Let's just fall in love

De senaste veckorna har jag pendlat mellan absolut lyckorus och att vara bitter och trött. Trött på inget, trött på allt, som Herr Winnerbäck så sant uttrycker det i underbara över gränsen. Fast mest är man nog mest trött på sig själv.

Winnerbäck, som för första gången någonsin ( vad jag vet, i alla fall ) fått en bra recension. Fyra plus. Inte tre, inte okej. Utan fyra alldeles egna plus. Aftonbladets Marcus Larsson kände tydligen inte igen karln, påstod han. Jag är inte bitter alls att jag missar alla spelningar på Hultsfred nästa vecka. Inte ett endaste dugg.

Gårdagen var i i alla fall till stor del lyckorus. Det var vin med hemkomna, saknade vänner. Det var gamla pojkvänner, klasskompisar, barndomsvänner och killar med allmänt snygga skivpåsar.

Kvällen avslutades på allra bästa sätt. Det var som hämtat ur Marit Bergmans underbara låt, Let's just fall in love. Jag lämnade bitterhet, kläder och fylla på stranden och kastade mig själv rakt ner i en inte allt för kall insjö klockan tre på natten. Tillsammans med personer som jag helllre än någon annan ville vara med just då. Det var så skönt att vi åkte in till stan och doppade oss i vättern också, bara för sakens skull.

Let's jump of sky-high buildings
Let's believe that we can fly
Let's do it cause we wan't to
Let's do it cause we can
Let's laugh our very heads off
Let's do it once again