Ibland blir man trött på livet. Folk beter sig som idioter och man orkar inte med förhållanden. Förhållanden till "kärlekar", "vänner" och föräldrar. Men så har man några förhållanden...dom behöver inte vara bättre än andra, bara lite mer, okomplicerade.
Som idag, jag orkar inte definera och bestämma vad jag tycker om någon. Jag vill inte sakna, jag vill inte bråka och jag vill inte bo med min mamma på 24 kvadrat.
Då är det skönt att ha någon. Någon som skiter i att vi inte setts på ett halvår, eller varje dag i en månad heller för den delen. Någon som egentligen inte bryr sig om mig ( förutom att jag vet att han bryr sig, på sitt vis ). Då är det skönt att disskutera livsviktigheter ( alltså sånt som är viktigt på riktigt ), tillexempel att vissa album får en att tänka på vissa människor. Vissa album är människor.
Jag är tydligen Reportage, med doktor Kosmos. Och utan att egentligen veta varför så tar jag det som en grym komplimang. För det är en grym skiva, med ett grymt band.
Ett band som kan vara ett av sveriges bästa liveband. Nu kankse de inte turnerar så mycket längre, men jag såg dom i Köping för tre-fyra år sen, och trots att förutsättningarna var värdelösa ( ungefär 10 pers i publiken i en kall, trång lokal ) var det en av de roligaste spelningarna jag sett. Det var passion, glöd och "... vi kysser varandra och knullar, och skiter i all poesi"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar