onsdag 7 oktober 2009

Höstmörkret...

...är nog inte sådär hemskt som jag brukar föreställa mig ändå. Jag har fått för mig att det är hemskt, vått mörkt och jävligt. Men så satt jag i vardagsrummet hemma hos vad som har kommit att bli min lilla Etunafamilj. Makaronipuddig och finvin. På en vanlig sketen Tisdag som mamma skulle sagt. En promenad hem i kylan, fast med kängor och en varm jacka, så att jag inte frös alls. Kom hem till en lägenhet som är precis så som jag själv vill ha den ( lite, lite mer disk än behövligt kankse, men still... ) och Robin som ligger och sover och Lars Demian som sjunger för mig i mina helt okej högtalare. Så nej, nån skithöst, de kommer de nog inte bli iår.



På Fredag spelar han ( Demian alltså ) i Västerås och jag ska åka och hälsa på en gammal, trogen vän till mig där. En såndär riktigt vän. En vän man träffar ungefär var fjärde år men fortfarande kan berätta allt för. Och gå på spelnigar med. Senast var det Herr Skitdylan som stod på schemat och jag hoppas verkligen att den här ( mycket kortare och mycket billigare ) resan blir lite, lite mer värd.

Inga kommentarer: