Jag är en såndär som gillar kvalitetsmusik. Jag gillar kvalitetstv. Jag gillar kvalitetsmat. Jag gillar kvalitetsvin och jag gillar kvalitetsunderhållning. Men jag älskar ta mig sjutton skräp.
Efter en vecka med en personlig, italiensk kock som tycker om att göra hemagjord pasta, pesto från grunden och sådär, då längtar jag efter en burk kall Ravioli från Eldorado. Lyssnar jag för mycket på instrumental, experimental (förvisso underbar) musik får jag panik och måste liksom rensa min hjärna med lite åttiotalscrap a 'la Nena.
Nu spenderade jag gårdagkvällen med att knarka Six feet under ( och låtsasligga med snygg-nate) så därför behövde jag unna mig lite skräp ikväll. Och då menar jag inte skräpskräp, sånt där som man egentligen inte vill titta på. Utan tv som man älskar, men nånstans fattar att nja, det är kankse inte riktigt okej ändå.
Jag har kollat på fem ( ja, fem! ) avsnitt av Doobidoo ikväll. Man kan ju tycka att det är lite märkligt. Det är dåliga skämt, tråkiga klipp och jättedålig musik ( tänk melodifestivalen från 68. ) men ändå är det alldeles, alldeles underbart. Jag är i hemlighet lite förälskad i mysfarbrorn Lasse Kroner och just nu tycker jag att Sara Löfgren är ganska cool ( vilket förhoppningsvis går över om en stund ) .
Sen någon uppfann svt play finns det inte längre någon mening med att ha tv . Men nu bultar mitt hjärta rött så jag betalar gladeligen två tusen spänn om året för att svt ska få producera tv. Bara för att någon ska konkurera med jävla äckeltv3 och ensamma bönder, mammor, kändisar och vad-det-nu-är-som-söker-vad. Det och att jag är kass med pengar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar