Inatt sov jag hos Spotify och framåt småtimmarna låg han och jag mest och lyssnade på musik.
Vi lyssnade bland annat på Impossible med Shout out louds. Den och andra låtar som ( när jag tänker efter använde jag uttrycket lite för mycket ) "Är så vackra att dom gör ont". Romeo and juliet, I väntan på stormen och Don't look back in anger. Fyra låtar som väldigt bra representerar hur jag känner mej nu för tiden.
För inat kom den där känslan krypande igen. Att nu är det snart slut... Precis som i låten, nu är det The end of an summer. När sommaren är över så är jag någon annanstans. Och det är klart att jag längtar. Jag vet att det här kommer bli de roligaste åren i mitt liv. Men jag lämnar lite för mycket bakom mig, och med min separationsångest så kommer inte det bli lätt.
Redan nu har konstanta personer i mitt liv förflyttats till periferin. De skaffar nya flickvänner, nya killar och börjar liksom suddas ut. De planerar för en egen framtid. Vissa av dom på andra sidan jorden. Och det är inte så man kan inte slutar sakna människor, man byter ut dom. Men här har jag ändå lyckats bygga upp några få men väldigt stabila, fasta punkter. Det här har ändå varit mitt hem i tjugo år. Och om två månader bor jag själv, i en ny, främmande stad.
Det jobbigaste är att jag har så svårt för att förhålla mig till saker här hemma nu. Jag går mest och väntar på att allt ska ta slut, mer än att jag försöker göra det bästa av den här sommaren. Jag är lite rädd att släppa människor, och projekt nära, för jag måste lämna dom. Jag konfronterar inte människor, jag går inte in i konflikter. Jag åker ju snart ändå.
You're just like your mother
I'm just the same as the others
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar