lördag 20 juni 2009

alla möts via Håkan.

Okej, midsommar blev kanske inte som man planerat eller hoppas, men såhär i efterhand var det ändå ganska trevligt. Jag åt färskpotatis, jag plockade blommor,jag var full och jag dansade fuldans. Vad mer kan man begära sig, egentligen? Det skulle vara att verkligen sova i tältet som folk ändå hade ansträngt sig för att ställa upp då. Men måste man kräkas, så måste man kräkas. Soffor har väl också sin charm antar jag.

Jag har dom senaste dagarna tänk på en grej. PÅ Håkan Hellström närmare bestämt. Och hur alla jag känner ( med några få, få undantag) kan enas och samsas kring hans musik.

Som häromdagen när jag satt i en bil, åtta timmar, med en vän vars musiksmak inte riktigt harmoniserar med min. Inte så att vi har något emot varandras favoritartister, jag lyssnar gärna på Phoenix, och han stod ut med Saferide. Men helst av allt vill man verkligen lyssna på musik man kan, och som man verkligen, verkligen gillar. Vår gemensamma nämnare blev Håkan Hellström. Ibland är livet faktiskt nästan perfekt. En Roadtrip och allsång i en bil på väg mot sitt nya liv, var en sån stund.


Eller som midsommardagens morgon, jag försöker komma i stämning inför kvällen och försöker komma överens med mor vad som ska spelas här hemma hos Pettersson/Karlsson. Kraven är att det är somrigt, och svenskt och att hon kan det. Jag spelar Visa Vid Vindens Ängar, från EPn Luften bor i mina steg, och alla blir mer än nöjda.

Det var också Håkan som stod för mesta dansen igår, midsommarafton. Både på festen, och grannfesten.

Man kanske inte alltid vill gilla håkan, för man önskar ibland att folk för en gångs skull ville sluta bete sig som de klyschor som dom är. Men det går inte komma ifrån, att det finns få artister som kan göra så många människor på humör. Samtidigt.

1 kommentar:

Anonym sa...

det var vackert skrivet! nästan som en tavla.