I know you wanna beat my lover

Har man ett favoritband, så som jag har, säg Winnerbäck, har man också en uppfattning om hur man vill att det här bandet ska låta. Oftast vill man att det ska låta precis så som det gjorde när man först upptäckte dem. Det är precis som med människor, man vet varför man tycker om dom, och förändras det för mycket, så kommer man tröttna. ( Sen har man dom där vännerna, som kan förändras hur mycket som helst, men dom är fortfarande en del av ditt liv, så du kommer aldrig bli av med dom ändå, även om du skulle försöka. Som jag och Lasse.)

Det gör att man nästan, nästan alltid blir besviken när ens favoritband släpper nytt. Skillnaden mot att till exempel höra ett helt nytt band är att man inte har några förväntningar eller någonting att jämföra med. Men med band man lyssnar mycket på vill man att det ska låta som vanligt, fast bättre. Artister får, enligt mig, oförtjänt mycket skit om dom förändrar, eller förnyar sig.

Men jag är precis lika dan, det brukar ta mig ungefär två månader innan jag kan smälta besvikelsen och se bortom förändringarna när mina favoriter släpper nytt. Jag gillade inte Winnerbäcks Daugava, jag gillade inte Navids allt jag lärt mig hittills och jag tyckte inte att Thåströms Kärlek är för dom var bättre än Skebokvarnsv. Men efter ett tag ( ungefär två månader alltså, lite beroende på hur intensivt man lyssnar) så börjar man förstå, och uppskatta dem.

Nu har äntligen tagit till mig Sounds crossing the rubicon på riktigt. Jag upptäckte dem i samband med Living in America, som är en jävligt svår debut att följa upp. Men man får helt enkelt sluta jämföra, och acceptera att Okej fine, dom kommer aldrig kunna göra en ny Rock 'n Roll.

Men Beat my lover är så sjukt mycket bättre än all annan jävla skit som görs idag ändå.