Jag har alltid trott att musiksmak varit en livsviktig egenskap. Förr ägnade jag all min tid åt att disskutera musik, lyssna på musik och skapa musik. Mitt livs kärlek verkade vara killen som gjorde de bästa blandskivorna ( tills han gjorde slut, blev tillsammans med sitt ex och tog bort mig på facebook ). Sen träffade jag metalgrabben. Just nu sitter han och skissar gräsklippare med alldeles för hög musik i sina hörlurar. Jag hör bara skrik och hårda gitarrer. Jag har ingen aning om vad det är för band så vi kan inte sitta uppe inatt och jämföra deras senaste platta med den första.

I vår nya lägenhet finns inga fotografier på Bob Dylan eller John Lennon. Jag har inte satt upp mina trasiga thåströmposters från hultsfred -06 som följt med mig från föräldrahemmet till första lägenheten. Ändå trivs jag bra här.

Jag får inga gulliga lappar med Winnerbäckcitat, för han kan inga. Och skulle han kunna det, skulle han inte tycka om dem ändå. Trots det vet jag vad han tycker och tänker.

Det känns på något sätt lite sorligt att inse att jag haft fel. Jag hatar att ha fel. Fast när jag somnar ikväll, till ljudet av hans läckande hörlurar och blyertspennor spelar det ingen roll. För det är så rätt det kan bli ändå.