...är tillåtet ibland. Det är höst, kallt, mörk och idag stod jag på tågstationen och vinkade Hej då till någon som hållt mig sällskap ett tag här i min trånga lägenhet.
Hela dagen i skolan har jag gått och nynnat på en låt, som jag knappt minns längre. Den heter blåa ögons hav, och ligger på albumet Halvvägs till framtiden, från 1992. Jag älskade den skivan, som egentligen var min mammas, men som alltid var där jag var. Artisten var Niklas Strömstetd och han kankse inte är den coolaste personen på den här planeten, men den skivan alltså... Den var min första kärlek.
Så nu sitter jag här och deppar över att jag inte vet var den är, eller hur jag ska kunna hitta den. Jag har googlat runt lite och kollat youtube, men icke! Men kankse är det lika bra, att jag får behålla den där kärleken i huvudet. För det finns en liten ( eller väldigt stor ) risk att det egentligen låter skit. Att det egentligen bara är vackert i mitt huvud, som så mycket annat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar