Rules

2006 såg jag ett band på Emmabodafestivalen. De inte som någonting jag hört innan, och det var blixtsnabb förälskelse. Det var ena halvan av Kings of convenience, Erlend Øye och hans nya projekt, Whitest boy alive. Då hade de just släppt sitt debutalbum, Dreams. Och tidigare i år kom uppföljaren, Rules.

När det släpptes var jag arbetslös och hade inte råd att köpa skivor, och sen liksom glömdes det bort. Jag har fortfarande inte råd, men jag tjuvlyssnade lite på spotify idag, och la undan en hundring för att ta med mig till Hultsfred på lördag och se om jag kan hitta skivan där. Om jag nu kommer iväg, jag har funderat lite , och det är värt att åka ner efter jobbet på lördag och få se i alla fall Thåström och Winnerbäck på kvällen.

Låtarna på albumet lät precis så som man kunde förvänta sig, drömskt, rytmiskt och smart. En vän sa att dem var precis som Dire Straits, för inget ljud var där av en slump. Allting är otroligt genomtänkt och arbetat, utan att för den delen låta överproducerat. Låtarna var dock lite mer av det lugna slaget, även om även man även denna gången kan projicera ungefär vad som helst på dem, både sorg och lyckorus. Alldeles beroende på humör. Idag passade det utmärkt att vakna till, en mulen söndag som egentligen inte är till någon nytta alls.