Tiden går så jävla fort. Jag känner mig gammal och tråkig som konstaterar det. Men det är sant. För en sekund sen satt jag på trappan till Stationen i den här staden och försökte ta reda på var skolan låg. Jag var nervös, glad och jävligt rädd på samma gång. Sen har det genast gått mer än ett och ett halvt år och ingenting är samma längre.
Det där ögonblicket när allt liksom ändrades. Vi satt där, min dåvarande bästa vän och jag, och så sa vi att vi aldrig skulle skiljas åt. Det är bara 28 mil bort. Sen åkte vi de där 28 milen tillbaka, stannade vid en brygga på vägen hem (eller var det en annan gång, jag minns inte längre) rökte våra älskade cigaretter och lovade varandra massa saker, menade dem verkligen men glömde bort dem ganska snart på de där 28 milen när det blev på riktigt och jag tog med mina möbler.
Jag känner mig sviken, men vet att jag är den som svikit mest. Inte bara personer, men städer, familjer och mig själv. Fast jag aldrig menade nått illa. För jag menade allting jag sa den där kvällen, men omständigheterna förändras och vi kan inte göra någonting åt det. Bara minnas de där ögonblicken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar