the big reorganisation

Lite då och då går jag igenom nått som skulle kunna liknas vid en musikalisk identitetskris. Inte sällan är dom perioderna tätt förknippade med uppbrott i olika former. Förhållanden tar slut, kärlekar går bort eller så flyttar vänner runt halva jorden. Jag hanterar motgångar med musik. Projeserar problem på saker som är lättbegripliga, som skivor.

Genom åren har mitt dom här kriserna sett lite olika ut. Jag har haft perdioder där jag suttit instängd på mitt rum och bara lyssnat och lyssnat. Andra gånger har jag bytit smak helt, försökt hitta nya vägar, som aldrig fungerat utan bara fungerat som återvändsgränder. Vanligast är att jag sorterar skivor och söker mig tillbaka till mina riktigt personliga favoriter. Dit in i samlingen som pojkvänner aldrig riktigt kommer kunna tränga in och förstöra.

Men nu börjar jag bli lite, lite rädd. Jag känner inte igen mig själv riktigt. Jag borde vara förbannad och lyssna på punk. Men jag förvånar mig själv, allting är bara så annorlunda, men samtidigt precis som vanligt. Som igår, för det första så har jag skitkul på krogen, nykter ( efter att jag varit ute och sprungit, för fjärde gången på en vecka! ). Jag följer med en kille hem för att "se på film". Sen ser jag på film och åker hem.

Sen, på vägen hem plockar jag upp två liftare och kör två mil mitt i natten. Bara för att vara snäll. ( Det var i och för sig en väldigt trevlig utflykt, eftersom männen jag plockat upp visade sig vara riktiga Tom Petty fan, så jag fick mig en liten lektion där på motorvägen. Men dom kunde varit våldtäktsmän och mördare )

Men ändå, ingenting av det hade hänt för ett halvår sen. Då hade jag som sagt lyssnat på punk och varit aspackad i stort sett hela tiden. Vilket hade lett till väldigt mycket bittra fyllemess. Eller så hade jag suttit hemma och överanalyserat varje steg någon tog inom en mils radie från mej och lyssnat på winnerbäck.

Jag måste nog ta tag i mitt sorterande så jag kan bli mig själv igen.

Det är väl dags för "The big reorganisation" nu i dagarna.