde-Shults-på-raw-moment direkt, för det här är en person jag är privilegierad nog att träffa nästan varje dag. Det är därför jag lider så mycket dessa dagar.

Vänner. Jag vet hur det känns, tro mig. Jag har varit med på flera till synes segertåg som spårat ut och legat för att ruttna och mögla någonstans i skogen mellan två orter som ingen någonsin hört talas om. Jag minns dagar när jag och mina kumpaner på den blogg som skulle bli Sveriges största hade över hundra klick om dagen. Lär av våra misstag! Våga vägra bloggdöden.

För ni har alla förutsättningar! Snyggt domänamn. En gedigen utbildning under pågående och Västkustblod i ådrorna.

Att försöka skylla på höst och depression är inte bara lågt, det är ganska korkat också. För som jag förstått det kommer all sann konst ur lidande, sorg och misär.

Så, kära hur jag träffade din pappa. Skärpning för helvete!

( se detta som en utmaning. Ingen går säker innan ni återigen fyller mitt stegrande bloggbehov. Sådetså. )

riktad reklam.

Idag fick jag en förfrågan om att förboka Orups nya album. Jag tackade lite ovänligt men bestämt nej. Trots att de lockade med att det var signerat och allt.

Sen kände jag mig gammal och funderade på att börja gilla Orup ändå. Den där reklamen på facebook du vet, som brukar vara lite anpassad, har gått in i en helt ny fas för mig. Dagen bjöd på både "väntar du barn?" och nån form av kräm som ska minska rynkor. Det kändes kul.