2006

Idag läste jag lokaltidningen, precis som vanligt, innan jag begav mig på jobbet. Min blick fastnade på första sidan, och jag fick en konstig, inte alls obehaglig, bara ovanlig känsla i magen. Som att jag glömt någonting, någonting viktigt.

I helgen har Rix Fm festival varit i stan. Jag var inte där. Jag gillar inte Rix Fm. Har aldrig gjort. Jag är för gratis musik, mitt i stan. Jag är för valfrihet. Men jag är emot dålig musiksmak. Det är ganska sorgligt att det skapar rubriker, och drar så pass mycket folk som det trots allt verkar göra.

Men iallafall, det var nånting med den där bilden på första sidan i lokaltidningen. Ett publikhav, en lycklig ung kvinna på en lycklig ung mans axlar. Jag kunde inte förstå varför bilden kändes så bekant, för jag har aldrig sett människorna innan.

Efter ett par timmar kom känslan i magen tillbaka. Och den spred sig till huvudet, och strax började jag minnas. Och du ska förstå att jag var så lycklig att jag fortfarande kunnde minnas, att han fortfarande finns kvar hos mig.

2006 satt jag på en ung mans axlar, jag var lycklig. Jag var på Rix Fm festival. Det var inte därför jag var lycklig. den kvällens stora dragplåster var, om jag inte minns fel, en kvinna vid namn Velvet. Det säger rätt mycket. Ingenting musikrelatetar hände den kvällen som är värt att minnas, bara massa halvkända idoldeltagare som mimade mer eller mindre dåligt på scen.

Men ändå, jag satt på Hans axlar och lyssnade på Eric Gadd. I efterhand kan det slå en hel del riktigt bra musikupplevelser. För ibland kan ett bra sällskap vara bättre än en bra spelning. Inte alltid, men ibland.

Jag önskar så att jag kunde få åka tillbaka till 2006 och stanna där. Jag hade gärna genomlidit hur många Rix Festivaler som helst för att kunna se honom igen. Ändra på allt. Få honom tillbaka. Dra mina fingrar genom hans nyrakade hår. Det är konstigt att en av den finaste tiden i mitt liv ligger under en gravsten i Habo.